Tag Archives: curling

Curling och sjukdom i familjen

Och jag funderar kring det här med curlande av barn igen. För ja, det är en dålig sak att curla sina barn – att sopa rent och göra saker som de borde göra, serva dem istället för att ta fajten och lära dem.

Jag tänker att i teorin är det ju lätt, de allra flesta föräldar begriper att det rätta är att ställa krav på barnen, säga åt dem vad de ska göra, ha förväntningar på dem… Och att verkligheten ibland är något annat. För även om det i det långa loppet kanske kan vara en arbetsmässig vinst om barnen lär sig att de också ska göra saker, så är det vid varje enskilt tillfälle mer krävande, vad gäller ork och engagemang och fysiskt arbete, att säga till barnen att de ska göra saker (och sedan upprepa och upprepa och förklara och ställa krav) än att göra sakerna själv. Och den där extra kraften funkar ju bra att lägga om saker i övrigt funkar bra – om båda föräldrarna mår bra och tillvaron funkar fint.

Men nu sitter jag här i en tillvaro som inte är sådan. Och jag har inte ork till att ta striden hela tiden. Så jag gör saker jag tycker de borde gtöra, mot bättre vetande, för att det tar mindre kraft av mig, och kraft är en så begränsad sak.

Och jag tänker att risken att man som förälder ska börja curla sina barn nog kanske ökar en hel del om den ena föräldern är sjuk, eller om man är ensam förälder, eller om det finns andra komplicerande faktorer.

Och sedan tänker jag på en annan sak som säkert förvärrar det ytterligare: det där uttrycket att “hen tvingades bli vuxen i förtid” på grund av ditten eller datten. Det är ju sånt man läser om. Eller andra varianter på det. Men grundtanken är att någon fick ta större ansvar än de flesta andra i sin åldersgrupp på grund av något som hände – som en sjuklig eller död förälder. Och det vet vi alla att det är DÅLIGT.

Och alltså, de alternativ som finns när en person i en familj plötsligt på grund av till exempel sjukdom inte längre kan göra särskilt mycket, är antingen att resten av familjen hjälps åt med det som måste göras, eller att en person (den andre vuxne…) gör allt det där extra.

Och om det nu är så att det är fult och fel om barn tvingas ta större ansvar och bli vuxna i förväg och så vidare… ja, vi kan väl säga att det då istället ökar på risken för att man som förälder ska curla.

Verkligheten

Kommer hem med båda barnen efter jobbet; mannen är på annat håll.

Jag är trött så att jag vill kräkas, känner mig som en urvriden disktrasa. Jag har mens, och det får vissa gånger (som den här) effekten att jag blir helt slut, både mentalt och fysiskt. Ingen fysisk ork, men känner mig dessutom totalt korkad och lätt deprimerad. Som att varken blod eller signalsubstanser finns i tillräcklig mängd i huvudet. Jag står på benen och kan reda ut det nödvändigaste, men detär inte mycket med mig. Jag har lyckats få hem barnen, lyckats handla med dem i affären, lyckats få hem oss, och har en plan för mat.

Treåringen vill att jag ska ta av honom skorna. Jag säger att han ska ta av dem själv. Det är gympaskor med kardborreband. Ofta hjälper vi honom, men jag vet att han ibland tar av dem själv när han kommer till dagis på morgnarna.

Han säger att han inte kan själv. Jag säger att han i alla fall sk försöka själv. Han säger att han inte kan.

Han säger att det inte går. Han gör inga egentlig försök. De hoppar inte av av sig själva. Jag vidhåller att han ska försöka själv. Tänker att här ska inte curlas och skämmas bort.

Han ligger på golvet och skriker.

En lång stund skriker han. Jag försöker laga mat men håller på att gå upp i limningen och skriker till slut att då lagar jag väl ingen mat.

Storebror går och tar av lillebror skorna.

Ungarna sätter sig i soffan och glor på TV och får varsin lliten skål flingor att tugga på så länge (storebror fixar); jag lagar mat.

När maten är igång sätter jag mig också i soffan en stund. Lillplutt är hängig och klängig.

När maten är klar vill han först att jag ska skala en potatis åt honom, men sedan vill han inte att jag ska lägga upp annan mat, och han vill inte ha potatisen heller. Han vill bara vara i min famn. Klagar över ont i magen. Och lite diffust allmänont.

Jag lyckas få honom att i alla fall äta lite citronfil. Sedan sitter han i min famn igen. Han känns lite varm. Jag lyckas knappt få äta. Till slut går han med på att lägga sig i soffan och vila lite. Storebror har ätit klart och sätter sig bredvid honom i soffan.

Jag äter klart. Ställer undan några saker, gör någon annan sak som tar nån minut innan jag går bort till soffan och tänker sätta mig där.

Då har lillplutt somnat. Klockan är halv åtta. Det är en och en halv timme innan han brukar somna.

Han sover fortfarande.

Curling igen

Det är svårt det där att inte curla.

Att inte curla innebär att säga nej hela hela tiden. Inte bara när barnen vill något olämpligt eller något man inte tycker om. Utan också att säga nej när de ber snällt. “Mamma, kan du inte bre en macka åt mig?” Nä, du kan faktiskt själv, du är stor nu. (Annars skulle jag få bre varenda macka åt sjuåringen.) Eller när de spelar på att det är så synd om dem som måste göra saker. “Mååååååste jag packa upp gympapåsen?” Ja, det måste du. “Men ååååååh, jag är så trööööött, och det är så jobbigt! Måste jag göra allt?” Eller använder rättviseargumentet. “Men J måste ju inte!” Nä, men han är mycket mindre än du, och när du var i den åldern behövde inte du heller.

Att undvika att curla gör lätt att jag känner mig som en sur och grinig mamma. Och det leder till sura och gnälliga barn, suckar och stönanden. Eller för den delen en treåring som ligger och skriker en kvart på golvet i mataffären (då får han göra det), eller värre: bits och slåss.

Jag tror det finns en rädsla för hur omgivningen uppfattar det också. För det är ju så viktigt att vara en bra förälder. Har man skaffat barn så ska man vilja vara med dem varje dag, dygnet runt. Man ska vilja göra allt för dem och med dem och helst bejaka deras minsta önskan och bekräfta dem i allt – oavsett om man kväver sig själv. Annars är man självisk. Och självisk får man inte vara som förälder. Att vara förälder förväntas på något sätt innebära att vara just förälder ända in till självutplåning. I alla fall om man ska vara en bra förälder. Och en dålig förälder vill man inte vara, det är ju bland det värsta man kan vara. Ibland värre än en grov brottsling.

Skrev jag just “förälder” i hela förra stycket? Äsch, mamma ska det förstås vara. Pappor är en helt annan sorts föräldrar, med en mycket lägre nivå av krav. För att bli en dålig PAPPA krävs att man försummar barnet riktigt allvarligt. Ju. [Tycker inte jag, ifall nu nån missförstod.]

Men i alla fall. Om man ställer krav, och inte hjälper barnen i varje steg och med allt de vill, så uppfattas det som negativt i omgivningens ögon. Som att man inte älskar sitt barn tillräckligt. Herregud, människa (kvinna), passa på att NJUTA av dina barn medan de är små – snart är de stora och med mycket större problem (jo tjena, vad konstigt), och då kommer du att ÅNGRA att du inte njöt av de här åren! (Och tar man upp den här sortens frågor på nätforum och liknande, som kommer de förr eller senare: kommentarerna om man inte är lämplig som förälder och frågan om varför man över huvud taget valt att skaffa barn.)

Dessutom uppfattas man som lat av omgivningen. Jaha, ska barnen göra det – varför kan du inte göra det själv?

Och då blir det så lätt att man själv gör de där sakerna barnet borde göra. Det är jobbigt nog att tjafsa ändå, men att göra det på offentlig plats – till exempel när man hämtar på fritids eller i affären – när man dessutom känner omgivningens ögon…

Dessutom är det ofta enormt tidsbesparande att göra det själv, i alla fall i stunden. Och har man då ett tåg att passa för att hinna till jobbet, eller vill komma hem och laga mat på kvällen, så är det lätt att man gör det som är rationellast just då. Även om man vet att det är dumt.

Curling och konflikter

Som förälder till barn i “trotsåldern” så får man en del olika tips. En klassiker är att försöka “avleda”. När barnet blir upprört över något det inte får, eller är på väg att bli upprört, så ska man försöka avleda barnets uppärksamhet, genom att börja prata om något annat. Få barnet att börja tänka på något annat. Och på så sätt ska den besvärliga situationen i bästa fall aldrig ens hinna uppstå, och det fall den redan hunnit uppstå så ska den snabbt avklinga.

Jag kan väl börja med att säga att har man smarta barn med stark vilja så är oddsen ganska dåliga att lyckas med detta.

Men även om vi bortser från huruvida metoden “funkar” eller inte, så ser jag andra nackdelar. Jag tror att det är med det här “avledandet” som problemen med curlingföräldrar börjar. Eller i alla fall att det är en del av förklaringen.

Tanken är ju att barnet inte ska bli upprört. Att det inte ska uppstå konflikter för att barnet inte får som det vill.

Och visst, avledandet går inte ut på att barnet ska få sin vilja igenom. Tanken är mer att barnet ska glömma bort att vara upprört.

Men om konflikten handlar om något barnet ska/inte ska/vill/inte vill/får/inte får göra, så innebär ett avledande att inte heller föräldern “får sin vilja igenom”. Om konflikten handlar om att barnet inte vill ta på sig ytterkläderna, eller borsta tänderna, eller om att barnet inte får bita storebror, så kan visserligen ett avledande tillfälligt lösa knuten (ibland). Men ofta återkommer konflikter kring samma saker igen och igen, och då är det ingen hållbar lösning att alltid avleda.

Och till föräldern ger avledningslösningen signalen att konflikter bör undvikas, och att färre konflikter är ett bättre “resultat”. Det där lilla “avledandet” smyger sig in och blir till ett undvikande av konflikter på allt fler områden.

Och ett sätt att undvika en massa småkonflikter är att man själv gör en massa saker som man egentligen borde kräva att barnet själv gör. Man avleder genom att se till att situationen inte uppstår – eller gör själv när man ser att en konflikt håller på att eskalera.

Självklart behöver man inte bli curlingförälder för att man enstaka gånger använder sig av avledning. Men jag tror att det finns en koppling mellan inställningen att man ska avleda konflikter, istället för att ta dem, och ett ökat curlingproblem.

Konflikter är inte farliga i sig. Att undvika dem till varje pris är minst lika farligt.