Tag Archives: nykterhet

Dansen och fyllan

– Ska jag köpa ut till er?

– Nej tack, vi dansar hellre.

Nåt sånt stod det på en av de affischer jag fick från UNF på den tiden jag var med där, i tonåren. Jag är väldigt osäker på vad den fule typen som stod för första repliken egentligen sa; svaret däremot är jag ganska säker på (bortsett från om det var ”vi” eller ”jag”.

Jag kom till UNF via deras showdanskurs när jag var tretton år. För trettonåringen Sanne var det självklart att inte dricka alkohol, och så har det också förblivit. Och det är väl visserligen fullt möjligt att den kloka förståndiga duktiga rättskaffens Sanne hade fortsatt som nykterist i alla fall. Men dansen, danslektionerna, kanske hindrade mig från att vara tråktrattsnykteristen Sanne.

Inte så att jag specifikt använt det jag lärt mig på showdansen på dansgolvet. Eller för den delen baletten, jazzdansen eller nåt av allt det andra. Självklart inte. Men det där att jag som trettonåring fångades upp till dansen har liksom ändå haft sitt värde. För danslektionerna har säkerligen ökat min dansmässiga trygghet. I en ålder när man går från att vara omedveten och bara göra, till att istället vara alltför medveten om sig själv och sina eventuella brister, så gör det skillnad att ha tryggheten i sina rörelser. Veta var man har kroppen, veta hur den fungerar, och veta att kroppen lyder en så pass att man liksom inte behöver fundera på om man vågar.

Och jag älskade att festa under min ungdom. Jag var nykter varenda jävla gång. Men jag var med. Och det är ytterst få gånger som folk velat få mig att överge min nykterhet. För jag har varit så tydlig med den från början.

Mina fester har varit på dansgolvet. Alltid en av de första att börja dansa. Under många år en av de sista att gå hem framåt morgonen (och på den tiden utslagen och rejält deppig dagen efter). Jag har gett mitt allt, min själ, på dansgolvet. Nästan aldrig hållit igen. Ägt stället, liksom.

Dansen är min drog, min berusning.

Samtidigt ska det erkännas att jag lite grann utnyttjat andras fylla. För att jag ska kunna dansa loss på det sättet bygger på en accepterande atmosfär, där det är okej att släppa loss den där berusningen som dansen ger mig. Och för många människor är det helt uppenbart så att de behöver fyllan för att (tillåta sig att) hamna i den stämningen. Det vill säga det är tack vare att folk varit fulla som de kommit i sådan stämning att den miljö skapas som gör att jag kan släppa loss mig själv till att vara den jag är när det kommer till dans.

Ja, det finns också människor, fler än jag själv, som kan klara det utan alkohol. Det finns fler än jag som klarar det bara med musik, golvytor och rätt stämning i övrigt. Men tyvärr är de inte så många som man skulle önska.

Och det är väl därför dylikt dansande, om det sker dagtid, får ske bakom stängda dörrar och i ensamhet. För jag vet ju det: i den stora världen är sådant egentligen inte accepterat. Utom när folk är fulla, liksom.

Och nej, julen är INTE bara för barnen!

För övrigt så hör visst de här ”vit jul”-människorna till dem som anser att ”julen tillhör barnen”. Och det är en uppfattning jag inte heller delar. Julen tillhör alla som vill fira den. Där ingår jag, 40 år gammal, som behöver en paus efter en intensiv höst med jobb, en sjuk älskling och en son som inte mår jättebra. Jag vill fira jul – äta god mat och godis, umgås med familjen och återhämta mig.

Fastän jag är vuxen så har jag behov som behöver uppfyllas för att jag ska må bra. Jag kämpar hela tiden mot en massa samhällsströmningar som försöker sänka mitt värde till att bara vara förälder och som därmed vill få mig att köra över mig själv till förmån för andra hela tiden. Men faktiskt så är jag också en människa, med ett eget värde, fastän jag passerat den där magiska 18-årsgränsen.

Jag tror det är väldigt farligt att göra den där uppdelningen, att säga att barnen är viktigast, att julen bara är till för barnen, och annat sånt. Vad sänder det för signaler, liksom?

Som förälder behöver vi föregå med gott exempel. Och i det ingår att lära barnen att alla vi människor har ett värde, inte för att vi har en viss ålder, utan för att vi är de vi är, och att vi är de personer vi är, med intressen, glädjeämnen och svagheter, oavsett om vi är 5, 50 eller 100 år. Att vi behöver respektera varandra och ta hänsyn till varandra oavsett ålder. Och att julens glädje är värd att fira och uppleva även när man är vuxen, till och med om det inte finns några barn med.

(Och tänk vilken ångest vi annars skickar med barnen, om de liksom måste uppleva julen åt alla andra och om dessutom julen liksom inte är något värd när man inte är barn längre?!)

Dåliga argument för vit jul

Jag ska börja med att påpeka att jag är nykterist och dricker inte starkare drycker än 2,25%. Och det kommer jag förstås inte att göra i jul heller. Men jag kommer ändå inte att skriva på för en vit jul.

I sociala medier cirkulerar för tillfället den här bilden:

vitjul

Och jag tycker argumenten är usla.

1. Det är mycket möjligt att det är sant (även om min tilltro till Yougov-undersökningar är synnerligen låg), men det säger ändå ganska lite. Är det vuxna som druckit mycket eller lite det handlar om? Men visst, det här är nog trots allt det bästa argumentet.

2. Ja, men det gör jag ju ändå? Det behöver jag inget ställningstagande för någon vit jul för att få göra. Jag som nykterist gör det i vilket fall. Och även min omgivning, som inte är nykterister, gör det, för de vet också om värdet av att det finns alkoholfria alternativ – även när det inte finns nykterister på plats. Och säkert skulle det vara bra om fler botaniserade i alkoholfria hyllan, inte bara till jul – men det är inget argument för en vit jul.

3. För de 4-5 barn i varje klass som lever i hushåll där någon vuxen riskkonsumerar alkohol gör det ingen skillnad att vi, i ett hushåll där det inte riskkonsumeras alkohol avstår från de små mängder som dricks här.

4. Jag är inte fit for fight när barnen väcker mig och vill leka klockan 6 på juldagens morgon – eller någon annan morgon vid den tiden. Tack och lov är mina barn numera så stora att de inte väcker mig vid den tiden och vill leka. Men genom de år de gjorde det har jag aldrig känt mig fit for fight vid den tiden. Och då har jag alltså aldrig druckit drycker med en alkoholhalt som ”räknas”.

5. Mitt ena barn har stundtals ont i magen av oro. (Eller, jag vet inte om det är just ont det ska kallas. Men oro är det, och i magen.) Den oron kan inte tas bort av att jag lovar att låta bli alkohol – det skulle inte göra någon som helst skillnad. Att antyda att barns ”magoro” skulle försvinna om alla lät bli att dricka alkohol på julen är antingen väldigt naivt eller väldigt fult. Det finns många många andra skäl att ha oro.

Ja, jag förstår att det finns många barn som upplever hemska jular på grund av vuxna som dricker för mycket alkohol. De kommer inte att få det bättre av att min älskling låter bli att dricka en enda öl (vilket är min gissning av vad han kommer att dricka på julafton) eller av att jag skriver under på att dricka samma som jag brukar.

Tidigare inlägg om ”vit jul”, från 2011.

Systemet som gör att jag inte får tag i min alkoholsvaga cider

Jag är i grunden nykterist sedan många år.

Jag är också positivt inställd till Systembolagets existens och genomförande i stort. Jag tycker det är bra att alkoholhaltiga drycker över viss nivå säljs på vissa ställen, under vissa förutsättningar och så vidare.

Och mig personligen påverkar det ju inte så mycket, eller? Jo, jag börjar inse att det ju faktiskt gör det – och på ett ganska löjligt sätt.

Så här är det: Eftersom jag en gång i tiden var medlem i en nykterhetsorganisation, så har jag också en gång i tiden kommit att sätta min gräns runt 2,25% alkohol, eftersom det var den gränsen som användes då. Fast i praktiken kan det ju kvitta om det är 2% eller 2,5%, men däromkring är det starkaste ja normalt sett dricker.

Vin intresserar mig inte jättemycket, även om jag gärna dricker ett alkoholfritt vin när jag äter fin middag på fest. Öl intresserar mig inte alls, även om jag förstås tycker det är kul att det kommit bra alkoholfria ölsorter på senare år – jag gläds åt dem som vill ha det, men dricker det inte själv.

Men cider… Eftersom jag varit i Bretagne några gånger i mitt liv så har jag upptäckt vilka goda riktiga cidrar det finns. Då snackar vi riktig cider: gjord på bara äpplemust – inte utspädd med kolsyrat vatten i varierande mängd som den svenska cidern.

Den franska cidern finns i två styrkor: Doux och Brut. Doux betyder ungefär mild och har oftast 2-3% alkohol. Brut är starkare – 4-6% alkohol.

Jag dricker Doux-cidern. Oavsett om den är på 2, 2,5 eller ibland i enstaka fall 3 procent.

När jag var ung och student var utbudet av ”alkoholfritt” egentligen mindre på systemet än idag. Men definitionen var vidare: allt under 2,25% klassades in som alkoholfritt. På den tiden fanns Ecusson Doux att köpa på systemet, vilket jag också ganska ofta gjorde.

Numera har systemet däremot snöat in på att alkoholfritt ska vara nära noll – det är produkter upp till 0,5% alkohol ungefär. Och ja, systembolaget erbjuder fortfarande alkoholfria cidrar. Men numera är det frågan om uppblandade drycker: först i innehållsförteckningen står vatten. Och alltså, det är inte samma sak som cider på bara äpple. Smakmässigt är det verkligen inte samma sak.

När man istället tittar på systemets sortiment med cider med alkohol, så börjar det på 4% alkohol. Systemet tar alltså bara in produkter motsvarande ”Brut”.

Och vad gäller Ecusson Doux, som alltså klarar sig den magiska alkoholgränsen 2,25% men inte längre finns på systemet, så kan man få tag i den i vissa större mataffärer. Sägs det. Men i alla fall ingen i mitt närområde. Inte längre.

Det intressanta och lätt frustrerande är alltså att Systembolagets regler och inriktning gör att jag, som vill hålla mig till en ytterst sparsam nivå av alkohol, i praktiken har väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få tag i de drycker jag vill i Sverige. Det tycker jag faktiskt är fånigt.

Och ja, du får gärna tycka att det är löjligt att jag kan tänka mig att dricka 2,5% eller 3% men inte vill ha 4%. Då får du tycka det. Men det är där jag satt min gräns – och då har jag liksom redan tänjt den. Jag vill inte tänja den mer.

Egentligen är jag inte mycket för principer

Egentligen är jag inte mycket för principer.

Det kan verka som att jag är väldigt principfast. Och det är jag väl, på vissa områden. Jag är till exempel nykterist. Fast det betyder ju inte att jag tycker att allt drickande av alkohol är dåligt. Jag har liksom bara bestämt mig en gång i tiden och sedan hållit fast vid det beslutet.

Generellt tycker jag det är svårt med fasta principer. Det finns så många goda skäl att frångå dem. Oftast har man ju principen för att man tycker något. Och det dyker ofta upp skäl till att något annat alternativ är bättre, just i den givna situationen. Då ställer principen bara till det.

Som att vara vegetarian av miljöskäl. Det är ju bara motiverat så länge köttätandet ställer till med mer miljöproblem än den vegetariska maten. Och om det då är kött som serveras, och det måste skaffas fram extra mat (som är vegetarisk) för en persons skull, så gör det inget bättre. Eller när det finns ett an tal skinkmackor kvar från något evenemang, och det är bättre att äta upp dem än att slänga. (Eller allt mitt bästföredatumskött.) (Sedan kan man absolut vara vegetarian av etiska, moraliska, religiösa eller andra skäl – då blir självklart läget ett annat. Jag snackar just miljöaspekten här :-))

Eller som att bara köpa kläder av ekologisk bomull, vilket är något jag ibland funderat på att bestämma mig för. Det låter ju bra i teorin. Men det är faktiskt, totalt sett, bättre att köpa kläder som jag vet att jag verkligen kommer att trivas i, som håller länge, och som jag vet att jag kommer att använda tills inget finns kvar av dem, än att köpa något ekologiskt som jag knappt gillar, och som sedan kommer att bli liggande i byrån tills jag slutligen gör mig av med det 15 år senare.

Det goda principer för med sig däremot är att slippa argumentera – med sig själv och andra – i en massa situationer. Har jag väl bestämt mig för att göra på ett visst sätt, i alla situationer, så kan jag hela tiden stötta mig mot den principen och hänvisa till den. Visst, det hindrar inte att folk ifrågasätter, men jag kan vara förberedd med vad jag ska svara, och jag kan också avfärda helt och säga något nästan i stil med ”det bara är så”, till exempel ”jag äter inte sånt”. Som det är nu så hamnar jag ju ständigt i konflikt, kanske allra mest med mig själv, när jag måste väga för och emot ur tusen olika vinklar…

Det blir ingen vit jul här

Jag är nykterist. Det har jag varit sedan jag var tretton år. Eller ja, jag drack förstås inte alkohol innan dess heller. Men det var när jag var tretton som jag aktivt tänkte tanken.

Det gick till så här:

Hösten när jag var tretton började jag dansa showdans. Det var UNF (Ungdomens nykterhetsförbund) som höll i kurserna. Jag tyckte inte att jag behövde gå med i föreningen, för självklart drack jag ingen alkohol! Alkohol var ju olämpligt på alla sätt och vis, så det var ju självklart. Lika självklart som att inte röka, för övrigt.

Ett år senare bestämde de att om man var med i föreningen så fick man rabatt på dansavgiften. Då gick jag förstås med – jag var ju nykter ändå!

Jag var sedan med i föreningen i några år (som en av få nyktra i den föreningen…), men sedan såg jag ingen poäng med medlemskapet längre.

Jag hade alltså tagit beslutet, eller snarast för mig själv integrerat det som en del i min identitet: jag är nykterist.

Det har jag sedan hållit fast vid, bortsett från ett par missförstånd som lett till totalt en mun glögg av starkare slag (tror jag – jag frågade aldrig men drack inte heller mer) och ett glass cider à fem procent. Eller, numera drar jag gränsen vid 2,5-3% ungefär, d.v.s. dricker Cidre Doux oavsett vilken procenthalt det innebär för just det märket. (Och då kan ju tilläggas att cider med tre procents alkoholhalt dricker jag kanske en gång vartannat år max, så det är inget stort avsteg ;-))

Men ändå. Jag betraktar mig som nykterist.

Och det är väl egentligen en ganska märklig sak. För egentligen tycker jag att det är att förenkla världen ganska drastiskt att hålla på en princip av det slaget bara sådär. Jag menar, jag tycker ju inte att alkohol nödvändigtvis är av ondo. Jag har inga problem med att andra dricker alkohol så länge det är i rimliga mängder. Men det här är det beslut jag tagit för egen del. Det är bara så.

(Mamma tror att det har något att göra med att morfar var alkoholist. Det har det inte. För mig var morfar framför allt sjuklig, jag träffade honom aldrig särskilt mycket och kan inte påstå att jag ens kände honom. Och att han var (huvudsakligen nykter) alkoholist märkte jag liksom aldrig något av på de korta stunder jag träffade honom. Jag tror inte ens att jag hade fattat att han var alkoholist när jag tog det här beslutet – eller, jag är övertygad om att jag inte visste det.) Däremot är det ju ett synnerligen gott argument för mig att låta bli alkohol nuförtiden, med tanke på ärftlighet och sånt. Men ändå: det är INTE skälet till min ståndpunkt.)

Så: jag kommer inte att dricka några starka drycker under julen.

Men – jag kommer inte heller att skriva under för en ”vit jul”.

Det dricks verkligen inga stora mängder alkohol i det här hushållet. Snarast väldigt små. Inte heller mina föräldrar, som kommer hit, dricker några stora mängder. Det kommer inte på något vis att bli besvärligt för våra barn av att min man och de andra vuxna dricker varsin snaps och nåt glas öl.

Och de barn som firar jul med vuxna som inte kan hantera alkoholen på ett bra sätt får inte på något sätt en bättre jul av att de som kan hantera alkoholen, här hos oss, låter bli de där enstaka glasen.  Det är lite som att säga att bara för att en del inte kan köra bil på ett förnuftigt trafiksäkert sätt så ska alla vi andra låta bli att köra bil. Det är inte vi här som ska göra annorlunda. De är de som dricker för mycket som ska göra annorlunda. Och att min man, mina föräldrar och min bror avstår från alkohol på julafton kommer inte att få de som dricker för mycket att låta bli. Inte heller mitt val att låta bli.

Och jag låter inte bli av solidaritet med andra. det kan jag göra när jag tror det gör någon som helst skillnad för de andra. Det tror jag inte i det här fallet.