Hej älskade!
Vi har försökt börja titta lite på Doctor Who igen, jag och tolvåringen (och lite grann sjuåringen också). Och det känns lite som att det är Doctor Who-avsnitt lite grann riktade till din frånvaro, eller hur man ska säga.
Häromdagen såg vi avsnittet Flatline. Med tvådimensionella fiender från ett annat universum. Någonstans i en bokhylla härhemma tror jag boken ”Flatland” som du brukade prata om står. Någon gång ska jag läsa den, om jag hittar den.
Och idag har vi sett avsnittet Dark Water. Clara ringer till Danny, pratar på med honom, säger att hon älskar honom, att hon aldrig kommer att älska någon annan på det sättet – och då blir han påkörd av en bil och dör, rakt av. Folk runt Clara som fäller sorgfloskler. Clara som inte alls reagerar som omvärlden förväntar sig. Clara beredd att göra i princip vad som helst – kasta alla TARDIS nycklar i lava så de förstörs – för att Doctorn ska ordna så att Danny kommer tillbaka, trots alla paradoxer. Liv efter detta. Wifi i eftervärlden. Danny som säger till Clara, över en taskig anslutning, att hon INTE får komma dit där han är, för hon har livet framför sig. Valmöjligheten att deleta jobbiga minnen. Och så den här dialogen (inte minst apropå det här med tilliten):
Clara Oswald: You’re going to help me?
The Doctor: Well, why wouldn’t I help you?
Clara Oswald: Because of what I just did, I just…
The Doctor: You betrayed me. You betrayed my trust. You betrayed our friendship. You betrayed everything… you let me down!
Clara Oswald: Then why are you helping me?
The Doctor: Why? Do you think that I care for you so little that betraying me would make a difference?
Ett alldeles fantastiskt avsnitt för den som kämpar med tunga tankar om död, sorg och förlust. Samtidigt som det är ett helt okej avsnitt i övrigt också.
3 kommentarer
2 pingar
Skönt att höra att det inte bara vår i familj som någon gör anspråk på att vara ’whovians’ i det här landet. Fast min 11-åring gillar mer Tom Baker än Peter Capaldis inkarnation, som han tycker är lite väl mörk och skrämmande.
Författare
Haha, det finns nog gott om whovians i Sverige :-) Tveksamt om vi riktigt tar oss över gränsen för att kallas det, egentligen. Men vi var i alla fall på ”The Doctor Who experience” i Wales i februari i år.
Tom Baker har vi i princip inte sett – vi började titta på Doctor Who någon gång i höstas, på Netflix, så nionde doctorn (Ecclestone) är vår ”första”. Och Tennant är fortfarande bäst :-)
Nej, vi kanske inte heller skulle kalla oss whovians egentligen … min 11-åring hade en rejäl Doctor Who-period för halvannat år sedan, som resten av familjen hängde med på, då var det elfte doktorn som var aktuell på BBC World som vi kollade på till att börja med. Sen fastnade han för fjärde doktorn, av någon för mig outgrundlig anledning, det inger hopp i alla fall att moderna barn kan attraheras av något i 70-talstempo. Sen har det lugnat sig; jag väl varit dålig på att underblåsa det också.
[…] har tittat på andra delen av dubbelavsnittet av Doctor Who som vi såg senast. Death in Heaven. Och det är bisarrt att något så känslofyllt och sorgligt och fullt av död […]
[…] ett till som liksom hängde på de två senaste (Dark Water och Death in Heaven), ett till där sorgen och saknaden och smärtan efter Danny Pink är bärande […]