Tag Archives: röster

Rösters betydelse

Ikväll har vi suttit och tittat på Harry Potter och den flammande bägaren. Elvaåringen försvann efter en stund (trots att vi valt fyran för att han tyckte att han sett de före för många gånger redan) men vi andra satt kvar och tittade. Och jag hade väl bara ett halvt öga på filmen, eftersom jag samtidigt satt och lagade ett hål på min svarta ylletunika medelst kedjestygnsbroderi på frihand :-)

Men… jag längtar tills sexåringen är tillräckligt snabb på att läsa för att vi ska kunna börja titta på filmer på originalspråk. För jag stör mig så väldigt mycket på de svenska dubbade rösterna. De är så… fel. Hermione låter så fjantig – så oerhört långt från Emma Watson, så väldigt mycket av det som Hermione inte är. Dumbledore låter så gammal och skröplig. Och både Harry och Ron är liksom bara så… Suck.

Vad vore liksom den här scenen i Harry Potter and the Deathly Hallows utan originalröster?

Röster är en så viktig del av skådespelandet. Jag fattade aldrig det förr. Eller funderade inte över det.

En röst är en så stor del av en personlighet. Rösten och hur man använder den är en så stor del av agerandet och ger så mycket i en karaktär.

Röster och ögon. Sånt jag faller för på alla möjliga nivåer :-)

Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av

Ja, jag fortsätter att titta på Robin of Sherwood. Fast det blir lite besvärligt :-)

Det finns favoritavsnitt nu, helt klart. Samtidigt som jag fortfarande egentligen vill se allt i följd. För även om vissa avsnitt som helhet är tråkigare, så innehåller de flesta av dem moment jag inte vill missa. (Okej, nu snackar vi Praed-säsongerna. Och möjligen första dubbelavsnittet av Connery. Inte mer.) För det bygger ju på vart annat. Det är inte bara de enskilda historierna som är intressanta, utan väldigt mycket av det som är bra ligger i de små momenten emellan. Småprat inom gruppen, lekar och övningar och vardagsstunder, små utslängda ord… Skogen, med bok och andra inhemska trädslag. Fågelkvitter och ringduvor som bakgrundsljud i många scener. De fredlösas förmåga att gömma sig, så att de inte alls syns i skogen, och sedan dyka upp från ingenstans – lika hemtama i skogen som djur, och kan röra sig lika ljudslöst.

Och samtidigt är det så mycket annat, som vid det här laget mer känns som transportsträckor.

Tanken slår mig att klippa ihop de bitarna jag vill se. (Fast inte på det där jobbiga sättet som det finns oändliga mängder av på youtube, där man har filmsekvenserna men inte ljudet, utan istället typ slumpmässigt vald poplåt man gillat som ljudridå. Helt meningslöst. Utan rätt ljud – musik, bakgrundsljud och röster – så kan jag ärligt talat lika gärna vara utan. Det är en lika stor del av upplevelsen som bilderna.) Nej, inte så att jag på allvar funderar på att klippa ihop etc – det är alldeles för mycket jobb. Men det hindrar ju inte att tanken far förbi.

Och ja, även tanken på att bara klippa ihop alla Michael Praeds/Robins bitar fladdrar förbi. För även om serien i sin helhet är bra, med många väldigt bra skådisar och bra historier och så vidare, så… är han bäst. Och det slår mig mer och mer hur märkligt lite utrymme han egentligen får ;-)

(Ja, okej, här kommer lite av allt det där som jag inte skrev om Praed när jag tittade på en massa avsnitt med kommentarer. Som sagt var, lite av det. Det vore ju knappast likt mig att kunna samla ihop och få allt sagt vid ett tillfälle, eller hur? Struktur på livet och genomtänkt och – nä.)

De små detaljerna som skvallrar om så mycket, som talar om en massa istället för långa förklaringar (och då är jag annars en person som gillar utförliga och tydlig förklaringar – ibland i alla fall). Som när Robin som den tydliga ledare han är snabbt och enkelt fördelar uppgifter/ger uppdrag: skickar Nasir att följa spår med två ord, ger Will uppdrag att förhöra med en enkel återhållen nickning och en blick, och så vidare – och lyckas med sitt agerande få oss att förstå att han både vet vad som behöver göras i situationen och att han vet vad var och en har för styrkor, och han därmed fångar både historia, nutid och framtid i nästan ingenting.

Jag kommer plötsligt att tänka på när Will läser i Grammatican i En ring av järn (Susan Cooper):

Han läste kanske bara en enda rad – Jag har färdats som en örn – och plötsligt susade han mot skyn som på vingar, kände hur det gick till att vila på vinden och ryttla på uppstigande luftpelare, att dyka och stiga, att se ner på landskapets lapptäcke med mössor av mörka träd och en slingrande, glimmande flod mellan dem. Och han visste medan han flög att örnen var en av de fem fåglar som kunde se Mörkret, och omedelbart visste han också vilka de fyra andra var och i tur och ordning var han själv var och en av dem…

Robin har en fenomenal förmåga att läsa människor. En fantastisk känsla för strategi och uppfinningsrikedom och snabba beslut. Och en precis lagom nivå av besatthet och övertygelse – samtidigt kombinerad med humor och ett stort hjärta.

En riktig ledare.

Och ja, jag vet att det förstås inte bara är Michael Praed som skapat denna Robin som han är; i stort är det förstås Kip Carpenters verk som skapare till serien och manusförfattare, och regissörernas verk. Men väldigt mycket av det ligger i Michaels agerande. Att kunna fånga så mycket i stundtals väldigt korta klipp kräver sin skådespelare. Och Michael är fenomenal när det kommer till röst och spel med ögon och mimik. Sånt som jag är väldigt svag för. (Sen är det ju egentligen helt orimligt, antar jag, att Robin of Loxley skulle vara så vältalig samt prata en sådan ickedialektal engelska. Men det faktum att man ändå tror på det visar väl bara ytterligare väl hur övertygande han är i rollen.)

De små små detaljerna. Som i The Greatest Enemy, när han och Much och Marion är uppe på kullen, och han vet att det är kört. Och han först pratar avsides med Much, om att Much och Marion måste ge sig av när Robin säger till, och han lugnar Much och lovar att han kommer efter – och han inte med en min röjer vad han egentligen vet så länge Much tittar på honom, men vi som publik får se den där lilla lilla tveksamheten hos honom när han rufsar runt Muchs hår, den där lilla tvekan som röjer den innestängda sorgen över det han vet. Och sedan går han vidare till Marion, och man ser tveksamheten hos honom och hur han överväger hur man ska kunna säga det han nu måste säga, för han vet att nu måste han säga sanningen och vara ärlig, och samtidigt vet han hur hon kommer att reagera – och i några korta sekunder finns så mycket av allt det där uttryckt och fångat i hans blick och rörelser.

(Ja, jag tycker faktiskt att du måste se till att se det avsnittet, på ett eller annat sätt. The Greatest Enemy. Du kan ju annars börja med att läsa till exempel här och här och här. Fast det blir ju inte samma sak som att se det…)

Och ja, han är snygg. (Snälla nån, till och med jag kan väl få tycka såna saker ibland?) Men snyggheten sitter till stor del i det levande, i agerandet.

Jag vill se mer. Det är för många andra skådespelare som får för mycket plats, och det läggs för mycket tid på strider :-) Jag vill ha större andel Robin Hood :-)

R&M

Om man söker på youtube får man upp många träffar med Robin of Sherwood. Men de allra flesta klippen går inte att se, utan man får bara upp texten

Detta videoklipp visar innehåll från CPRAgency, som har blockerat det i ditt land av upphovsrättsliga skäl.

Det gör ju inte mig så mycket, eftersom jag ändå har alltsammans på DVD.

Och så får man upp en massa klipp där någon klippt ihop filmsnuttar med helt omotiverad musik. Och det tilltalar mig inte det minsta. Det var det där med röster…

Men det här underbara klippet, där Robin möter Marion för första gången, finns:

Däremot går det alltså inte att se scenen på klippan i “The greatest enemy”. Så där får ni nöja er med föjande citat, som i alla fall fångar lite av hjärtknycklandet:

Robin: “Do you want them to win?”

Marion: “I don’t care about them.”

Robin: “But you must. For the sake of everything we’ve meant to each other, you must care – because that way you’ll keep alive all we believed in. And I can’t die then, can I?”

 

Hela avsnittet finns här.

Slut

Nu har jag sett de sista avsnitten av Robin of Sherwood.

Ja, Connery tog sig under sista halvan av sista säsongen. Fast aldrig tillräckligt, och han kom aldrig i närheten av Praeds Robin Hood. Och jag har funderat en hel del på vad det är som stör. Det är något med att han liksom aldrig ser riktigt bekväm och avslappnad ut. Och så tror jag faktiskt det är rösten som gör ganska mycket. Röster är enormt viktiga.

 

Jag har förstås surfat runt en del de senaste veckorna och läst olika kommentarer om Robin of Sherwood. Tydligen var det inte alls meningen att serien skulle läggas ner efter tre säsonger, utan det var planerat för en säsong till, men så tillstötte saker – huvudsakligen att finansieringen tog slut.

Därför är sista avsnittet liksom egentligen inte menat att vara ett sista avsnitt.

Och tydligen gjordes det upprepade försök att få till en fortsättning. Inte minst för att både skådisar (inklusive Michael Praed, som hoppade av efter två säsonger för att nappa på ett erbjudande i USA) och teamet bakom väldigt gärna ville och funkade så bra ihop och så. Det har varit olika varianter på gång – miniserier, långfilm, etc – och med olika varianter på lösningar av hur man knyter ihop det med den tidigare historien. Inte minst hur man får in Praed igen, med tanke på att han ju skulle vara död. Men det har fallit på olika saker, som skådespelares tillgänglighet och annat, men tyngst hela tiden pengar, verkar det som. Alltså inte bara några få år efteråt, utan efter vad jag kan förstå ända fram till skaparen Richard Carpenters död 2012 – och i viss mån även efter det.

Och visst, jag kan ju förstå att man vill det. Men samtidigt tror jag inte det nånsin skulle bli bra. Trots idéer om historier som tar vid efter 20 år etc. Det skulle med allra största säkerhet bli ett nedköp, trots bra skådespelare och allt annat.

Visst skulle det vara kul att få ihopknutet en del lösa trådar. Men det kunde man i så fall ha åstadkommit med en skriven berättelse. Problemet är att det verkar inte ha funnits något helt klart beslut om vart historien skulle leda – det har funnits flera olika varianter och manus och så vidare, efter vad jag förstår. (Och utöver det verkar det finnas enorma mängder fanfiction på nätet…) Och ärligt talat, så väldigt många lösa trådar är det inte. På något vis känns det snarast som ett ganska rimligt slut. Bortsett från att rimligt varken är rätt ord eller relevant :-)

För övrigt så är Robert Addie, som spelade Guy of Gisburne, död.

Så nä, jag håller nog hellre till godo med att se om de befintliga avsnitten igen och igen :-)

För ja, jag kommer förstås att se dem igen. I alla fall en del av dem. Och på DVD:erna finns dessutom  en massa extramaterial, både “the making of”-program, outtakes och kommentarer av en del avsnitt som jag ännu inte hunnit titta på. Jag har att göra ett tag till.

Att det ska vara så förbannat svårt att vara sann mot alla delar av sig själv

Ja, jag sitter om kvällarna och tittar igenom Robin of Sherwood, som jag nyligen köpte hem. Eller, tittar igenom och tittar igenom. Jag tittar. Typ ett avsnitt per kväll. Eller mer. Och på lunchen idag när jag jobbat hemifrån. Och när jag fikat.

Jag är så nära obsessed som jag liksom tillåter mig själv att gå.

För jag skäms. Jag tycker det är oerhört genant att jag tycker så förbannat bra om det. Alltihopa. Serien. Upplägget. Musiken. Dialogen. Personligheterna.

Och pinsammast av alltsammans är väl på något vis hur fascinerad jag blir av Robin of Loxley.

Jag väljer ordet fascinerad i brist på annat. Han fångar mig. Hans röst, hans kroppspråk, hans blick, hans agerande, hela han.

Obsessed.

Eller, inte helt och hållet. Och jag vet inte hur mycket det beror på att jag inte tillåter mig sånt.

Och i ett parallellt spår i mitt huvud pågår hela tiden tankearbetet. Kring varför det är så. För jag har ju egentligen aldrig tillåtit mig det. Eller jo, det har jag. Men det är fruktansvärt länge sedan.

Jag tror att en stor del av det är just att jag lärt mig att det är det man får skit för. De irrationella, ologiska bitarna av mig.

Eller, hur ska jag förklara?

Känslor är liksom alltid legitimt att driva med. Alla de gånger jag kan minnas från min uppväxt – från tidig ålder och framåt – som någon över huvud taget antytt att man skulle gilla någon eller tycka någon var snygg eller vara kär i någon, så har det sagts med en retsam, nedvärderande ton. Som att det är nåt fult, eller nåt att driva med, eller nåt man ska skämmas för. Nåt man ska erkänna. Och med tanke på att jag generellt ganska sällan tyckt att de som folk pratar om som snygga verkligen är snygga, så har jag snarast hållit mig borta från ämnet. Generellt sett tycker jag det är ganska ointressant.

Och klädsmak var också legitimt att driva med. Det här att jag gillade gammeldags kläder av olika slag, och sydde själv – det var inget folk såg upp till, utan något man drev med.

Jag lärde mig med tiden att hålla det för mig själv, helt enkelt. Det som handlade om min fantasi, och det jag tyckte om av kläder och historier och musik, det höll jag huvudsakligen för mig själv. Då kunde jag leva ut det, utan att någon skadade mig. Jag skrev. Och jag lekte, eller vad man ska kalla det, förmodligen långt mycket längre än det var “acceptabelt” eller någon visste om det.

Jag lärde mig att utåt hålla mig till sånt där jag kan anföra sakliga argument. Sånt jag har belägg för, där det finns fakta, eller där jag kan argumentera för att ett visst sätt att agera är moraliskt rimligt eller rättvist. Rationella saker.

Jag vill poängtera att det verkligen är den jag är. Det är inte på något vis en motsättning i sig: i sammanhang där det handlar om rätt eller fel, om fakta eller inte, och så vidare, då vill jag ha det så.
Fast det borde ju inte behöva vara en motsättning till det som handlar om känslor och tyckande, där det inte finns något rätt eller fel.
Men det blir det ändå.

Dessutom så hoppar det logiska och rationella och moraliskt stenhårda i mig in och hjälper till och argumenterar för att ha det så. Utseende är ju inget man ska bry sig om. Snygga kläder är inget vettigt att lägga vare sig tid eller pengar på, och blir dessutom en miljöbelastning. Och att lägga tid på att titta på filmer jag redan sett förut, när jag istället skulle kunna göra något nyttigt, som att diska eller rensa ogräs eller laga kläder.

Så hjälper jag mig själv att förtrycka de delarna av mig själv, bit för bit.

En intressant bit i det är jag, precis som med allt annat, har så oerhört mycket högre krav på mig själv än på andra. Jag har inga problem med att andra går fullständigt upp i en viss filmvärld eller bokserie, eller att sexåringen spelar upp oändliga scener med lego, som han lever in sig ofantligt i, eller att min man ibland sitter och spelar TV-spel i timmavis. Eller att andra har musikidoler som de köper allt av eller tycker att en skådis är snygg.

Men jag har liksom inte lärt mig att acceptera det hos mig själv. Av någon urbota idiotisk anledning så ser jag det som en svaghet hos mig själv. Något fult. Något jag ska förtränga.

Och som sagt var, jag tror att en del av det är för att folk sagt saker som gjort mig så ont i själen. Gör jag det för att skydda mig själv? Jag vet inte.

Och det är förvirrande. För jag tyckte att jag en gång i tiden började lära mig att släppa fram och acceptera och tillåta. Men det är som att jag tappat bort det, nästan helt och hållet. Och det känns så bisarrt, för på något sätt är det under de senaste femton-tjugo åren jag gjort det. Under år som krävt för mycket fokus på nuet. Studier som krävt all min tid. Och sedan barnen och att bli förälder – vilket under ett antal år egentligen släckte alla mina möjligheter att hantera annat än det mest akuta, för att orka överleva. Men märkligt nog också under de år som gått efter att jag hittat kärleken i mitt liv och levt med honom – och detta trots att hela vår grund egentligen är att jag känt att inför honom kan jag vara ärlig, släppa fram mig, vara mig själv.

Fast handlade det bara om att kunna släppa fram mina mörkaste, svåraste sidor? Klarar jag fortfarande inte av att släppa fram och vara ärlig om mina vanligt normalt banala sidor, som gör mig mänsklig?

Det har varit många år när jag tyckt att jag tappat bort mig själv, på andra sätt. Studietiden lämnade som sagt var dåligt med utrymme för annat än studier och träning, och även åren därefter, med hus och sedan småbarn. Jag kände att jag tappade bort engagemang för miljön, och att jag inte hann hålla mig à jour med samhällsfrågor. Men de senaste åren tycker jag att jag har plockat tillbaka det där, med både partipolitiskt och ideellt engagemang, och trädgårdsarbete och allmänt vad som händer i världen. Tack vare internet är det lättare att hänga med och hålla kontakter och så vidare.

Och ändå inser jag alltså att jag hunnit tappa ännu mer av en annan del av mig. Typ kvävt det sista som fanns kvar av den där delen.

Hur fan gör man för att lyckas bejaka alltsammans på en gång?

Och medan jag skriver det här, så krafsar katten uppfordrande på ytterdörren för att få komma in, och sexåringen kommer upprepade gånger och pratar om legot han bygger. Alla andra ska ha sitt. Jag får inte ens tänka och formulera mina tankar klart, och egentligen borde jag gå och torka kattkiss från ett golv.

Jag plockar fram och spelar mina Clannad-skivor igen – jag har inte gjort det på många år. De har liksom inte talat till mig på länge, jag hade nästan spelat sönder dem och var trött på dem, men nu funkar de liksom igen. Och jag har ett gigantiskt uppdämt behov av att liksom kunna spela samma låtar igen och igen, som jag gjorde när jag var min egen eller hade mitt eget rum. Fast så gör man ju inte – så det skäms jag också för. Dessutom är det så sällan jag lyckas få spela skivor – det är alltid någon som tittar på TV eller spelar TV-spel eller gör något annat som gör att man inte kan spela musik annat än som svalande ljudridå. Och jag som egentligen är beroende av musiken?

Jag flätar små flätor i håret. Jag tar mig så ytterst sällan tid till det numera – det är inte ens alla dagar jag orkar bry mig om att borsta håret.

Det är som att det står en stor del av mig och stampar innanför en mur, som behöver få komma ut, men som jag inte släpper ut, och det främsta skälet är att jag skäms, för att det på något sätt gör ont.

Och ja, jag vet. Förmodligen sitter alla hinder numera egentligen bara i mig själv. Egentligen är det bara jag själv som stoppar mig själv från att ha samma rättigheter som alla andra, och därmed skadar mig själv. För jag skulle ju må så mycket bättre av att även få utlopp för de här bitarna av mig. Jag skulle blir helare känslomässigt.

Men det gör så förbannat ont.

 

Och så när jag skummar igenom allt det här jag skrivit, så inser jag att kanske är en liten pusselbit i det hela att jag faktiskt aldrig levt så nära människor i hela mitt liv som jag gjort de senaste tio-femton åren. Bristen på avkildhet och möjlighet att vara bara jag, utan att ta hänsyn till omgivningen, är egentligen ickeexisterande.

Musiklogik

Det här inlägget hade jag i huvudet innan gårdagens dystra nyheter liksom plockade bort all glädje och energi och gårdagens inlägg fick komma före. Och det kommer inte att få den energi det egentligen skulle ha… utan det blir något mer kortfattat, avslaget.


Musik fungerar stundtals på märkliga vis. Conchita Wursts underbara Rise like a Phoenix fick mig häromkvällen att rota fram och spela skivor med Marc Almond (The stars we are och Tenement Symphony). För mig är kopplingen logisk, även om jag har svårt att sätta fingret på den. För andra är den kanske jättesjälvklar och kommer med en lång analys – eller så är det bara för mig kopplingen finns?

Även Bowie har fladdrat förbi i tankarna, även om jag inte hunnit plocka fram någon skiva.

För sedan halkade jag vidare till The Ark :-)

Jag tror det är någon blandning av både röst och det androgyna uttrycket, som på något vis är tilldragande? Och ögon, ögon är viktiga. Röst och ögon.

 

Och jag lyssnar för lite på musik nuförtiden. Lyssnar som i faktiskt spelar en skiva och hör den – inte som i hör allmänt radioskval. Bristen på riktigt musiklyssnande är för övrigt en av de riktigt tydligt kvardröjande effekterna av föräldraskapet. Nu när barnen börjat bli stora har trots allt en del friheter börjat återkomma. Men musiklyssnandet är fortfarande väldigt svårt. För nästan alltid när jag vill lyssna så är det något annat “i vägen”: någon som ska titta på barnprogram, spela TV-spel, öva på flöjtläxa – eller bara inte har lust att lyssna på den skivan jag satte på.

Och så har jag mindre frihet att kunna ägna mig åt att lyssna på musik och gå in i musiken när jag vill det.

Så det blir för sällan. Det är illa.