Van att gå min egen väg

Jag är van att gå min egen väg. Van att klara mig själv. I grunden ointresserad av att anpassa mig till vad och hur andra tycker jag ska vara. Kör mitt eget race hellre än att anpassa mig för att passa in och få vara med.

Hade det inte varit så hade jag aldrig ens träffat honom. Jag gick min egen väg, och den vägen ledde mig till Brekille, och tids nog ledde det till att vi träffades. Våra vägar korsades där, helt tack vare min vana att göra som jag ville.

Jag hittade någon som ville dela vägen med mig. Oavsett mina konstigheter och tosigheter och svarta sidor, så valde han att gå vid min sida. Så långt vägen räckte. Och tids nog insåg jag att han skulle verkligen gjorde valet att gå med mig för evigt.

Fast det valet fanns inte.

Nästan sjutton år. Våra stigar och spår hann nästla sig samman ordentligt. Jag hann vänja mig vid att jag inte behövde gå mina vägar själv, utan att det fanns sällskap. Sällskap utan att jag behövde anpassa mig och bli någon annan. Utan bara för att det fanns någon annan som skulle längs samma väg.

Och sedan störtade plötsligt hans spår rakt ner i helvetesgapet.

Och det är så förbannat mycket svårare att lära sig att leva utan det där sällskapet än tvärtom. Och då var det liksom svårt nog det en gång i tiden, det där att inse att jag inte behövde gå ensam.

Mitt huvud försöker fånga Lasse-låt-citat som fladdrar förbi och passar in här. Men de leker tafatt med mig och jag lyckas inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *