Sexåringen är mycket inne på riddarborgar för tillfället. Han fick en legoborg och flera kompletterande satser i julas (det var det han hade önskat mest, vilket folk tog fasta på, och han har byggt och lekt och lekt och lekt med det sedan dess). Och mycket av hans fantasivärld kretsar kring det där med borgar och slott för tillfället.
”När jag blir stor”, berättar han, ”ska jag bygga en likadan borg som legoborgen utanför Malmö, och där ska jag bo”. och så pratar han på om allt han tänkt: om hur det ska se ut, vad som ska finnas i vilka rum, var han ska få maten ifrån – en av hans kompisar ska ha en bondgård i närheten – och så vidare.
Jag låter honom hållas. Tänker att det är bra att fantisera, att inte begränsa sig av verkligheten för tidigt, att det är bra att tillåta sig gå upp i det man gillar – det avundas jag. Och jag minns hur irriterande det var när man var liten och vuxna tvunget skulle avfärda det som var orealistiskt – som om man inte själv visste det, liksom, men man vile ju få ha fantasierna ändå.
Och han är ju bara sex år. Verkligheten kommer att tränga sig på med full kraft ändå tids nog. Dessutom fyller han på med verklighet så det räcker och blir över med alla vetenskapsprogram han ser på TV. (För övrigt ska de köra med hästar och inte ha någon el på borgen – för miljöns skull.)
Men ibland tänker jag att det kanske är dumt ändå. Att inte lägga in någon sorts ifrågasättanden. Tänk om han växer upp till att tro att det verkligen går att få bygga en borg i utkanten av Malmö, att det löser sig bara han vill och bestämmer ig? Tänk om han växer upp till att bli någon sorts Putintyp?
Föräldraskap är ibland komplicerat…
Pingback: Sanne skriver » Att inte sabba drömmar med realism
Pingback: Sanne skriver » Framtidshopp från sexåringen
Pingback: Framtidshopp från sexåringen | Sanne skriver