Author Archives: sanne

Om kärnkraften

Nedan följer en text som legat och skvalpat i huvudet ett tag, men det har inte funnits tid eller fokus att få den nedskriven förrän idag. Och just idag, och speciellt i slutet av dagen, blir på nåt vis ett ganska märkligt tillfälle att posta den. Å andra sidan skulle det kännas ännu märkligare att inte posta den när jag nu tänker det och dessutom slutligen haft tid att skriva det.

Jag tycker inte om kärnkraft. Jag vill inte ha kärnkraft. Det finns många problematiska bitar med kärnkraften – allt från brytningen av uranet, via säkerhetsrisker vid användning, till den nästan evighetslånga faran med avfallet, som kommer att vara farligt i en tid så fjärran att vi inte kan greppa det.

Men jag tycker inte heller om fossilbränsleanvändning. Med vår nuvarande förbränning av fossilbränslen i världen är vi på väg att ändra alla levande organismers förutsättningar på vår planet i grunden. Ändrade klimatsystem ändrar allt det som är förutsättningen för så gott som alla arter: var det är blött, var det är torrt, var det är varmt och var det är kallt, och så vidare. Även i den jättestora skalan.

Fortsätter vi så här, så blir liksom perspektivet av den långa tid kärnavfallet behöver hanteras säkert nästan irrelevant. Att det kan finnas en massa radioaktivt avfall kvar om hundratusen år riskerar att bli en petitess jämfört med förändringen i övrigt.

Jag vill fortfarande inte ha kärnkraft. Jag tycker att vi borde kunna se till att bygga ut andra energikällor och minska vårt energibehov så att vi inte behöver kärnkraften som ersättning för de fossila energikällorna.

Men som det ser ut nu så använder flera politiska partier och andra organisationer, och en hel del enskilda personer, kärnkraften som sin enda klimatlösning. De tjatar om att bygga ut kärnkraften, och så länge de inte får igenom just det så verkar de inte vilja göra något alls för klimatet.

Det gör att jag alltmer lutar åt att ändra ståndpunkt. Jag tänker att kanske borde vi säga ja till att typ börja titta på det här med att bygga ny kärnkraft. Utreda.

För om vi ska bygga ny kärnkraft så är det något som tar tid. Om vi ska göra det på ett bra sätt så är det en jättelång process redan innan det ens finns något beslut om att det ska byggas och i så fall var. Det är massor med saker som behöver tas ställning till och utredas. Ska det göras så ska det göras ordentligt och få lov att ta den tiden, utan att det plötsligt ska hoppas över eller snabbas på i beslutsprocessen. Vi som jobbar i myndighetssammanhang vet att processer behöver sin tid för att allt ska kunna gås igenom ordentligt, och det tycker jag är jätteviktigt. Och har man börjat processen och kommit en bit på väg så är steget kortare om/när man tids nog landar i att man ska ha kärnkraften.

Och under tiden så finns det möjlighet att ta itu med en väldig massa andra klimatåtgärder. För har man puttat igång kärnkraftsutredandet lite försiktigt så kan inte längre moderaterna med flera stå och skrika “men kärnkraften då!” som svar så fort klimatet kommer på tal. Det lämnar utrymme för en konstruktiv dialog – alternativt gör det övertydligt att vissa partier egentligen inte bryr sig om klimatet alls.

Och som sagt var, jag säger inte ens att jag vill ha kärnkraft. Men jag vill komma ur det dödläge den diskussionen hela tiden landar i. Och jag tänker att det inte skadar att ha utrett hur vi borde göra om vi till slut måste.

Om förstågångsväljare och fyra år

Min äldste är arton år och får i år för första gången rösta i valet. Och han tycker det är besvärligt. Han tycker inte han är insatt, och han vet inte riktigt var han ska börja. Det är så mycket annat som ska hinnas, med skola och kompisar och annat, och det där med att sätta sig in i politiken för att veta hur man ska rösta känns mest som en sak till som ska hinnas med. En jobbig sak,

Det finns förstås många saker som påverkar i det här. Inte minst att det är en ganska hemsk valrörelse, med mycket smutskastning och fula grepp, och det försvårar förstås möjligheten att sätta sig in. Debatter på TV undviker jag själv sedan länge, för att jag tycker uppläggen är så otrevliga.

Men det är ju inte så att min artonåring är ointresserad. Eller, kanske ointresserad av partipolitik, men absolut ntresserad av samhällsfrågor. Han är typen som suttit med som representant för sin klass och sin skola i olika sammanhang av demokratisk karaktär. På ett sätt är han mer allmänintresserad av sådana frågor än jag själv var som ung, eller i alla fall tidigare än jag blev intresserad.

Och ändå hade jag inga problem att veta vad jag ville rösta på när jag fick chansen första gången, som 19-åring (i praktiken bara ett halvår äldre än honom).

Och så slår det mig att en stor skillnad är att på den tiden var det tre år mellan valen, inte fyra.

Tre år är också längden på våra skolstadier i Sverige. Tre år lågstadium, tre år mellanstadium, tre år högstadium, och tre år gymnasium. Vilket innebär att en gång på varje stadium hann man ta upp demokrati- och valfrågor i direkt anslutning till pågående svensk valrörelse. Och på gymnasiet – för min del när jag gick i ettan på gymnasiet – hann jag med att rösta i ”skolvalet”.

Alltså: Under min gymnasietid hann jag med att behöva sätta mig in i de politiska partierna och komma fram till vem jag tyckte borde styra och prova på att rösta. Och jag gjorde det på skoltid, genom att vi i skolan gick igenom partiernas politik och skaffade oss en uppfattning i en neutral miljö.

Det innebar att jag hade hunnit skaffa mig en grunduppfattning, något att framöver relatera till. Jag hade satt mig in såpass att jag sedan kunde jämföra realpolitiken med partiernas teoretiska ståndpunkter.

Det är först nu, när jag ser min artonårings vilsenhet, som jag inser vilken sorts nytta det faktiskt gjorde.

Det är många år sedan det där skolvalet. Men jag tror jag minns vad jag röstade på. Om jag minns rätt så är det i praktiken enda gången jag röstade på ett visst parti – eftersom jag som sagt var senare hann upptäcka andra skillnader i det praktiska politikarbetet.

Jag ska tillägga att jag i huvudsak tycker det är bra att det är fyra år mellan valen. Tre år är en väldigt kort tid för att genomföra praktiska förändringar i samhället.

Men det här var ändå lite av en ahaupplevelse.

It takes a village

It takes a village to raise a child.”

Redan i tidig ålder i livet tvingas man göra ett val: är jag beredd att anpassa mig till omgivningens förväntningar och krav på hur man ”ska” vara, eller är det viktigare för mig att få vara den jag är?

Val och val, förresten. Man kan bara ”överge” den man själv är till en viss grad utan att det blir så mycket att man går helt sönder av det. Om det krävs att man överger eller trycker undan så mycket av sig själv att man själv inte kommer att finnas kvar, så är det väl inte så mycket ett val som en nödvändighet?

Men det är säkert en personlighetsfråga också, förstås. Jag får intrycket att en del klarar bättre än andra att anpassa sig till mallen utan att gå sönder? Eller så avviker de helt enkelt bara väldigt lite från mallen, så att det inte gör dem så mycket. Jag vet inte. (Grupptryck anses ju för övrigt vara en viktig faktor i hur folk gör – och för mig har det liksom alltid varit obegripligt.)

I alla fall, det där valet kommer med konsekvenser. Väljer man att anpassa sig så får man en stor gemenskap. är man inte beredd att anpassa sig så väljer man per automatik bort väldigt många möjligheter till sammanhang.

På vissa sätt är det lika så bra. När gemenskapen ställer krav som gör ont så är ensamheten ju ofta bättre. Men man förlorar också många möjligheter till hjälp. Hör man inte hemma i en grupp så finns det sällan människor som självklart hjälper en när behoven dyker upp. Det är en konsekvens man får leva med.

Kanske flyttar man dessutom ut på landet, där man får vara ifred och göra som man vill. Men också fysiskt sett ännu längre bort från de som skulle kunna hjälpa.

Sen råkar man träffa en människa man faktiskt passar bra ihop med, en människa som funkar på ett sätt man är kompatibel med. Och man skaffar barn. Barn som förstås inte heller följer någon sorts genomsnittsmall, utan som ärvt ”avvikande” egenskaper från båda föräldrarna.

”It takes a village to raise a child”, sägs det. Men när barnet inte är ett genomsnittsbarn som följer mallen, då är det ganska sannolikt att byn inte finns där för att hjälpa barnen. Även om det råkar finnas en ”by” med väldigt många bybor. För de allra flesta människorna i byn tycker att barn ska vara på ett visst mallartat sätt. Fungera som andra, ha samma intressen som andra, och så vidare.

När man som förälder ser att det som byn vill göra med ens barn snarast skadar barnet, då drar man sig undan.

Visst skulle det vara underbart med en hel by som kan hjälpa till att få barnen att växa upp. Eller en hel by som ställer upp och tar hand om en när barnens pappa dör. Både jag och barnen skulle behöva den hjälpen.

Men jag har gjort fel val i livet för att få de omständigheterna. Jag har inte varit beredd att tumma på min egen personlighet eller mina värderingar och inte heller på mina barns integritet.

Så här står jag. Utan hjälpande by. Med de människor som möjligen förstår på sånt avstånd att de skriver ”jag önskar jag kunde hjälpa” (och det är ju fint, men …).

Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag vet hur dealen ser ut: anpassa sig eller bli ensam. Jag har vetat det sedan tidig barndom, och jag står fortfarande för mitt val.

Men det här är vad jag tänker på när folk påminner om att ”it takes a village”.


Den här texten var mycket bättre disponerad och mer sammanhängande när jag påbörjade den i i huvudet när jag grejade i trädgården innan idag. Men när jag hade satt mig för att skriva så blev jag avbruten, och sedan avbruten igen, och igen. Och nu har jag glömt vad det var som mer borde varit med.

Trädgårdstårar

Vi byggde drömmar tillsammans. Ett gammalt hus och en stor trädgård. En trädgård som redan var full med häckar av buxbom och syren och annat. En trädgård vi fyllde på med bärbuskar och trädgårdsland och örtagård.

Drömmar som krävde arbete. Som vi inte riktigt hann med. Men snart blir barnen större, snart kan båda vi vuxna jobba tillsammans i trädgården, då är det både roligare och man får mer gjort.

Så kom döden. Han var artig nog att annonsera en stund i förväg, men ett år är ändå en ganska kort tid. Och sedan var Johan borta för alltid.

Jag är kvar. Utbränd sitter jag här i huset mitt i trädgården som kunde vara så fin. Här bor också barnen, numera tonåringar. De är uppfödda på trädgårdsdrömmar, älskar blommor och hemodlade grönsaker, och vill långt mer än tonårsvillkoren med skola och annat tillåter.

Jag tittar ut på trädgården. Jag vet att jag måste prioritera. Välja vilka saker som ska göras, och vara nöjd med det jag får gjort. Men att prioritera och välja har aldrig varit min starka sida. Det var en av de saker jag verkligen behövde Johan till. Jag visste, från det att jag fick veta att han skulle dö, att det där skulle komma att bli en av de riktigt jobbiga sakerna. http://www.sanneskriver.se/2015/07/06/bekraftelse/

Så inte nog med att det är mycket ansträngande för min hjärna att ta alla beslut, dessutom blir det en så påtaglig påminnelse om hur ensam jag är i det som var gemensamma drömmar.Och mest lyckas jag inte alls komma till skott. För att det är så svårt att bestämma. För att ensamheten blir så påtaglig. För att orken numera är så liten. Och för att det är så stor skillnad på att göra något när man drömmer gemensamt framåt och när man gör något bara av dåligt samvete och ändå vet att man bara kommer att hinna och orka en bråkdel.

Ska jag prioritera trädgårdslandet? Barnen vill gärna odla grönsaker. Och det blir så tråkigt om hela den stora ytan vi odlat upp ska tas över för gott av ogräs. Och å andra sidan har jag inte ens ork att ta hand om det ogräs jag rensar bort.

Eller ska jag klippa häckarna? Det vore trevligt om alla de där buxbomshäckarna fick i alla fall lite fason. I alla fall innan de blir högre än mig igen. Fast det är nog några redan. Och sen måste man ta hand om allt klippet efteråt. Klippandet skapar liksom nya problem.

Eller ska jag försöka ta hand om att klippa alla ytor där det kommer mängder med syrenuppslag? Annars kommer snart hela tomten vara en krattskog av syrener. Men det tar sån tid, och de kommer upp så snabbt igen.

Eller ska jag bara skita i det? Låta trädgården växa hög och sitta här som Törnrosa bakom väggar av ogräs, buxbom och syren? Hur jag än gör kommer jag aldrig att hinna ikapp. Och det viktigaste är ju att jag lyckas återhämta mig efter utmattningen.

Jag känner mig så ensam här. Jag ser bilder från andras trädgårdar, där det pågår febrilt arbete och blir ljuvligt vackert. Men sånt händer inte när man är ensam vuxen på 1957 kvadratmeter tomt. Och ensamheten är väl självförvållad. Jag har ändå inte ork att umgås. Den orken har utmattningen tagit ifrån mig. Hur ska man kunna få hjälp när man inte orkar umgås?

Så jag sågar av en syrengren tjock som en arm som fallit över en av de övergivna blomrabatterna, gräver upp lite vinda, oxalis, gråbo och kivickrot ur den trädgårdslandskvart som vi gjort ett litet försök på att börja rensa, dricker upp mitt kaffe och går in och gråter.

http://www.sanneskriver.se/2016/04/25/sedan/

Att krossa det materiella är att krossa framtidstro

Det pågår krig därborta i Ukraina. Nyhetsrapporteringen handlar bara om kriget hela tiden. Och det finns massor att säga om kriget – men det allra mesta har väl sagts tusen gånger redan.

Det är en massa människor som flyr undan kriget, och en massa människor som dör. Inklusive barn. Det är hemskt. Hemskt att människor, barn och vuxna, dör. Hemskt att Putin helt klart och tydligt inriktar sig på att döda människor.

Och ändå är det inte människorna jag fastnar på, utan allt det andra som förstörs. Det materiella.

Jag vet. Man ska tycka att liv är viktigare än materiella ting. Men jag tycker att det är att göra det väldigt enkelt för sig själv. Speciellt i sådana här lägen.

Det materiella är skapat av människor. Det materiella är framtid.

Att bygga hus och vägar är sånt som tar tid. Bara den som har en tro på framtiden bygger sånt som tar tid.

Den som vill kan däremot förstöra på bara sekunder det som tagit decennier eller århundraden att bygga upp. För att våga bygga upp det igen behöver man ha en tro på att det inte raseras igen omedelbart.

Att förstöra det någon annan kämpat länge med är ett så effektivt sätt att krossa framtidstro och drömmar. Även i den lilla skalan, när någon avsiktligt förstör ditt bygge i sandlådan, kan effekterna sitta i länge. Och det här är så mycket större.

Dessutom handlar det om enorma kostnader. Att bygga saker kostar mycket pengar. Att det som byggts bara blir värdelöst skräp kostar enormt mycket för miljön.

Vi är i ett läge i tiden när vi inte har tid eller miljö att avvara. Alla resurser som finns behöver användas förnuftigt, så att vi kan bygga en framtid där människor kan fortsätta att leva i en rimlig miljö. (För att inte tala om miljön för andra organismer.)

Istället ägnar sig Putin åt att fysiskt krossa det som finns och mentalt krossa viljan, orken och möjligheten att bygga långsiktig framtid.

De effekterna riskerar att vara längre än ett vanligt människoliv.

Det är väl dags nu, kantänka

Att berätta:

Det blev böcker. Tre stycken böcker har jag gett ut nu.

All info om böckerna finns på www.elsinorien.se. Och där finns också en blogg, med skrivrelaterade saker.

Och ja, det där är en av orsakerna till att det blir ganska lite skrivet i den här bloggen numera. Det är ju trots allt begränsat med tid på ett dygn.

Krig

24 februari. Corona fortfarande i huset, och jag sover länge. Det är trettonåringen som väcker mig, strax före klockan 10. Nu har kriget börjat, Ryssland har gått in i Ukraina. Trettonåringen mer eller mindre beordrar mig att komma med ner och sätta mig med honom och titta på TV om det som pågår.

25 februari. Fredagskväll. Fortfarande sportlov. Trettonåringen stormar ner. Frustrerad över att vara barn. Över att inte kunna göra något, inte något alls, för att hjälpa till för världsläget. Kriget.

– Vad skulle du göra om du var vuxen då? Det är inte mycket jag kan göra heller?

– Nej, men ändå. Något mer kunde jag i alla fall göra.

C o r o n a .

Det är lite drygt två år sedan vi hörde talas om den nya sjukdomen borta i Kina första gången.

I samband med sportlovet 2020 började den bli en påtaglig del av min tillvaro: Kollegor kom hem från sportlovsresa utomlands, direkt tillbaka till jobbet, och jag försökte undvika dem så gott det gick, ifall de hade med sig smitta hem.

Strax därefter sa chefen att du Sanne kan jobba hemifrån helt om du vill. Och en månade senare eller nåt blev det så för alla på jobbet.

Nu är det två år senare. Tre vaccinationer senare för min del (och två vaccinationer för mina ungdomar). Och restriktioner av ständigt skiftande slag har kommit och gott och är numera borta. Jag tror jag hunnit med att testa mig med PCR-test för små förkylningssymptom typ sex gånger under de här åren; alla gånger negativt. Numera behöver/får man inte längre testa sig med sådana annat om man har särskilda skäl.

Onsdag kväll för en vecka sedan, alltså den 16 februari, hade min äldste ont i huvudet. Och fortfarande på torsdag morgon. Han fickstanna hemma från skolan, och på eftermiddagen låg han mest och vilade. När jag hade jobbat klart åkte jag och köpte snabbtest (antigentest) på Ica. (Samt lite proviva och extra alvedon, typ.)

Positivt test på honom. Corona.

Fredag morgon kände jag mig knorvlig i halsen. Förkylning eller sjukdom på gång-känsla. Tog snabbtest fredag kväll. Negativt. Men helt klart sjuk på något vis. Och även yngste sonen tydligt på gång att bli sjuk.

Under lördagen var vi alla tydligt sjuka.

Natten till söndag kräktes yngste, efter först ha klagat på svimningskänsla.

På söndagen klagade yngste över ont i hjärta eller lungor, samt kittlingskänsla i hela kroppen.

Söndag eftermiddag testade både jag och yngste sonen positivt på snabbtest.

Jag ska inte redogöra för hur vi mått alla dagar. Framför allt för att jag inte minns. Men inledningsvis var det mest som en förkylning för min del. Ont i halsen. Snorig. Nästäppa. Ont i kroppen. Ont runt ett öga. Jag har inte haft ”feber” i traditionell mening, dvs jag har inte varit varm så att jag ens brytt mig om att ta temp. Men jag har varit frusen. Och jag har tagit alvedon mot sjukdomskänsla och värk, och då har jag sedan svettats som när man ”bryter” febern med alvedon. Jag har sovit mycket och haft konstiga drömmar = feberdrömmar. Och en allmän trötthet där jag liksom kan lägga mig och dåsa iväg.

Igårkväll orkade jag laga riktig mat för första gången sedan jag blev sjuk. Idag har jag åter mest sovit, och drömt.

Tiden flyter. Jag är trött och känner mig lite glömsk och förvirrad. Jag är inte allvarligt sjuk, mest bara orkeslös, men ändå lite täppt och snorig. Jag har en längtan efter att göra saker och samtidigt inte ork till mer än att titta på Tv och tömma en diskmaskin ibland. (Jag blev väldigt ansträngd av att hänga tvätt i helgen.)

Ångesten funderar på hur det ska bli sen. Blir jag frisk? Hur lång tid tar det? Ska jag drabbas av postcovid?

Samtidigt som jag som sagt var inte är jättesjuk. Det kunde varit mycket värre. Mycket mycket värre.

Det är något konstigt och förvirrande med att få den sjukdom som vi alla duckat för i två års tid. På ett sätt känns det som ett misslyckande. Jag har ju knappt träffat folk på två år. Jag jobbar fortfarande hemifrån, och vistas bara hemifrån när jag ska handla mat (och har använt munskydd nästan varenda gång i mataffären i flera månader).

På ett annat sätt vet jag ju att det här i praktiken inte är samma sjukdom som för två år sedan. Omikron (som det väl sannolikt är) är ju både mildare och smitsammare. Det är jättebra att inte ha blivit sjuk förrän nu, och dessutom med flera omgångar vaccin i kroppen.

Fast känslan av misslyckande är kvar.

Och nu, när huvudvärk och kroppsvärk och rinnande ögon och nästäppa har hunnit dämpas, så har jag ork att oroa mig. Hur blir det sen? Hur länge kommer jag att vara sjuk? Hur är det jag ska göra på måndag om jag fortfarande är sjuk? (Första sjukdag från jobbet var i förrgår.) Är man en ångestmänniska så är man.

Jag lever inte i ett vakuum

Idag bjuder min arbetsgivare på en föreläsning om att bygga välmående och hälsa över tid, eller nåt sånt. Onlineföreläsning, som det ju är i dessa tider.

Jag tänkte jag skulle titta på den. Det lät om ett bra ämne. Inte minst för att jag nyligen kommit tillbaka (mer eller mindre) efter en lång tid av utbrändhet.

Jag tittade en halvtimme. Sen pausade jag uppspelningen. Jag var tvungen att inse att föreläsningen tyvärr bara fick mig att må sämre. Huvudskälet var något jag redan haft malande bakhuvudet under lång tid:

Alla goda råd av det här slaget förutsätter, mer eller mindre, att personen man riktar sig till lever i någon sorts vakuum. Ja, även när man säger sig ta in andra aspekter – familj och relationer och sånt där – så är det ändå som att man inte på fullt allvar gör det.

Droppen i just det här föreläsningen blev genomgången av hur man bör äta. Hälsosam mat. En genomgång av allt det där vi alla redan vet, eller hur? Inklusive biten om att undvika halvfabrikat. Halvfabrikaten som jag tvärtom försöker acceptera i allt högre grad. För att det för mig, med stort behov av återhämtning pga utbrändhet, faktiskt är den rimliga lösningen för att få ihop tillvaron. Jag behöver själv lära mig acceptans för detta, istället för att påminnas om att det ses som dåligt.

Men nej, det var inte halvfabrikaten som blev droppen. Det var pratet om att försöka ändra på småsaker i sin vardagsmat. Som att riva ner mer grönsaker i sin köttfärssås.

(Som om det inte vore något man redan hört sedan barnen föddes.)

Min matlagning är en evig balansgång. Det är inte bara jag som ska äta, det är också mina båda tonårsbarn. Jag behöver balansera det så att vi alla tre äter maten. Annars blir jag tvungen att laga fler varianter på mat, alternativt att inte alla i familjen äter.

Om jag river ner mer grönsaker i köttfärssåsen så kommer min trettonåring att äta mindre av köttfärssåsen: ta mindre mängd, och lämna det mesta. Eller säga ”Jag ar bara pasta”. Kontentan blir alltså att det blir mindre nyttigt, i alla fall för honom. Och ja, jag har ett föräldraansvar.

Min trettonåring har en npf-diagnos. Och precis som många andra npf-barn har han ett selektivt ätande. Hans selektivitet är ganska ”mild”. Men jag måste ändå förhålla mig till den.

Jag lever inte i ett vakuum.

Jag lever tillsammans med mina barn, som jag har föräldraansvar för. Allt jag gr behöver förhålla sig till mina barn. Inget jag gör händer i ett vakuum.

Det gäller också alla klämkäcka god råd man får i olika sammanhang, om att göra saker man vill, ändra sitt liv till sätt man mår bättre av. För väldigt mycket av det som begränsar mitt liv hänger samman med att jag är förälder och att jag därmed måste ta hänsyn inte bara till mig själv utan också till mina barn. Nästan allt jag gör påverkar dem. Nästan allt de gör påverkar mig. Det är så det är att vara familj. Men när man har barn med npf är kopplingen starkare. Jag kan inte på samma sätt bestämma ”nu gör vi så här”, för påverkan på mitt barn blir större – och det slår tillbaka på mig, i form av att barnet mår sämre och jag måste hantera det.

När man dessutom är ensam förälder blir det ännu påtagligare. Jag kan inte lasta över saker på den andra föräldern om jag vill åka iväg och göra något. Vi är inte två vuxna som kan hjälpas åt i svåra situationer.

Och som sagt var, jag lever i någon sorts ytterligheter. Ensamförälder till barn med behov.

Men alla som är föräldrar med hemmaboende barn känner säkert ändå igen sig: Man lever inte i ett vakuum. Man kan inte bara göra si eller så. Och ändå är det så många klämkäcka råd som studsar runt oss som utgår från just det.

Derivata

En av nackdelarna med utbrändheten är att jag inte orkar (i brist på bättre ord) hjälpa gymnasisten med matte. ”Kan du nåt om derivator?” frågar sjuttonåringen.
”När jag var i din ålder kunde jag jättemycket om derivator”, svarar jag. ”Nu skulle jag behöva gräva obehagligt djupt för att plocka fram det.” Vore jag inte utbränd skulle jag tycka det vore kul att gräva fram det, att minnas och kunna igen och kunna hjälpa till.

Nu vet jag att det bara sabbar en redan ömtålig hjärna. Jag har gjort det misstaget förut. Jag ska absolut inte göra det igen. Men att avstå från att hjälpa till med saker jag tycker är roliga och som jag varit bra på gör ont.
Varenda jävla gång.