Det kommer krypande, smygande, och först märker jag inte, eller fattar i alla fall inte.
Småsaker känns motiga. Sånt som att gå och prata med folk på jobbet om saker som behöver lösas. Jag skickar hellre ett mejl eller lyncar. Drar mig för att ringa telefonsamtal. Och det reflekterar jag ju knappt över, för så är jag ju huvudsakligen även i vanliga fall: jag tycker att skriftlig kommunikation generellt är enklare.
Och jag har så sällan haft tid att gå och ta fikarast på sistone. Har hämtat en kopp kaffe och gått tillbaka till rummet igen och fortsatt jobba. Och ju mer sällan jag fikar tillsammans med andra, desto mindre lust har jag att göra det. Som att jag tappat den sociala förmågan att sitta ner och småprata, och dessutom förmågan att sitta ner och ta det lugnt. (Ja, okej, det där med ta det lugnt har väl inte varit min starka sida på många år.)
Och allt praktiskt som behöver fixas känns fruktansvärt motigt. Bilar som ska bokas, saker som ska bäras och packas, människor som behöver kontaktas, saker som behöver beställas, möten som behöver bokas.
Allting tar emot. Jag låter så mycket som möjligt rinna av, låter andra ta i det, fixa med det, när det går.
Och grejen är ju att det här är tendenser jag i viss mån har även i vanliga fall. Fast det växer, blir större, saker som är jobbiga blir mycket mycket jobbigare. Och samtidigt tacklar jag det i viss mån genom att få dåligt samvete, bli arg på mig själv, tänka att jag borde bita ihop och ta itu med saker.
Och sedan inser jag. Minns. Det här en av alla de där varningsklockorna. Det här betyder att det är för mycket. Att mitt system inte pallar allt jag kräver av det just nu.
Att bita ihop och säga åt kropp och framför allt själ och hjärna att jobba på, bita ihop, det är ju bara att se tll att GÖRA DET – det är inte rätt metod. Inget blir bättre av att jag försöker betrakta kroppen som en maskin. Det vet jag ju. Jag påminns nu.
Det mitt huvud gör är att försöka hantera situationen genom att låta de jobbigaste bitarna rinna av. Och det jag rimligen bör göra är att låta huvudet styra. Om mitt huvud just nu kräver att jag ska vara asocial och släppa jobbiga saker, då är det nog faktiskt bra att göra det. Istället för att sträva emot och kräva mer.
Det är okej, liksom. Även om jag själv känner mig som en latmask och ett misslyckande.