”Har ni bestämt vad han ska ha på sig för kläder i kistan?”
Det var en av de första saker nattpersonalen frågade efter att de hade konstaterat att han verkligen var död, då, strax efter halv tolv på natten för en dryg vecka sedan.
För mig var frågan bisarr. Nej, det hade jag verkligen inte över huvud taget funderat över.
”Ja, jag tänkte ifall ni kanske hade plockat med kläder som ni tänkte han skulle ha på sig när han begravs.”
Öh, nej? Jag lämnade honom på sjukhuset på fredagen, med antagandet att han skulle komma hem och må aningens bättre ett par dagar senare. Sedan åkte jag själv in och bosatte mig på palliativa avdelningen, med bara det nödvändigaste med för egen del, ett dygn senare, och lämnade knappt avdelningen förrän han var död. Och hans sista tid i livet gick så snabbt, och ingen var beredd på att den skulle gå så snabbt. Vilka kläder han skulle ha när han begravs? Herregud, det fanns långt viktigare saker vi inte hunnit tänka på.
Ja, jag förstår. De skulle tvätta och göra i ordning och ville veta hur mycket de kunde fixa. Men tanken var trots det väldigt väldigt fjärran. Och dessutom så totalt ointressant. Vare sig han eller jag bryr sig väl egentligen om vad han har för kläder i kistan?
Men att frågan ställdes i det läget visade att det här uppenbarligen var något som var att betrakta som något väldigt centralt. Och som alltid med saker som man inte själv egentligen har någon åsikt om men som tydligen är viktiga så mal huvudet många varv…
Jag tror jag landat i att han ska få ha på sig tröjan som kom med posten igår. Det står ”Riksenergi” på den, liksom på den medföljande muggen, och de är uppenbarligen skickade för att älsklingen bidragit till en kickstarter för ett bokprojekt av det härligt småbisarra slag han älskade. Det känns på något vis helt rätt att han ska ha den tröjan på sig. För den visar ju liksom just det, att han fortsatte vara engagerad i allehanda märkliga ting, fortsatte vara sig själv, hela vägen, så till den milda grad att det fortsätter komma saker efter att han dött. Hade han varit vid liv hade ju den tröjan åkt på. – Och den medföljande muggen får väl följa med, för det är klart han behöver något att dricka te ur. (Nej. Jag tror inte på något liv efter detta. Men det känns ändå rätt.)
Byxor är svårare. Ska han ha några av de gravt utslitna byxorna med benfickor han alltid gick med (och som blivit för stora när han tappat allt mer i vikt allt eftersom sjukdomen åt upp honom)? Eller ska han få ha mjukisbyxor, som var det enda som riktigt funkade på slutet – med tanken att nu behöver han inga fickor att stoppa saker i, för nu är han fri från ansvar? Jag vet inte. Byxor är inte något jag vill behöva bry mig om. Att välja kläder åt någon som redan är död känns så ointressant och meningslöst. Och därför så mycket svårare.
Ja, käre tider, så mycket märkliga saker man har att ta ställning till i dessa dagar…
Pingback: Resegarderob iväglämnad | Sanne skriver