Det är drygt tre veckor sedan nu, tre veckor sedan vi blev avkastade från tåget i Hamburg.
Det var en smått kaotisk upplevelse. Först trängseln på tåget, så där så att man faktiskt knappt kunde komma någonstans, sedan risken att bli avslängd utan bagaget, och sedan känslan av att kanske inte ha fått med sig allt i hastigheten. Och sedan hela vad gör vi nu-grejen. Osäkerhet. Kastandet mellan olika alternativ. Kämpandet med att hålla huvudet kallt, tänka rationellt, hålla ihop sig själv och barnen och situationen.
Och ändå. Ändå var det ju aldrig någon fara på något vis alls. Vi var egentligen inte så väldigt långt hemifrån – bara så där 40 mil eller nåt sånt. Vi hade biljetter som skulle ta oss hem, vi bara visste inte säkert när. Och vi hade pengar att lösa det som behövde lösas för stunden. Vi hade kläder på kroppen. Ingen av oss var sjuk eller skadad.
Vi var bara avslängda i en stad vi inte riktigt räknat med.
Men det var ändå en påfrestande situation. Barnen var rejält uppjagade, även om de hanterade det så gott de kunde – och det satt kvar oro i dem i flera dagar efter att vi kommit hem.
Jag minns att jag tänkte på det nästa dag, när vi åter satt på stationen i Hamburg och väntade på det tåg som vi nu hade platsbiljetter till, när jag satt där och räknade ihop väskorna och höll koll på barnen och ändå kände hur stressen kröp på bara av just det där att räkna efter att alla väskorna var kvar. Jag tänkte: så här känner vi oss nu, i en situation som egentligen inte alls är särskilt allvarlig. Så mycket stresskänsla. Hur känner sig då inte människor som verkligen flytt från sitt hemland?