Tag Archives: resiliens

Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Hur tänker sig Lööf att människor på landsbygden ska klara av skyhöga oljepriser som kommer oavsett, pga peak oil, om vi ej ställer om nu?

Så skrev Magda Rasmusson, språkrör för Grön Ungdom, på twitter. Och jag undrar detsamma.

För så här är det: oljan blir dyrare. Alldeles oavsett skatter och annat, så blir oljan allt dyrare – eftersom den lättillgängliga oljan håller på att ta slut, och det alltså kommer att bli allt dyrare och svårare att utvinna olja.

Och det är helt riktigt att landsbygden idag på många håll är väldigt beroende av oljan. Det är inte bra. Och det blir förstås inte lättare när oljan blir hutlöst dyr.

Men landsbygden behöver inte vara beroende av oljan. Det går att ställa om. Det handlar om många saker:

  • Ställa om från olje/bensin/dieseldrift av bilar, traktorer och annat. Då behövs det att vi bygger biogasanläggningar, utvecklar traktorer som går på biogas eller annat förnybart (det arbetet pågår) och att människor väljer att byta till bilar som kan köras på förnybara bränslen. (Därför har vi gasbil.)
  • Bygga ut kollektivtrafiken, så att bilbehovet minskar. Nej visst, i riktig glesbygd kommer inte kollektivtrafiken att vara ett relevant alternativ till att ersätta privatbil. Men på många håll skulle kollektivtrafiken kunna byggas ut mycket mer – om folk valde bort bilen i större utsträckning. Vilket man ju lättare gör om det finns bussar som går tillräckligt ofta. Det vill säga man måste börja någonstans :-) (Därför åker vi mycket kollektivt.)
  • Minska resbehovet över huvud taget. Det gör man genom att se till att service finns kvar i små orter – men också genom att använda internet. Genom att servicen finns kvar på orten bygger man också resiliens, som kan vara bra att ha vid krissituationer.

Men omställning är dyrt, och det tar tid. Därför behöver arbetet komma igång nu, så att vi hinner – innan oljan blir så dyr att det blir besvärligt här på landet.

(Om inte klockan vore alldeles för mycket skulle jag utveckla det här mer :-) )

Pumpar har blivit eftertraktade

Idag hade vi tänkt göra slag i saken och ersätta den gamla trasiga ihoprostade gårdspumpen. Som tur var ringde vi för att kolla först, dels för att veta att den fanns hemma, dels för att höra om det funkar att få plats med den i bilen.

Det blev bara fråga nummer ett. För den fanns inte hemma. Tydligen har det varit enormt stor efterfrågan på sistone. Så de är slut hos tillverkaren, och vi fick sätta upp oss i kö.

Spännande. Undras varför efterfrågan är stor – om det är för att det blivit hippare med egen pump, eller för att folk faktiskt ser det som en krisberedskapsgrej?

Isolering – på gott och ont

Vi bor på landet. Vid en grusväg, med åkrar runt om oss på alla håll och ett par hundra meter till närmsta granne.

Jag trivs med det.

Ibland, när samtidens orosmoment sköljer över mig från nyhetsflödet, känner jag en tröst och en trygghet i att bo där. Om en galopperande smittsam dödlig epidemi drar in i landet, så kan vi bestämma oss för att stanna där vi är. Hålla oss hemma. Isolera oss.

I alla fall i teorin. Frågan är ju om samvetet, den där Luther med arbetslinjen, tillåter en att göra sånt – eller om hen brottar ner en med argument om att “så farligt är det väl inte” och “men så kan man ju inte göra!”

Eller om “kriget kommer”. Med vår avsides placering känns det liksom på något vis mindre sannolikt att det ska bombas och stridas här.

Och om mattransporter inte fungerar, så hör vi till de som klarar sig längre, för dels har vi vanan här på landet och har visst “nödlager” ;-) och dels odlar vi en del själva.

Det är en tröst och en trygghet att tänka på när tankarna yr om en framtid med ändrat klimat, sämre miljö, nya konflikter och sjukdomar och annat.

Men så kommer skogsbranden. Den där stora skogsbranden som nu rasar i Västmanland.

Vi har ingen skog här. Men vi har åkrar. Sädesfält kan brinna. Och skulle åkrarna runt oss börja brinna, åkrarna som omgärdar vår tomt på tre sidor och som ligger på andra sidan en grusväg på fjärde sidan”¦

Det som brukar kännas som en trygghet känns plötsligt som en nackdel.

 

Rutger Macklean igen: bristen på blommor till bin i fullåkerslandskapet

Häromsistens såg jag dokumentären Bieffekten, om hur bedrövligt det är ställt för bin och humlor i världen.

Ett av de problem som togs upp var storleken på åkrarna nuförtiden: det blir helt enkelt för stora ytor med monokultur, för långt mellan möjligheterna till blandade blommor i diken och åkerholmar och annat.

För bina måste ju ha mat hela säsongen – inte bara just när den stora åkergrödan blommar. Och de måste ha någonstans att leva.

Igår läste jag att stortapsetserarbiet är försvunnet i Västra Götaland. Biets värdväxt är väddklint.

När vi flyttade hit där vi bor på landet i södra Skåne, för tolv år sedan, var vägrenarna längs grusvägen sommartid fylla av blommor. Cikoria, väddklint, smällglim, och en del annat. Inga märkvärdiga växter, men ändå. Det var vackert.

Nuförtiden är det nästan inga blommor i vägrenen. Jag gissar på hårdare jordbruk, tätare och tidigare slåtter, mer bekämpningsmedel. Men jag vet inte. Jag vet bara att blommorna minskat kraftigt. Det är tråkigt, för jag älskade hur det såg ut. Men det är alltså inte bara frågan om att det är skönhet som försvinner. Det är också i längden en skada på ekosystemet. Ytterligare en liten pusselbit som riskerar att krascha.

Om vi sabbar för många av korten så rasar korthuset till slut.

Jag tänker återigen på Rutger Macklean. För med de gamla, smala åkertegarna, föe hans tid, så fanns det massor med småbiotoper mellan åkerlapparna, och detta fick aldrig chansen att bli ett problem. Och småbiotoperna var en bit i resiliensen.

Ju modernare lantbruk, ju större åkrar, desto ömtåligare.

Och jag måste nog så in väddklint också i trädgården.

Ibland tror jag det är min viktigaste miljöinsats: en dåligt skött lite vildvuxen trädgård mitt i fullåkerslandskapet.

Vattenpump

Ute vid vårt trädgårdsland finns en gammal brunn med rickepump. Den har aldrig fungerat under de 12 år vi bott här. Däremot vet vi att det finns vatten där; det har vi till och med “forskning” på, eftersom brunnen agerade referensbrunn i ett sammanhang här för nåt år sedan.

Egentligen har vi kommunalt vatten. Kommunalt vatten, enskilt avlopp. Så brunnen behövs ju inte.

Men ändå, det skulle vara bra med en fungerande pump. För då kan vi ta bevattningsvatten där, istället för att köpa dricksvattenrenat vatten till att vattna med. Plus att det ju skulle kännas bra att faktiskt kunna få upp eget vatten i krissituationer. Oavsett kvaliteten på vattnet (som vi inte vet nåt om) gissar jag på att det KAN uppstå situationer när det vattnet är långt mycket bättre än inget alls. Även om jag förstås hoppas att det ska förbli ett strikt teoretiskt resonemang.

Så – det har liksom länge funnits på listan över saker som ska göras någon gång: undersöka vad som är fel och åtgärda detta.

Idag blev det plötsligt av. Först googlade jag reda på den renoverinsgmanual jag någon gång tidigare hittat på nätet och skrev ut den: steg för steg hur man monterar isär och undersöker. Sedan gick vi ut och lyfta upp pumpen.

Tungt var det. Långt var röret. Och rostigt. Väldigt väldigt rostigt. Så där så att det blir många lager av flagande rost, mycket mycket tjockare än det ursprungliga utförandet. Innan vi lyckades få upp hela alltet så knäcktes röret.

Järn som knäcks är ganska sprött. Och kanske inte helt dugligt i sådana här sammanhang.

Själva pumpdelen, som vi nu enligt instruktionen borde skruva isär, var också välrostad, på samma nivå.Detalj av rostig gårdspump

Vår slutsats är att det blir till att skaffa en ny pump. Nu ska vi bara veta vad det egentligen är vi behöver. Eller vilken somär bäst av de som finns att köpa. Huvudsakligen verkar det finnas “Kronan” och “Nr 12” att välja på. Någon med erfarenhet?

Rapport från stormen Sven om kvällen den 5 december 2013

Det blåser. Det är väl det absolut mest centrala att säga om den här kvällen.

Tidigare i eftermiddag visade vindmätaren inget alls, och jag trodde den hade lagt av för gott, men sedan måste den ha skakat till och börjat funka.

26 m/s har den visat som mest ikväll. Det är mindre än under Simone för en dryg månad sedan. Men det blåser värre den här gången. Längre. Mer ihållande.

Stundtals knakar det mycket betänkligt från den dåliga verandan på västra sidan, och jag är tacksam över mörkret som hindrar mig att se hur läget faktiskt är med den. Jag bara hoppas att den håller ihop genom natten, för det är de som skyddar åt det håll vi kommer att sova.

Strömmen gick vid 16.40. Det både förvånade mig och inte. Lite märkligt är det på nåt vis, vi har ju aldrig brukat ha strömavbrott, ens under de värsta ovädren, men nu har vi drabbats både under Simone och Sven och dessutom där emellan.

Men till skillnad från under Simone så har vi den här gången möjlighet att elda i kaminen. Jag hade tänt i kaminen redan när strömmen gick, dels för att pannan ändå blåste ut igen och igen av blåsten, dels för att det kändes lämpligt. Och jag hade ändå tänkt laga maten på kaminen, för att testa. Så jag hade precis börjat bryna älggrytbitar i järngryta på kaminen när det blev skarpt läge. Det blev alltså älggryta med torkade trattisar, morötter och lök, samt kokt potatis, helt tillagad på vår pyttelilla kamin som saknar riktig kokplatta. Och senare även te till mig och varma koppen till nioåringen. Det känns faktiskt väldigt bra att kunna laga mat – riktig mat – under de här omständigheterna.

Vi har det varmt och skönt i vår lilla uppvärmda del av huset: matrum och vardagsrum. Vi har haft dörrarna stängda mot resten av huset, där det nu är ganska utkylt. Fast för katternas skull kan vi inte dörrarna helt stängda inatt, så det kommer att bli kallare. Dessutom får ju kaminen brinna klart innan jag ska sova.

Barnen sover sött i den utbäddade bäddsoffan, och jag har bäddat åt mig själv på madrassen på golvet. Jag sitter i fåtöljen med varmt te, lyxig choklad och levande ljus. Transistorradion står på och ger rapporter från omvärlden.

Min man är kvar i Malmö. När han kom från jobbet var trafiksituationen redan svår (inga tåg, bara ersättningsbussar) och det blåste redan väldigt otrevligt. Bättre stanna hos en kollega i Malmö och sova över.

Nioåringen hämtade jag hem från fritids redan vid 14.30-tiden, det vill sga tvåochenhalv timme för tidigt (femåringen har varit hemma för förkylning). Egentligen skulle nioåringen ha varit på fest ikväll, men det ställdes tack och lov in, jag hade inte velat ge mig ut på vägarna…

För övrigt vet jag faktiskt inte var ficklampan är. Det var inte förrän jag skulle bära ner täcken och kuddar som jag kände nåt behov av den, och då hittade jag den inte, men det ordnade sig ändå. Ja, alltså, jag har inte gjort nåt allvarligt försök att hitta den, för den behövdes ju knappt.

Om en stund ska jag bära ner resterna av älggrytan i matkällaren. Där är hyfsat svalt, och så slipper jag öppna kylskåpet. Och till maten hämtade vi upp en ny flaska saft (från källaren), också för att slippa öppna kylen.

Det som egentligen “stört” mig mest under kvällen är bristen på möjlighet att hålla ordning. Det blir ju inte att man diskar undan eller ens plockar undan när det är mörkt överallt och det bara finns kallvatten. Det får helt enkelt anstå tills det åtminstone är dagsljus.

Och tja, vi får väl se vad morgondagen bringar. Enligt infon nu inga tåg, i alla fall. Får väl se om det blir ersättningsbuss eller hemmajobb. Och om det kommer nån snö eller inte.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

Ja, hur framtiden ser ut är ju förstås omöjligt att veta. “Vi kan bara spekulera”, som det brukar heta. Fast det är viktigt att göra just det. För även om vi inte kan veta säkert så kan vi göra prognoser, som ger en fingervisning om varthän det barkar. Eller som i alla fall kan visa på vidden av olika scenarion, och sannolikheten för dem. Så att vi vet vad vi behöver vara beredda på. Därför är det bra med SMHI:s scenarier, där jag kan gå in och se hur det framtida klimatet kan tänkas bli, även på Skåne-nivå, eller Gradvis information om odlingsförutsättningar i ett förändrat klimat.

Men som sagt var, vi kan inte veta. Det enda vi kan vara väldigt säkra på är att det kommer att ske stora förändringar. Både vad gäller vårt samhälle (det vill säga hur vi samspelar människor emellan) och vad gäller “naturförutsättningarna” (väder, naturtillgångar, mark och vatten). Hur stor förändringen blir och hur snart kommer vi inte att veta förrän i efterhand.

Men ändå. Ändå kan man förbereda sig.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

I mina tankar bor vi kvar där vi bor idag. Nej, det är inte ett perfekt boende. Men det är bra nog. En rimlig kompromiss mellan vad som funkar idag och vad som kan funka i framtiden.

Vi har möjlighet att odla. Redan som det är idag kan vi livnära oss under en ganska påtaglig del av året på det vi kan odla i vår trädgård. Trots att vi inte odlar mer än en ganska liten del av trädgården. Trots att vi inte optimerat odlingen (till exempel sköter vi det här med kompostering uselt). Trots att vi ännu inte löst lagring av det odlat i någon större utsträckning. Potentialen är mycket större än det vi nyttjar idag, på typ alla plan. Och vi bor på typ bästa åkermarken. Vi har fruktträd och bärbuskar och ett stort fint trädgårdsland. Med lite tur får vi dit ett “glastak” på sunkuthuset så att det kan agera växthus. Vi har en fungerande glasveranda som förlänger odlingssäsongen för lite tomater och paprika, och en veranda till som vi kommer att kunna rusta utan några större materiella och ekonomiska tillskott. (Verandorna ger dessutom lite extra buffertzon mellan ute och inne under den kalla årstiden.)

Under den period från högsommar och fram till nu när vi som intensivast ätit av “vårt eget” så har vi egentligen nästan bara handlat mjölvaror, mejeriprodukter, vegetabilisk olja och socker. Och så har vi använt kött, kaffe, te, choklad och kryddor (det vill säga lyxvaror) i huvudsak av det vi redan haft hemma. I ett längre perspektiv innebär det alltså att vi inte är självförsörjande ens på mat, och förmodligen inte heller kan bli. Eller, det beror förstås på var man sätter ribban; vi KAN faktiskt klara oss matmässigt på det vi själva odlar om det faktiskt krisar; det är bara inte helt önskvärt. Det knpeiga blir väl framför allt fett och mjöl. Oavsett vilken sorts fett och mjöl man föredrar av olika skäl så gör det trots allt underverk för maten att kunna använda en del sånt. Men visst, krisar det så kan vi absolut leva på potatis, ärtor, bönor, mangold, tomater och rotfrukter. Sämre kan man ha det, liksom :-)

Det som är betydligt besvärligare är att vi inte har någon mark med skog. Det innebär att vi inte kan försörja oss själva när det kommer till uppvärmning. Eller ja, vår uppvärmning består i grunden av pelletspanna med elpatron som säkerhet/nödlösning. I nuläget klarar vi oss med eluppvärmning ifall pelletsen tar slut. Men på längre sikt räknar jag med att uppvärmning baserad på trä är mer resilient än eluppvärmning. Framför allt är uppvärmning med ved eller liknande mindre beroende av teknik som kanske går sönder och inte kan repareras när kunskap eller naturtillgångar eller annat sätter stopp. Handlar det “bara” om att få el borde vi förstås sätta upp en vindsnurra eller en solpanel :-)

Vi har ett alldeles för stort hus våra behov, om jag ska se det resursmässigt. Det handlar bland annat just om uppvärmningsaspekten :-) Men å andra sidan har vi möjlighet att “minska” huset vintertid, under den period när det behövs uppvärmning i större utsträckning och resurserna krisar. Vi har en centralt placerad kamin, i matrummet. De närmsta rummen åt vardera hållet är köket (som ju behövs för matlagning och vatten) och vardagsrummet (där det finns bäddsoffa). Stänger vi dörrarna till resten av huset så har vi alltså en trerummare att leva i. Övriga nödvändiga utrymmen får man i så fall leva med att de är kalla :-)

Och å andra sidan så är det ju inget som säger att vi i framtiden måste göra som idag och bara bo en familj i huset, eller två vuxna när barnen “flugit ut”. Jag tror inte alls att vi ska utgå från att det är lika självklart att barnen flyger ut i framtiden – kanske ska man se det som en övergående fas i mänsklighetens historia? Och om inte barnen bor kvar så är det kanske någon annan som flyttar in? Vårt hus har tidigare varit tvåfamiljsboende (för länge sedan), och även om man inte delar av huset i två (det är väldigt förändrat sedan dess) så kan man tänka sig andra lösningar. Dessutom har vi uthus som på lite sikt kan rustas vid behov och hjälpa upp möjligheterna till gemensamhetsboende, generationsboende etc.

Vi har en bit in till byn – men inte längre än att vi faktiskt kan klara oss på cykel den dagen det blir nödvändigt. I en helt förändrad situation är det kanske bara in till byn vi normalt sett behöver ta oss – och inte ett antal mil med buss och tåg in till jobb i Malmö? Fast så länge buss och tåg går så ordnar det också sig. Men vi behöver helt klart skaffa oss en cykel med bättre transportmöjligheter (lådcykel, flakcykel eller nåt sånt). Inne i byn finns det fler människor. Möjlighet till utbyte av varor och tjänster. Och det är en i huvudsak engagerad by. Och en lagom stor by för att vara lokalsamhälle.

Vi bor inte väldigt låglänt. Stiger vattnet är vi absolut inte de första som drabbas – tvärtom lär det dröja länge innan det blir nåt problem. (Jag minns inte hur många meter över havet det handlar om, men tror nog det är i storleksordningen tiotal i alla fall; vi har en halvmil till havet.) Vi har inte heller några vattendrag alldeles nära oss som kan översvämma. Däremot har jag för mig att en titt på Skånska recognoseringskartan från ca 1810 gav vid handen att det varit våtmark på andra sidan grusvägen. Så visst, lägger täckdikningen av helt i närområdet och all mark blir “vattenfrisk” så kan det möjligen bli fuktigare i markerna här. Å andra sidan är torkan ett av våra större problem sommartid… Det där behöver vi också lösa: bättre omhändertagande av vårt regnvatten. Nå, det är ju sånt som är lösbart.

Vi har kommunalt vatten. Men vi har också en brunn på tomten. Jag vet inget om vattenkvaliteten, men det finns i alla fall vatten. Pumpen funkar inte, men det är ju sånt som förmodligen går att lösa med reservdelar. Gammal klassisk rickepump.

Och så är det lånen på huset, då… För ja, vi har lån. Jämfört med många andra i vår generation har vi nog ganska små huslån. Vi är inte de som får problem först. Och nånstans hoppas jag väl att det ska vara fullt tillräckligt för bankerna att kräva pengar från dem som har mer skulder – att vi inte ska vara de första man driver in pengar från eller driver från hus och hem den dagen det nuvarande ekonomiska systemet faller, om det nu faller hastigt och olustigt. Och att vi ska ha hunnit amortera av hyfsat mycket tills dess. Men det är ju förstås omöjligt att veta :-) Precis som det är omöjligt att veta vad som faktskt sker den dagen. Frågan är om det ens skulle vara relevant att skicka ut folk till att driva iväg folk från alla hus i en situation med en totalkollapsad ekonomi?

Och sedan har vi förstås allting annat. Alla saker. Kläder som ju till slut blir utslitna. Elektriska saker som lägger av efter hand. Slitage på huset som tids nog kommer att bli eftersatt igen, om det inte finns “pengar” eller material till underhåll. Det får man nog ta allt eftersom de problemen kommer. Vår gamla vedspis från köket står kvar i sunkuthuset; vi får väl i värsta fall installera den igen?

Och ja, jag inser att det här för vissa låter som en väldigt romantiserad bild av framtiden :-) Allt löser sig till det bästa, typ. Jag vet att det inte alls med nödvändighet blir så. Att det kan bli mycket besvärligare. Men trots allt är det nog mer konstruktivt att tänka och planera utifrån ett scenario som det här. Det här är en bra målbild att bygga på. Ett bra mål att sträva mot. För det hjälper att ha ett mål att sträva mot och veta att det man gör i alla fall leder vidare mot något som kan fungera. Det ger hopp. Det gör det lättare att kämpa vidare.

Och det är knappast mer orealistiskt än den framtid många andra människor idag tänker sig ;-)

Och så finns det säkert en väldig massa människor som tycker att jag fått fullkomligt dåndimpen som sitter och tänker i de här banorna. Konspirationsteoretiker, typ. Domedagsprofet. Nu har hon tappat det fullständigt. Och så där. – Tja, jag vet ju inte hur det blir. I allra bästa fall så händer ingenting. Mänskligheten reder ut det här med klimatförändringarna – vi stoppar utsläppen i tid och anpassar oss bra till de förändringar som faktiskt sker redan nu, och har även i framtiden ett i huvudsak intakt samhälle. Ja, om det blir så, så blir jag jätteglad :-) Men att vi bor här och klarar oss ganska bra här är ju ändå ingen nackdel, eller hur?

Vi brkar säga att när vi blir pensionärer ska vi ägna oss åt att odla morötter. Lite skämtsamt sagt – men ändå med en kärna av allvar. Att investera i att ha någonstans vi kan bo och odla och fixa vår försörjning som gamla tycker jag känns som ett ganska bra pensionssparande.

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till…

Låtsasleken trädgårdslandet

“Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

Närodlat handlar om långsiktig hållbarhet och ett robust närområde i en föränderlig värld

Liten klimateffekt av närodlad mat

Det kan man idag läsa i DN.

Att handla närodlad mat har relativt liten klimateffekt. Vill vi verkligen göra en insats för klimatet bör vi tänka mer på vad vi äter, snarare än på hur och var maten producerats, enligt en ny rapport.

Och ja, visst, att handla närodlat är förstås inte den viktigaste klimatåtgärden i sig. Totalt sett är det viktigare att minska köttkonsumtionen än att köpa lokalproducerat, om vi ska se till bara klimatpåverkan.

Men det är ju förstås inget som hindrar att man gör båda delar. Både minskar köttkonsumtionen och handlar närodlat i möjligaste mån. Det närodlade kan ju för övrigt vara både kött och annat. I alla fall om vi fortsätter att köpa närodlat så att det fortsätter att finnas.

Det finns en massa andra aspekter av det här än den rena klimatpåverkan. Genom att handla närodlat så tär man inte på resurserna i något annat land, där marken kanske behövs för odling av något de boende där behöver. Ur rättvisehänseende är det ganska rimligt att anta att vi här i Sverige i första hand ska klara oss med den mark som finns här. Vi har inte rätt att nyttja mer än vår beskärda del (vilket vi ju faktiskt gör i nuläget). Det blir lättare att se den kopplingen om det vi äter kommer från marken där vi bor.

Genom att handla närodlat blir det också lättare att hålla sig till principen att handla och äta sådant som “är i säsong”. Om du håller dig till att bara äta svenska sockerärtor, så får du helt enkelt nöja dig med att äta dem under sommaren. Att äta varor som inte är i säsong innebär generellt sett att det går åt mer energi, bevattning och annat. Och som sagt var, i de där andra länderna där sockerärtorna odlas så behövs kanske vattnet till något annat – och det är inte ens säkert att sockerärtor är den lämpligaste grödan där. Så ja, vintertid bör vi i Sverige äta mycket rotfrukter och liknande. Och då kan de ju lika gärna vara närodlade, eller hur?

Att handla närodlat kan också sägas vara en form av klimatanpassning. I en framtid när vi kanske inte har samma möjligheter till handel över hela världen är det viktigt med en fungerande matproduktion i närområdet. Och då inte bara stora fält med en sorts gröda, utan en variation som ger oss den mat vi behöver. Genom att köpa närodlat ser man till att gynna den egna bygden. På det sättet hjälper vi till att bygga ett robust samhälle, som klarar förändringar.

Det handlar också om sådana saker som att odla och bevara sorter som är lämpliga för lokalklimatet – det är också en robusthetsgrej i en förändrat värld och ett förändrat klimat. Och för den delen att alls behålla en levande landsbygd, med människor som producerar mat och har kvar kunskapen. Eller ska vi ha en värld där odlingskunskapen bara finns hos multinationella företag eller hos bönder i fattiga länder? Dessutom, om vi vill fortsätta värna vår åkermark, som faktiskt hotar att bebyggas och förstöras, så ska vi väl visa på dess odlingsvärde?

Jag ser också stora poänger med det närodlade när det kommer till ansvar. Ju närmre mig maten produceras, detso lättare är det för mig att ställa krav. Lättare att ställa frågor. En annan sorts insyn. Färre steg där det kan slarvas och fuskas. Och det blir lättare för mig och barnen att förstå hur maten produceras – det är något som händer i den verkliga världen, utanför tomtgränsen, istället för nåt som händer på film. Likaså tror jag det är lättare att motivera jordbrukaren att ta lokalt ansvar och bry sig om miljön om det efterfrågas av omgivningen.

Och ja. Självklart är det väsentligt hur jag tar mig till affären. Men om jag i affären väljer att köpa sparrisen som är odlad två kilometer från affären eller sparrisen som odlats i Mexiko påverkar ju knappast utsläppen av min resa till affären. Och att jag handlar något direkt av odlaren när jag ändå passerar förbi innebär visserligen lite extra utsläpp vid start och stopp. Det innebär å andra sidan att jag knyter värdefulla kontakter med människor i min närhet.

Och ja, visst händer det att vi gör en utflykt flera mil iväg, till exempel för att plocka ekomajs på hösten. Det är som sagt var en utflykt. En upplevelse. Som vi väljer att kombinera med matinköp. Andra tar bilen och kör till ett köpcentrum och handlar saker de inte behöver. Eller flyger till London över weekenden.

Och om de små odlarna i närområdet får tillräcklig efterfrågan så har de möjlighet att bygga upp de där logistiksystemen som gör att deras mat kan finnas i den vanliga mataffären utan att deras produkter ska generera relativt sett större transportutsläpp. Som sagt var, om det finns en tillräcklig efterfrågan.

Så ja, som sagt var, för klimatpåverkan är den viktigaste insatsen på matområdet att minska köttkonsumtionen. Men för ett långsiktigt robust och rättvist samhälle är det viktigt att vi satsar på att kunna producera det vi behöver i vårt närområde i stor utsträckning. Både när det gäller kött och vegetabilier. Och annat, för den delen.

Och om nu många människor ska äta mindre kött, och därmed rimligen mer bönor och liknande, så är det liksom lite fånigt att hålla på och importera massor med bönor från fjärran länder, när det ju faktiskt går att odla härhemma. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att gynna de som odlar bönor hemma i Skåne. (Och för den delen den bönodling som sker på Öland.)

Rutger och resiliensen

Inte så hemskt långt från där jag bor bodde för tvåhundra år sedan en tjomme som hette Rutger Macklean. Han var godsägare, och det han framför allt är känd för är att han var jordbruksreformatör.

På den tiden var bondbyarna samlade, med alla husen längs en bygata. Grannarna fanns alltså alldeles nära intill. Det gjorde däremot inte åkrarna. För åkrarna var rättvist fördelade mellan alla som hörde till byn. Åkrarna var av olika typ – bra till odling av olika saker. Det innebär att av varje åker hade varje hushåll (typ) en remsa av varje åker. En teg. Ett system som hade hängt kvar länge – och remsorna hade blivit smalare med tiden, när fler människor skulle dela på åkrarna.

På det viset var alla tvungna att hjälpas åt. Alla gav sig i kast med åkern-ner-mot-ån samtidigt, gemensamt. Och sedan åkern-i-söderslänten. Och så vidare.

Rutger tyckte det här var irrationellt och omodernt. Mellan remsorna blev det ju hela tiden en smal remsa som inte blev uppodlad. Slöseri! Dessutom var det osmidigt att ala skulle behöva transportera sig iväg till åkrarna – det vore mer rationellt om alla hade sin åker vid sitt hus.

Sagt och gjort. Är man godsherre och har bestämt sig så gör man. Så byarna splittrades, åkrarna delades ut så att alla fick typ varsin, och så byggdes husen upp igen, så att var och en bodde mitt i sin åker.

Hejdå bygemenskap och social kontakt.

Hej och välkommen till början på industrijordbruk med brist på småbiotoper och biologisk mångfald.

Men reformen var så poppis att det tids nog blev krav på att alla skulle göra så där, typ i hela landet.

Jag funderar lite smått på hur Rutgers reformerande påverkat resiliensen i samhället.

Berättelsen om Rutger Macklean och skiftesreformen är berättad ur mitt minne och utan någon exakt faktakoll.