Tag Archives: vinter

Den frusna marken och livet som glider undan

Mitt huvud letar desperat efter några textrader om frusen mark och naturen i vila när våren ännu inte kommit. Textrader jag tror finns, alltså. Men jag hittar dem inte.

Det är i alla fall så det är. Det är mars, men det finns inte den minsta känsla av vår. Det är frost på nätterna, marken är torr och hård och livlös. Himlen är jämngrå och lätt dimmig. Det finns inga tecken på att marken och livet börjat vakna – inte mer än de stackars snödropparna borta i häcken och två gula prickar borta vid hasseln – prickar som jag tror är vintergäck.

Det är verkligen en livlös känsla. Och jag som behöver känslan av att det spritter av liv.

Och härinne i huset känns det också oroväckande livlöst.

Minstingen är kräksjuk. Eller, han har inte kräkts sedan natten till igår. Men igår var han stundtals ganska hängig, kände sig påtagligt sjuk.

Och älsklingen… Älsklingen har ont i magen. Älsklingen kräks. Älsklingen är ynklig och krymper. Inte sugen på något. Klarar inte av att äta, för det är som att det tar stopp i magen. Ja, visst, det skulle kunna vara kräksjuka även för hans del. Fast det verkar inte så. Det uppträder inte alls så. Och det har ju varat mycket längre.

Det känns som att han redan liksom glider undan. Glider ur mitt grepp, försvinner, tynar bort.

Och det känns liksom orättvist. För det verkade ju så bra – förhållandevis, alltså – då i november, när de sa att han kunde få cellgiftsvila. Och även sedan det blev sämre igen då i januari, så säger läkaren att det inte är frågan om någon stor tillväxt hos tumörerna. Och provvärdena ser bra ut – även de som togs i förrgår.

Men ändå känns det som att han är på väg bort. Och som att han själv tappat hoppet.

Och delar av mig orkar liksom nästan inte bry sig om det. För det finns inget jag kan göra – inget mer än det jag försöker, som att hitta på vad som skulle kunna funka att äta, eller att klappa och krama. Men han är mest ynklig och uppgiven, och inget av det jag gör gör någon skillnad egentligen. Och han kommer att glida ur mitt grepp, ur mitt liv, oavsett vad jag gör.

Fast när jag sätter mig i bilen och kör till affären så lurar tårarna bakom ögonen. Visst sjutton bryr jag mig. Jag bara inte orkar hela tiden. Och jag måste liksom acceptera läget. Åtminstone till och från.

Fortsatt skånsk vinter

Idag var dagen när det skulle komma mycket nederbörd – till skillnad från de där dagarna tidigare i veckan när all snön kom, trots att det inte skulle komma någon :-) Det har dock varit lite oklart om dagens nederbörd skulle komma som regn eller snö – det har växlat lite i prognoserna. Resultatet är dock att det har kommit ganska lite, och det som kommit har varit mer åt regnhållet än snöhållet. Dessutom har det varit plusgrader. Sammantaget innebär det att snön har blivit tyngre, sjunkit ihop och blivit kompaktare, samt börjat smälta. Äkta skånsk vinter. Allmän vitdimmig känsla, med fuktig luft.

Och det kommer att bli fantastisk isgata när det fryser på igen :P

De närmsta dagarna väntas annars huvudsakligen enstaka plusgrader och eventuellt lite nederbörd, troligen huvudsakligen som regn men kanske med snöinslag. Därefter följer några dagar med minusgrader – ner till -18 som kallast enligt nuvarande prognos, och därefter ska det stiga till enstaka minusgrader igen, kombinerat med en hel del snö.

Prognosen lär ju hinna ändras igen (och igen och igen), men det kan väl ändå sammanfattas i just skånsk vinter, som sagt var.

 

Fyksnö

Idag snöar det inte längre. I alla fall inte mer än ytterst sparsamt – enstaka små flingor då och då.

Däremot yr det runt en hel massa snö, huvudsakligen på ganska låg höjd över marken och huvudsakligen i horisontell riktning. För det blåser. Och då fyker snön. Eller driver, som man väl säger längre norrut. Så det blir inte mer snö, men den omfördelas. Bildar stråk och vallar och drivor. Så även om vägen är plogat, så yr det ganska snabbt igen ändå – och då förstås företrädesvis där det finns något som ”fångar” den. Som vår tomt med alla häckar. Så här ser vägen ut utanför vår tomt:

IMG_3065

Och närbild på vägkanten, åt andra hållet – för även en vägkant och den lilla växtligheten där blir ju något för snön att bygga på:

IMG_3066

Det är inga stora mängder snö, inte på något vis. Men det visar ganska tydligt principen ändå. Med mer snö och ett antal timmars blåst blir det ganska snabbt rejäla och svårforcerade snövallar, tvärs över vägen. Och samtidigt förstås barmark på stora områden.

Jag har tänt brasa och värmer glögg. Jag körde ut hela familjen på fem minuters utomhusaktivitet för en stund sedan, för att vi åtminstone skulle få lite frisk luft – men det är ju inte direkt skönt i den isande kalla vinden. Fast barnen blev kvar ute, så tydligen var det lite kul ändå.

TILLÄGG:

En kvart efter att jag postat det här inlägget kör en bil fast på vägen precis utanför vår tomt, och vi får hjälpa till att skotta loss den. ”Det såg inte så mycket ut, så jag trodde det skulle gå.” Ja, men hårdpackade drivor kan vara svårforcerade, även när de bara är tjugo-trettio cm höga.

Ytterligare tio minuter senare kör nästa bil fast på precis samma ställe, men de lyckas ta sig loss genom backning och med gummimattor de lägger ut. Sedan vänder de och kör härifrån.

Ytterligare tio minuter senare kommer plogbilen.

Tredjedag jul

27 december. Tredjedag jul. I exil och stillsamhet i Östergötland fylls huvudet av blandade märkliga och förvirrade tankar.

Som igår, på annandagens släktträff med oändliga mängder släktingar på älsklingens sida. Tankar kring vad som händer den dagen älsklingen inte längre finns. Bör jag försöka åka iväg med barnen för att de ska vara med på den här sortens släktträffar då och då? Åka fyrtiofem mil för att träffas och umgås med människor som jag inte har någon närmre knytning till i några timmar? Fast vi åker ju inte dit varje jul ens nu. Och barnen är inte jätteglada för det i vilket fall – sjuåringen genomlider timmarna där med maximalt tänjande av sitt tålamod. Och älsklingens farmor, som liksom är kärnan i det hela, är redan urgammal, och det är ju ändå ingen som riktigt vet vad som händer den dagen hon inte finns som centrum längre…

Men även om man bortser från jul och släktträffar… så har barnen farmor och farfar och kusiner här i Östergötland. Och det är en bra bit att åka, och en resa som känns betydligt mindre lockande om det är jag själv som ska åka hit med barnen i framtiden. Nog för att svärföräldrarna är bra, men jag känner mig ju inte hemma här på det viset. Men jag antar att det är något jag får se till att försöka orka med att göra ibland… när den dagen kommer.

På det hela taget är det en märklig känsla som infinner sig av att komma hit upp. Vi bodde ju i Linköping tillsammans ett knappt år. Jag kände mig aldrig hemma här. Precis som på så många andra ställen som jag liksom aldrig känt mig riktigt hemma på. Det där något som jag liksom aldrig lyckas sätta fingret på, det där jag inte alls vet vad det är, men något som gör att jag landat där vi bor nu på ett sätt jag under många år av runtflyttande inte lyckades med. Och jag tänker att även om den relativa ro jag funnit i min oroliga själ hänger samman med sertralin, så är det också något med just platsen där vi satt ner våra bopålar, något jag inte tror att jag skulle funnit om vi blivit kvar häruppe. Vilket är märkligt, med tanke på hur många trevliga människor det finns häruppe – men som sagt var, det är som att det är något med platsen i sig. Vilket förmodligen är bullshit – men jag har ingen bättre förklaring. Och jag tänker att även om våra liv kanske på vissa sätt blir förkortade av det, så är det värt väldigt mycket att leva på en plats där själen mår bra.

Och häruppe är det som att mitt inre ganska omgående dessutom fylls av en extra dos melankoli. Inte bara nu, utan liksom alltid. – Eller om det är en tomhet som gör att melankolin får bättre tillträde? Fast i så fall inte bara.

Och jag tänker på att det är spännande det där med vilka personer man håller någon form av fysisk kontakt med i det långa loppet. (Fysisk kontakt kanske inte är det rätta uttrycket? Men alltså IRL-kontakt istället för bara via telefon, mejl eller sociala medier, liksom.) För även om det som sagt var finns en hel massa trevliga människor här i trakten som man kan tänkas vilja träffa på när man är uppe och hälsar på släkten, så är det egentligen en ganska begränsad skara det blir återkommande besök hos. För eftersom det ofta blir i samband med högtider, så är ju många då upptagna med annat eller iväg på besök på andra håll. Och då blir det förstås att man väljer att träffa dem som inte är upptagna utan kan ordna med spontanfika under okomplicerade former. Och så förstärks det ytterligare av om det finns barn i lämplig ålder och personlighetstyp för att umgås med våra barn. De personer som liksom kvalar in på alla tre – trevliga, fysiskt på plats vid rätt tillfällen samt med barn i rätt ålder – blir liksom dem man träffar. Och en hel massa andra människor blir det inte alls att man träffar, även om de egentligen är jättetrevliga.

Och så bråkar kroppen igen. För jag borde fått mensen nu. Och sedan dagen före julafton har det i omgångar kännts som att nu, NU, kommer den med besked – med mensvärk, och känskan av att det rinner blod, och känslan av att huvudet slås ut totalt och liksom blir mentalt dimmigt – men någon mens kommer det då inte. Fastän jag nu är på dag 30, tror jag. Och visst, om min kropp kan hoppa över mens på grund av stress eller mental overload, så är det ju inte ett dugg orimligt att den gör det så som veckorna närmst före jul var, men det känns alltid extra märkligt när kroppen skriker MENS och det ändå inte blir något.

Nå, vi ska ganska snart bege oss hemåt mot Skåne igen. Bort från den snö som fallit här och genererat snölyktor och igloos, och tillbaka mot regndränkt Skåne. Där ska vi försöka hinna saker som behöver hinnas, ordna saker som behöver ordnas och intala oss att det någon gång ska bli chans till återhämtning och till att hitta på något kul eller konstruktivt. Hoppet är det sista som överger en, eller nåt.

Vinterväglag är vinterväglag och fördomar är högt älskade

Apropå väder och olika landsändar och så:

Så fort det snöar i Skåne, eller blir halt eller nåt sånt, så får vi höra att vi i Skåne inte kan hantera vinter och snö och halka. Tåg blir inställda eller försenade på grund av frusna eller igensnöade växlar. Folk kör fast i snön eller krockar på hala vägar. Och en hel del av oss stannar hemma i möjligaste mån för att inte utsätta oss för fara och för att vägarna inte är farbara. Och lustigt nog genererar alltsammans kritik av samma slag, oavsett om man tar sig ut i trafiken och misslyckas eller om man av säkerhetsskäl avstår och stannar hemma: Skåningar/sydlänningar kan inte hantera snö och halka. Skåningar begriper inte. Skåningar gör FEL (TM).

Men ibland slår vädret till med blixthalka eller snöoväder även norröver, väder som ger stora svårigheter i trafiken. Nu senast i veckan tror jag det var i Jämtland. Och jag tror inte det var så länge sedan det var Västernorrland. Men märkligt nog så hörs aldrig den sortens röster då. Händer det olyckor eller blir besvärligt på grund av vädret däruppe så beror det just bara på vädret och absolut aldrig på att människor är inkompetenta när det till exempel gäller att hantera en bil i vinterväglag.

Snötankar igen

Den här platsen, platsen där vi bor, har lärt mig att skånska vintrar kan vara riktiga vintrar med snöstorm. Att det kan vara något som faktiskt är mer regel än undantag. Jag har vant mig vid att vintersnö oftast är mer än enstaka snöfall som lägger ett täcke som knappt täcker marken innan det smält bort igen nästa dag.

Och ja, jag vet att det fanns sådana vintrar då och då även när jag var barn, på en annan skånsk slätt, och även när vi bodde närmre staden. Det fanns vintrar när havet frös och min bror och hans kompisar gav sig ut på livsfarliga äventyr på den tillfrysta viken. Men ändå. Det var inte förrän jag flyttade hit som det blev något jag kom att betrakta som vanligt – och inte förrän här jag kan minnas att det påverkat min vardag påtagligt de flesta vintrar. Det är här det gått från något tillfälligt vackert drömskt till verklighet. Och märkligt nog älskar jag det mer nu :-)

Men de senaste åren har det minskat. Det var länge sedan riktig snöstorm nu. Och jag saknar det. Men det är väl sannolikt så att vi får vänja oss vid det framöver?

Idag tipsade facebook mig om det här ”minnet” från den 12 december 2010:

12dec2010

Och då letade jag reda på den här bilden, från 4 december 2010:

4dec2010

I år har vi haft en omgång av snöblandat regn. Och ytterst lite frost.

Idag har vi haft soligt, ganska torrt, och en drös plusgrader.

Inte mycket till vinter i år

Det är en klen vinter i år. Inga av de tidiga snöfallen i vare sig oktober eller november. Inte mycket snö senare heller. Mest regn och regn och regn och plusgrader. Och när väderprognoserna sagt ”Nu kommer vintern” så har det kommit lite snö, så där så att det hjälpligt täcker marken men inte mer, och sedan har det varit borta igen inom ett eller ett par dygn. Och sedan återvänder regnet och plusgraderna igen.

Egenligen är det väl ungefär som jag är van vid att vintrarna ska vara, ganska många vintrar av mitt liv. Huvudsakligen några plusgrader, och kortare perioder med kallare och lite snö. De ”riktiga” vintrarna har trots allt varit ganska få. I alla fall tills vi flyttade hit till Söderslätt för tolv år sedan. Men sedan dess har jag vant mig vid snöstormar och mycket snö, åtminstone i perioder. Fast jag vet ju inte om de här vintrarna varit ovanliga eller inte, för jag har ju inte bott här tidigare i livet ;-)

Fast det tycks mig som att det regnar mer än vnligt i vinter. Och att det är minusgrader mindre ofta än vanligt. Det brukar vara fler dagar med frost, is på vattenpölarna, skrapa rutor på bilen.

Jag har inte ens bytt till vinterkängor den här säsongen, för sjutton, utan går i sådana där mittemellansäsongskängor, ganska tunna saker, och jag har inte frusit om fötterna än.

Idag har det i alla fall snöat igen. Först stora flingor. Sedan snarast snöhagel som vräktener. Och sedan stora flingor igen. Så nu ligger det lite på marken.

Jag har ägnat dagen – eller hela helgen – åt att vara förkyld. Liksom resten av familjen, typ. Så idag har jag tillåtit mig att sitta och se flera Robin of Sherwood-avsnitt på ljusan dag, och bitvis haft sällskap av ett eller två barn (trots att det är på engelska och otextat). Och framåt seneftermiddagen övergick det istället till tittande på Studio Ghibli’s Ronja Rövardötter.

Vi behöver höstvilan

I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.

Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.

Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.

Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.

Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.

Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.

Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.

Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.

Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som ”höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.

Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.

Vi behöver vilan.

Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…

To drive the cold winter away

I min längtan efter kyla och vinter sätter jag på Loreena McKennitts skiva ”To drive the cold winter away”.

Och jag funderar över perspektiven. Gamla tiders religioner, där man försökte blidka gudarna för att solen och värmen och jordens växtlighet skulle återvända efter den mörka och kalla vintern. Detta trots att årets cyklicitet hörde till det mest förutsägbara och säkra i tillvaron. Men trots det så oerhört nödvändigt och viktigt, en total katastrof om det rubbades.

Nu har vi rubbat det. Nu behöver vi inte ”drive the cold winter away”.

Igår på Clas Ohlson fanns det sådana här bland de oändliga sorternas julbelysning:
Elektrisk snölykta i plast
Är det framtidens snölyktor? I en framtid då det inte längre finns snö på vintrarna.

Fast då finns det väl inte möjlighet att satsa resurser på så meningslösa prykar heller, kantänka.

Längtar kyla

Enligt SMHI har vi fortfarande sommar. Trots långa perioder av ihållande höstregn, trots att de gula och bruna löven faller och yr runt på marken i drivor, så definierar SMHI det som sommar. För än så länge har det inte varit kallt nog. Än så länge har det inte varit fem dygn på rad med en medeltemperatur under tio plusgrader.

Ärligt talat har det inte varit många dagar med så låg temperatur. Några. Inga av dem i rad, tror jag.

Vi har inte haft frost ännu den här säsongen. Och ja, det är sent.

Rekordivraren i mig tycker förstås sånt är kul.

Men en annan del av mig längtar kyla. Frost. Krispiga morgnar. Varma element.

Våra element här hemma är knappt så varma att man känner att de är igång, även om de är det. För man ska ju inte värma huset mer än nödvändigt.

När jag gått och lagt mig på kvällen fryser jag en stud, för jag har ännu inte bytt bort sommartäcket.

Fast nu säger väderprognoserna att det kan bli kallt. Att det en eller ett par dagar i slutet av veckan kan komma att bli kallt på morgonen, kanske kanske till och med frost. Sen ska det bli mildare igen.

Nå, den som lever får se…

… och inom mig gnager en oro för att minusgrader och vinter ska bli något alltmer sällsynt…