Atarax

Det är höst. Väldigt påtagligt höst. Och det är rörigt i huvudet av jobbsaker, och av cancer och skola och annat. Eller så är det ändå bara att det är höst. Oavsett orsak: Jag svajar. Jag är mentalt trött och rörig och jag svajar inombords.

Idag.

Rörigt hemma. Kommer iväg sent för att lämna barnen. Hinner inte med tåget. Får ta nästa. När jag väl kommer till Malmö unnar jag mig att ta bussen en bit. Inte den som går hela vägen, för då får jag vänta så länge, men den som redan står inne och tar mig en bit.

Bussföraren kör ryckigt och bitvis snabbt. Och det kommer ett gupp. Vi skumpar till rejält över ett gupp.

Rädslan kommer i samma ögonblick. Även om jag inte TROR att det är någon fara, så sätter det igång inombords. Hur satt jag? Hur gick det? Vända, vrida. Fast jag inte orkar det. Fast jag delvis låter det rinna av, av ren trötthet, så mal det ändå i det fördolda. Och jag känner efter. Känner saker – som förmodligen (?) bara är min egen oro som spelar mig spratt. Eller?

Jag är arg på mig själv för att jag tog bussen. Fast jag försöker låta bli.

Jag är arg på mig själv för att jag inte satt med stenkoll så att inget dumt ska hända. Fast jag försöker låta bli att vara arg.

Jag kommer till jobbet. Letar i väskan. För jag inser att nu är det läge för atarax. Läge att få hjälp att bryta cirklarna och släppa innan det fastnar för mycket. Det är det ataraxen gör.

Men ataraxen jag hittar i väskan gick ut 2011. Det är säkert ingen fara. Men jag vet att det finns recept på atarax åt mig på apoteket, utskriven i maj i år. Så jag ränner iväg till apoteket och hämtar ut atarax.

Nu har jag stoppat i mig atarax. Och skrivit av mig. Nu får det gärna sluta kännas saker i vänster sida av huvud och nacke – och fara runt tankar i huvudet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *