Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra!

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra! Det är en påfrestande tid för de allra flesta. Många är oroliga. Oron har olika skäl och tar sig olika uttryck. Och beroende på vad och hur och så vidare så behöver oron bemötas olika – men att håna den som är orolig är väldigt sällan en bra idé. (Jag vet inte om det nånsin är bra egentligen?) 

För en del människor är det här en påtaglig reell fara. En del människor är faktiskt i riskgrupper.

Lyssna. Och avfärda inte. Vifta inte bort. Man har rätt att vara rädd när man är i fara.

Du kan inte ta bort oron. Men du kan finnas som medmänniska. Se människan. 

En del kanske är i riskgrupp fast du inte vet det. Kanske vill de inte berätta det (det finns många stigman, och det finns massor med personliga skäl). Du vet inte allt om en människa. Och även den som inte själv är i riskgrupp kan ha någon nära – familj eller vän – som är det. 

Sen finns det många som inte tillhör någon riskgrupp och inte har någon nära som är det heller, men som är oroliga ändå. Det är mänskligt!

Vi är många som är “bra” på att oroa oss. Och det hjälper inte att avfärda, håna eller förlöjliga oron. Inte ens när den är så gott som obefogad. Tvärtom förvärrar det. Är man orolig så är man. Och då behöver man få berätta om sin oro. Vädra den. Det är ofta en väg till att bli åtminstone lite lugnare.

Men om man då bemöts med avfärdanden och hån så sluter man sig istället. Känner sig förminskad och håller tyst. Men har kvar oron inombords. Om du har någon i din närhet som är orolig, fast du tycker att hen inte borde vara orolig, fråga – snällt och vänligt – vad det är som oroar. Vad hen tänker. Hur hen resonerar. Försök hitta trådarna oron är byggd av. Och försök sedan resonera och förklara. SNÄLLT OCH VÄNLIGT! Inget raljerande. Inget avfärdande. Det hjälper inte.

Men att resonera kring det kan hjälpa. Att bli lyssnad på kan hjälpa. Att få vända och vrida på det man oroar sig för, och kanske på vägen kunna avskriva några av orosmomenten, kan hjälpa. Att känna att man inte är fånig, att man blir lyssnad på, att bli bemött på ett vänligt sätt, kan hjälpa. 

Att bli hånad och mötas av dömande kommentarer och blickar etc hjälper däremot inte alls. Det bara ökar oron. 

Mitt utgångsläge i det här är min egen ångest. Den är visserligen rätt lugn i just det här. Men jag vet hur den funkar. Och av det jag sett av folks oro nu så tror jag många fungerar åt det hållet i denna situation. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *