Ja, ett till som liksom hängde på de två senaste (Dark Water och Death in Heaven), ett till där sorgen och saknaden och smärtan efter Danny Pink är bärande – och fantastiskt bra skildrat. Längtan att hänga kvar i drömmar där han är levande, även om det kommer att döda en. Och även det den i drömmen levande (men annars döde) Danny säger, med ett tydligt meddelande till Clara:
Clara Oswald: I miss you.
Danny: Five minutes.
Clara Oswald: What?
Danny: You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?
Clara Oswald: Don’t you soldier me.
Danny: Do as you’re told.
Danny: Do it. For me.
Clara Oswald: When I wake up, you won’t be there.
Danny: Do you know why people get together at Christmas? Because every time they do, it might be the last time. Every Christmas is last Christmas, and this is ours. This was a bonus. This is extra. But now it’s time to wake up.
Och jag undrar vem Moffat, som skrivit avsnitten, har förlorat. För igenkänningen i de här avsnitten är ofantligt stor för mig som nyss förlorat älsklingen – och det känns verkligen inte som att detta kan ha skrivits av någon som inte själv vet.
Pingback: Livet, piruetterna och de fem | Sanne skriver