Tag Archives: nacke

Vildsvinschock på vägen hem

På väg hem. Åttaåringen har varit på fäktning. Vi kör bilen hem. Det är på väg att bli mörkt: på några ställen hänger det kvar färg av solnedgång, men annars är det skumt (och en kort stund senare är det mörkt på riktigt). Mellan byarna med bara några kilometer kvar hem, vi har passerat förbi den punkten där jag brukar se rådjur på höger sida…  men just därför tycker jag ändå jag var lite extra uppmärksam. Åtminstone sekunden innan.

Då dyker en flock med vildsvin upp från vänster, över vägen. Nej, jag hinner inte stanna. Kanske bromsa in en aning? Jag vet inte. Jag brakar i alla fall in i flocken. Vet inte hur många jag skadat. Vet inte om bilen är skadad. Vet inget. Men stannar och slår på varningsblinkers. Och ringer 11414. Nej, jag vågar inte gå ut när jag just kört på vildsvin. Vildsvin är farliga.

Första bilen som kommer efter oss kör om oss, stannar. Föraren kliver ut, kommer bak och frågar. Det är en av trettonåringens kompisars pappa. En sådan där redig vettig människa som är helt rätt i det läget. Han slår på sina varningsblinkers också. Sätter på sig varseljacka. Plockar fram sådana där viltvarningsband. Kollar statusen för det skadade vildsvinet. Ringer 112 eftersom jag fastnat i telefonkö. Och säger när vi suttit där en stund i varsin telefonkö och inget händer, att jag kan köra hem med åttaåringen och han tar över. Samt kommer hem en stund senare med ett händelserapportsnummer på en lapp som jag ska.

Vad jag kan se på bilen är det någon spricka i plasten framtill, men inte mer.

Efteråt är vi i någon sorts chocktillstånd, både jag och åttaåringen. Jag gråter i omgångar och känner mig småskakig. Och min gamla ångest från nackskadan -06 väcks, ihop med ältande om vad som hände och vad jag borde gjort annorlunda och hur satt jag och är jag kanske skadad och borde jag kolla upp och… Ältande. Ältande av det dåliga ångestiga slaget, det där som äter upp mig, slukar mig.

DUMMA DUMMA SANNE! VARFÖR SÅG DU INTE TILL ATT DET HÄR INTE HÄNDE!!

Ikväll har jag tagit en atarax. För att försöka bryta ångestcirklar, försöka förhindra att ångestältandet får sätta sig för mycket. För om det gör det så ger det också fysiska efterverkningar, i form av spänningar som sätter sig och gör ont och får mig att oroa mig för att jag är skadad, och så är spiralen igång.

Jag tycker för övrigt fortfarande att det var oerhört dumt att ingen gav mig något sånt på akuten i september -06. Jag tror det hade kunnat mildra saker på rätt många sätt.

Tio år

För tio år sedan skadade jag nacken. Jag tror det är tio år sedan exakt idag. Fast det var på morgonen, någon gång vid typ halv nio. Det fanns så många saker som borde ha lett till att jag inte skulle vara just där just då just den dagen, men det var jag. I baksätet av en bil med tre andra från sammaarbetsplats på väg till ett möte i en lokal ute på landet. I ett område där den lokala vägföreningen hade gjort vägbulor för att få bilister att sänka farten. Och vi letade efter var vi skulle svänga, och han som körde såg inte vägbulan och sänkte inte hastigheten, och knycken gjorde att jag slog i nacken i nackstödet… och fick ont i nacke och huvud och mådde illa.

Trolig whiplash, konstaterade sjukvården. “Typ som en stukning i nacken”, enligt läkaren. Nio arbetsdagar sjukskrivning “på riktigt” och därefter förväntan (Nä, ärligt talat krav) på att kunna börja jobba igen.

Och där började en panikslagen ångestig höst. Med ont i nacke och ont i huvud. Och ångest. Ångest över den här skadan. Ångest över möjligheten att komma tillbaka till normalt liv kontra att ha det så här för alltid. Ångesten över att kanske aldrig våga skaffa ett andra barn. Men framför allt ångesten över så mycket skada ett ögonblicks verk i en situation alla betraktar som ofarlig kan resultera i.

Även om det onda successivt blev bättre, tack vare sjukgymnastik och tid, så blev ångesten bara värre och värre. Två dagar innan jul begav jag mig slutligen till psykakuten. Resultat: GAD-diagnos, sertralin, atarax, sjukskrivning (mycket längre än för själva nackskadan), och ett och ett halvt år med samtalsterapi en gång i veckan med en mycket bra samtalskontakt.

Och älsklingen lovade att om det skulle bli värre med nacken av graviditet eller annat och jag hamnade i rullstol och inte kunde klara mig själv så skulle han köra rullstolen och ta hand om mig.

Jag är alltid rädd att prata om nacken. Jag vill inte dra igång ångesten, vill inte trigga tankarna, vill inte börja känna efter. Men numera åker jag både Helix och Balder på Liseberg – det får räcka som svar på frågan hur det är med nacken :-D

Atarax

Det är höst. Väldigt påtagligt höst. Och det är rörigt i huvudet av jobbsaker, och av cancer och skola och annat. Eller så är det ändå bara att det är höst. Oavsett orsak: Jag svajar. Jag är mentalt trött och rörig och jag svajar inombords.

Idag.

Rörigt hemma. Kommer iväg sent för att lämna barnen. Hinner inte med tåget. Får ta nästa. När jag väl kommer till Malmö unnar jag mig att ta bussen en bit. Inte den som går hela vägen, för då får jag vänta så länge, men den som redan står inne och tar mig en bit.

Bussföraren kör ryckigt och bitvis snabbt. Och det kommer ett gupp. Vi skumpar till rejält över ett gupp.

Rädslan kommer i samma ögonblick. Även om jag inte TROR att det är någon fara, så sätter det igång inombords. Hur satt jag? Hur gick det? Vända, vrida. Fast jag inte orkar det. Fast jag delvis låter det rinna av, av ren trötthet, så mal det ändå i det fördolda. Och jag känner efter. Känner saker – som förmodligen (?) bara är min egen oro som spelar mig spratt. Eller?

Jag är arg på mig själv för att jag tog bussen. Fast jag försöker låta bli.

Jag är arg på mig själv för att jag inte satt med stenkoll så att inget dumt ska hända. Fast jag försöker låta bli att vara arg.

Jag kommer till jobbet. Letar i väskan. För jag inser att nu är det läge för atarax. Läge att få hjälp att bryta cirklarna och släppa innan det fastnar för mycket. Det är det ataraxen gör.

Men ataraxen jag hittar i väskan gick ut 2011. Det är säkert ingen fara. Men jag vet att det finns recept på atarax åt mig på apoteket, utskriven i maj i år. Så jag ränner iväg till apoteket och hämtar ut atarax.

Nu har jag stoppat i mig atarax. Och skrivit av mig. Nu får det gärna sluta kännas saker i vänster sida av huvud och nacke – och fara runt tankar i huvudet.

Sånt där man är stolt över fast det verkar som en skitsak

Det är fortfarande så att jag drar mig för att prata om det här med nacken – om vad som hände och all skiten efteråt. För jag är fortfarande rädd. Eller, i vardagen är jag inte särskilt rädd, men jag är så rädd att riva upp såren. Så rädd att det ska finnas på ytan och göra mig ömtålig igen. Att jag ska börja känna efter, spänna mig, och på det sättet, eller på annat sätt, utlösa det onda igen. Nacken. Huvudet.

Ska det börja göra ont igen så föredrar jag att det gör det oannonserat. Utan att jag gått och grunnat på det innan.

Därför känner jag mig faktiskt stolt och glad när jag inser att jag trots allt klarar av att berätta. Att det är lättare nu än för några år sedan. Att jag kan vara öppnare, och att det inte tar sönder mig helt. Utan bara lite.

Men visst, när jag nu pratat om det, och fått frågan “Har du fortfarande problem med nacken?”, så känner jag förstås efter mer än jag gjort på länge. I nacken. I tinningen. I kinden. Och då känner jag förstås lite. Förmodligen bara för att jag känner efter.

Jag hoppas att det försvinner igen om en stund. Att jag lyckas tänka på annat. Trots att det är svåra november.

Och den där tendensen till gråt jag känner bakom ögonlocken och i halsen är jag också stolt över. Stolt över att ha kontakt med det jobbiga, och kunna hantera det.