Tag Archives: danslektioner

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

Dansen och fyllan

– Ska jag köpa ut till er?

– Nej tack, vi dansar hellre.

Nåt sånt stod det på en av de affischer jag fick från UNF på den tiden jag var med där, i tonåren. Jag är väldigt osäker på vad den fule typen som stod för första repliken egentligen sa; svaret däremot är jag ganska säker på (bortsett från om det var ”vi” eller ”jag”.

Jag kom till UNF via deras showdanskurs när jag var tretton år. För trettonåringen Sanne var det självklart att inte dricka alkohol, och så har det också förblivit. Och det är väl visserligen fullt möjligt att den kloka förståndiga duktiga rättskaffens Sanne hade fortsatt som nykterist i alla fall. Men dansen, danslektionerna, kanske hindrade mig från att vara tråktrattsnykteristen Sanne.

Inte så att jag specifikt använt det jag lärt mig på showdansen på dansgolvet. Eller för den delen baletten, jazzdansen eller nåt av allt det andra. Självklart inte. Men det där att jag som trettonåring fångades upp till dansen har liksom ändå haft sitt värde. För danslektionerna har säkerligen ökat min dansmässiga trygghet. I en ålder när man går från att vara omedveten och bara göra, till att istället vara alltför medveten om sig själv och sina eventuella brister, så gör det skillnad att ha tryggheten i sina rörelser. Veta var man har kroppen, veta hur den fungerar, och veta att kroppen lyder en så pass att man liksom inte behöver fundera på om man vågar.

Och jag älskade att festa under min ungdom. Jag var nykter varenda jävla gång. Men jag var med. Och det är ytterst få gånger som folk velat få mig att överge min nykterhet. För jag har varit så tydlig med den från början.

Mina fester har varit på dansgolvet. Alltid en av de första att börja dansa. Under många år en av de sista att gå hem framåt morgonen (och på den tiden utslagen och rejält deppig dagen efter). Jag har gett mitt allt, min själ, på dansgolvet. Nästan aldrig hållit igen. Ägt stället, liksom.

Dansen är min drog, min berusning.

Samtidigt ska det erkännas att jag lite grann utnyttjat andras fylla. För att jag ska kunna dansa loss på det sättet bygger på en accepterande atmosfär, där det är okej att släppa loss den där berusningen som dansen ger mig. Och för många människor är det helt uppenbart så att de behöver fyllan för att (tillåta sig att) hamna i den stämningen. Det vill säga det är tack vare att folk varit fulla som de kommit i sådan stämning att den miljö skapas som gör att jag kan släppa loss mig själv till att vara den jag är när det kommer till dans.

Ja, det finns också människor, fler än jag själv, som kan klara det utan alkohol. Det finns fler än jag som klarar det bara med musik, golvytor och rätt stämning i övrigt. Men tyvärr är de inte så många som man skulle önska.

Och det är väl därför dylikt dansande, om det sker dagtid, får ske bakom stängda dörrar och i ensamhet. För jag vet ju det: i den stora världen är sådant egentligen inte accepterat. Utom när folk är fulla, liksom.

Växa eller krympa

Tänk så stor skillnad det kan vara för tillåtandet i att göra det man vill, och fullt ut, på olika ställen och med olika människor….

När jag gick Danslinjen i Göteborg så gjorde jag en koreografi till Loreena McKennitts Marco Polo.

Alla klasskompisar var med på noterna och hade full tilltro till mig och mina idéer. Fullkomlig acceptans. Trots att både musiken och numret låg långt ute i kanten (eller snarast utanför) för vad som var ”normalt” i det sammanhanget. Vi sydde fladdriga byxor till scenkläder, och repade sena kvällar. Vi fick ihop ett tjusigt bra nummer till avslutningsföreställningen. Och oj vad jag växte inombords.

Ett par år senare gick jag en musikalutbildning. Från dansläraren fick vi som hemuppgift att göra en koreografi. Ingen närmre instruktion än så egentligen. Så jag gjorde en koreografi till Tori Amos Precious Things.

La ner min själ i det, och tror egentligen fortfarande idag att den faktiskt var bra på riktigt. Men läraren hade verkligen inget positivt att säga om den.
Jag tror att den inte höll sig tillräckligt nära mittfållan. De andras saker, som både var mindre tekniskt avancerade och mindre känslomässa, fick bättre kritik.

Jag behöver nog inte ett egentligen gå in på vilken av de här erfarenheterna som varit till mest nytta och glädje och utveckling för mig…