Det yr många tankar i det här tillståndet av Coronakris. Jag är fascinerad över hur mycket under den här krisen som på något vis gör att många fler människor plötsligt är i en situation som påminner om vår, på olika sätt.
Vår vanliga tillvaro är den här:
Elvaåringen ska vara i skolan mellan 9 och 11.30 fyra dagar i veckan och sedan ta bussen hem. Jag ska jobba 3,75 timmar per dag, samma dagar som han ska vara i skolan.
Ibland lyckas jag inte alls få upp honom ur sängen.
Ibland får jag upp honom men vi kommer inte iväg till skolan.
Ibland kommer vi iväg till skolan, men det blir stopp på skolans parkering: han sitter kvar i bilen, säger hej på läraren, och sedan kör vi hem igen. (Detta kan räknas som framgångsrikt.)
Ibland stannar han på skolan. Och det händer rentav att han gör skolarbete effektivt (om än inte så ofta). Och äter där. Och tar bussen hem! Men det kan också vara så att jag får åka och hämta honom. Eller att han behöver ha mat när han kommer hem.
(Mat, ja. Det har kommenterats de senaste dagarna om vilken belastning det kommer att bli för folk med den extra utgiften med mat för skolbarn som tvingas stanna hemma pga Corona exempelvis nu vid distansundervisning. Den extrautgiften har jag haft för mitt barn under majoriteten av skoldagarna de senaste 3,5 åren.)
Och min jobbtillvaro anpassas ju efter det där. Även om jag har planerat att åka till jobbet så får jag väldigt ofta ställa om, hastigt och lustigt.
Jag jobbar i normalläget 75%. Nu är jag sjukskriven på halvtid, för utmattning och ångest, dvs jag jobbar 37,5%.
Jag sköter mina jobbmöten via skype.
Jag har ofta ett barn hemma som jag ska förhålla mig till, försöka motivera till att göra saker samtidigt som jag jobbar (numera finns den teoretiska möjligheten för honom att göra skolarbete via Google Classroom, men det är enormt höga mentala trösklar och händer absolut inte utan min medverkan och ofta inte då heller), som kommer och vill kramas eller sätter en katt i knät på mig eller vill ha hjälp med något.
Jag får hitta på lösningar för lunch åt både honom och mig.
Jag ska ständigt hantera att göra avvägningen när jag började jobba och slutade jobba och när jag gjorde annat och ändå komma ihåg att ta fikaraster och inte jobba för mycket.
Jag är konstant multitaskande.
Och jag vet aldrig från dag till dag vad som gäller, hur min tillvaro ska se ut imorgon eller nästa timme.
Dessutom är jag konstant socialt understimulerad. Jag träffar alltför sällan mina arbetskamrater. Jag har väldigt sällan möjlighet att hitta på något med andra människor. Jag är ensamstående förälder, jag har ytterst sällan någon som kan ”hoppa in” istället för mig här hemma. Och så bor vi på landet. Vi har inga grannar på nära håll. Vi har inte så mycket sociala kontakter i vardagen.
Vi har fått rätt till avlösare kopplat till elvaåringens asperger. Men det funkar sådär, för elvaåringen själv är obekväm med det, och i praktiken innebär det inte så väldigt mycket avlösning.
Sammantaget innebär detta att jag inte riktigt reagerar på det nuvarande, med Corona, som på en kris. Dels för att det är min vanliga vardag. Och dels för att jag redan levt i en ständigt pågående kris de senaste fem åren. Eller sedan mitten av maj 2015.
Framför allt maj 2015 – maj 2016 var verkligen en konstant pågående kris. Det blir så när man fått veta att ens livskamrat fått obotlig cancer. Vi levde med döden ständigt närvarande. Ständiga småkriser. Och samtidigt så levde vi vanligt vardagsliv, med en onormal intensitet. För hinna leva var ju det viktigaste att hinna med, innan döden kom och tog honom.
Sen kom döden. Att hantera döden är en kris i sig, på så många nivåer. Och så lagom tills jag hade börjat resa mig ur det en liten aning så rasade minstingens skoltillvaro samman. Och sedan dess har det inte funnits något normalt alls egentligen. Det har varit ständigt pågående nödlösningar, pusslanden och trassel för att få ihop det och överleva.
Det är utmattande att leva i en konstant kris, konstant på helspänn. Det går inte att leva så i längden. Ska man överleva så får man låta det mattas av.
Det är nyttigt för mig att se hur andra reagerar på Coronakrisen: på att distansarbeta, ha barnen hemma för distansundervisning, dra ner på alla sociala kontakter, och att inte veta från dag till dag vad som gäller. Om ni andra kan bli stressade över de saker jag levt med som verklighet i flera år, med ständig osäkerhet, ständiga nödlösningar, ständigt omöjligt att ha normal vardag, då är det kanske inte så konstigt att jag är utmattad?