Begravning 20 maj kl 13

Begravningen hålls den 20 maj kl 13. Många kommer nog på begravningen, och rätt många kommer att delta i minnestunden efteråt. Men jag vet också att många inte kan vara på plats – men ändå kommer att vara med oss i tanken. Det här inlägget är för er. Ni får ingen webbsändning, men ni får ett kort sammandrag av vad som kommer att hända på plats.

Sannolikt skriver jag något längre efteråt. När jag hinner och orkar. Men det här är skrivet i förväg och tidsinställt.

Eftersom jag inte orkar skriva om hela begravningen en gång till, så kommer extra kommentarer inlagda efter begravningen med grön text. Hoppas det funkar.

Förhoppningsvis har begravningsgästerna hörsammat önskan som i dödsannonsen uttrycktes

Klädsel: Ja.

Själv kommer jag att ha den vita klänningen jag hade när vi gifte oss.

Jag såg någon kommentera någon annans klädfunderingar på facebook inför begravningen ungefär så här: “Kläd dig i något du tycker om, men var beredd på att du kanske aldrig mer vill använda de kläderna.”

Och jag funderar kring vad det skulle innebära i förlängningen. För mig, som står kvar här i en värld som består av bara minnen av älsklingen och där allting, precis allting, kan förknippas med sorgen.

Men alltsammans kan i precis lika stor utsträckning förknippas med glädjen. Precis som den här vita klänningen, som jag fortfarande sitter i här hemma. Egentligen sydde jag den för länge sedan. Kanske var det redan när vi hade flyttat ihop i Tomelilla, när jag hade fått det första riktiga jobbet? Och jag har bara använt den ytterst få gånger, för vit nästan fotsid klänning anses så sällan lämpligt. Men jag tror jag hade den när jag fyllde 30. Och jag hade den när vi gifte oss. Och säkert några gånger mer. Och ja, idag kändes också självklart. Och ja, jag tror att jag kommer att använda den fler gånger. För den är förknippad med viktiga händelser. Och jag trivs så bra i den.

Kistan är en ljus laserad träkista, i massiv furu. Kistdekorationen jag beställt ska innehålla bland annat taklök, sparris (riktig sparris, som man äter), allium och klematis.

Och broccoli hade hon stoppat i <3 Det var så fint så fint!

Så här ser programmet för begravningsakten ut:

Klockringning.

Nocturne framförs på Marimba av älsklingens syster.

Sov på min arm…

Så måga gånger jag sovit på din arm.
Aldrig mer.

Alla sjunger tillsammans psalm 201, vers 1-3:

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
och blomstren dö,
och tiden allt fördriver;
blott Herrens ord förbliver.

Det är en märklig känsla att sitta i kyrkan och sjunga en välkänd psalm – och inte ha älsklingen bredvid som plötsligt fladdrar iväg på en andrastämma.

En av älsklingens vänner sjunger Tom Waits-låten Come on up to the house (ett av älsklingens uttryckliga önskemål för begravningen).

När älsklingen sa på sjukhuset (och även någon gång tidigare, tror jag) att han ville ha just den sången på begravningen, så visste jag inte vilken sång det var. Tom Waits har ju gjort många låtar, om man säger så.

Men häromdagen, när jag satt och gjorde spellista på spotify av det där första (?) blandbandet älsklingen skickade mig sommaren -99, så konstaterade jag att den ju fanns med där :-D

Och det var väldigt fint och rätt och bra att höra älsklingens gamla spexskådiskompis sjunga:

Well the moon is broken
And the sky is cracked
Come on up to the house
The only things that you can see
Is all that you lack
Come on up to the house

All your cryin don’t do no good
Come on up to the house
Come down off the cross
We can use the wood
Come on up to the house

Come on up to the house
Come on up to the house
The world is not my home
I’m just a passin thru
Come on up to the house

There’s no light in the tunnel
No irons in the fire
Come on up to the house
And your singin lead soprano
In a junkman’s choir
You gotta come on up to the house

Does life seem nasty, brutish and short
Come on up to the house
The seas are stormy
And you can’t find no port
Come on up to the house
There’s nothin in the world

There’s nothin in the world
that you can do
you gotta come on up to the house
and you been whipped by the forces
that are inside you
come on up to the house
well you’re high on top
of your mountain of woe
come on up to the house
well you know you should surrender
but you can’t let go
you gotta come on up to the house

Begravningsakt. I samband med denna läses även följande text, också den vald av älsklingen (Egyptisk text från cirka 2000 f.Kr.):

Death is before me today:
like the recovery of a sick man,
like going forth into a garden after sickness.

Death is before me today:
like the odor of myrrh,
like sitting under a sail in a good wind.

Death is before me today:
like the course of a stream;
like the return of a man from the war-galley to his house.

Death is before me today:
like the home that a man longs to see,
after years spent as a captive.

Prästen, vän sedan gammalt med min älskling, fick oss att skratta flera gånger om. Precis som det skulle vara. Tyvärr kommer jag knappt ihåg ett smack av vad han sa. Önskar jag kunde återgett det.

Alla sjunger tillsammans psalm 791:

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

1. Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om att du är värdefull …

2. Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull …

Sjungen begravningsbön.

Fader vår.

Välsignelsen.

Alla sjunger tillsammans psalm 768:

Du omsluter mig på alla sidor
och du håller mig i din hand

En av älsklingens vänner framför Allan Edwalls “Far”, precis som när vi gifte oss.

Sedan går vi tillsammans ut till graven, medan vi under fiolkomp sjunger:

Barfota utan strumpor och skor
ska jag vandra med dej
ut till sommarn där vindarna bor
till ros och förgätmigej.
Jag plockar smultron vid vägens kant
och trär sen upp dem på strån
det killar så skönt under foten min
jag känner gruset med tån.

Kistan bärs av vänner från byn och närområdet.

Vid graven sjungs Taizé-sånger.

Och det var verkligen helt rätt. Det där är sånger jag inte kan, och jag gjorde inga försök att sjunga med, men jag kände mig omsluten av meditativt mässande sorgesång, och det kändes bra. Även om det var mycket skratt och glimten i ögat och så under dagen, så var den stunden vid graven, med kistan nedsänkt i gropen, en stund av sorg. Och med ett mässande Taizérekviem omkring oss släppte vi ner våra buketter från trädgården och sa farväl, och fick sedan typ tusen kramar från alla andra närvarande.

Jag har kramat så många människor idag. En hel del av dem vet jag inte ens vilka de är. Jag hoppas de inte tar illa upp för att jag inte har koll på alla hans vänner. Jag är glad för var och en som var där idag, alla människor som ville visa vad han betytt och som ville visa att de finns här för mig och barnen nu <3

Därefter samlas de som vill i en närliggande lokal för minnesstund. Där serveras te, kaffe och saft och en rejäl fika med mackor och scones och blandade godsaker som hade fallit älsklingen ordentligt i smaken.

Jaha. Det var det det.

Jag tror vi fick till det så att hedersgästen hade uppskattat det. Och det var liksom väldigt märkligt att han inte var där, när det var något som var så helt i hans smak.

image

8 responses to “Begravning 20 maj kl 13

  1. Tack för att du delar med dig! Du finns i mitt hjärta idag, Sanne!

  2. Sparris, furu och egyptiska dödspoem – det låter som en bra blandning.
    Tänker på dig och alla närstående – som jag hoppas firar Johan så det knakar! Nu blir det till att humma Waits för mig som ville, men inte kunde komma….

  3. Pingback: Begravningen 2.0 | Sanne skriver

  4. Olof präst

    Du sa när vi planerade att det var som att planera en överraskningsfest för Johan. Jag tycker att det var så det blev. Väldigt mycket Johan i alltihop. Kram!
    Och tack för att jag fick vara med :-)

  5. Pingback: Sparrisen står fortfarande upp | Sanne skriver

  6. Pingback: Önskan om ett avslutande samtal | Sanne skriver

  7. Pingback: Spellista för graven? | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *