När blev det normalt att gå till frissan?

Jag har just klippt tioåringens hår. Han är långhårig, och jag fick bara som på nåder klippa topparna.
Igår klippte jag femåringens hår, och där var önskemålet det motsatta: så kort som jag över huvud taget gick med på. Helst hade han velat vara “nästan skallig”, men nu blev det en ganska korthårig klassisk “pojkfrisyr”.

Jag tänker på det där ibland. För mig är det självklart att jag eller min man klipper barnens hår och att vi klipper varandras hår. Själv har jag varit hos frisör tre gånger i livet (en gång som barn, en gång som sjuttonåring, då jag permanentade det, och en gång när jag fick det uppsatt till studentbalen på gymnasiet).

Men jag har insett att det är jag som är konstig. För väldigt många människor verkar det vara fullt normalt att gå till frisören med jämna – och enligt min uppfattning ganska täta – mellanrum, och lägga en hel del pengar på det. Det verkar vara “så man gör”. Även om man har ganska ont om pengar.

Jag har lite svårt att förstå det – för mig känns det som en märklig prioritering av användning av pengar. Jag lägger mycket hellre pengarna på att gå och få massage. Men jag vet, man kan tycka olika, och jag ser inget principiellt problem med att folk går till frissan; det finns förstås många betydligt sämre eller mindre vettiga saker man kan lägga pengarna på :-)

Däremot fascinerar det mig som norm. För ja, jag uppfattar det som en norm. Och jag är nyfiken: hur länge har det varit så? När uppstod den normen? Det kan väl trots allt inte ha varit så hemskt länge som det varit det normala att vanligt folk betalat pengar för att någon ska klippa av dem håret med jämna mellanrum?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *