Category Archives: Reflektioner och tankar

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa ”aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket

Den här dök upp i flödet tidigare idag.

Så här står det i anslutning till bilden: ”The most profound photo I’ve seen for a long time… Be. In. The. Moment.”

Den är i nuläget delad drygt 270 000 gånger. Och jag gissar på att de flesta som delar den, precis som personen som delade den in i mitt flöde, på ett eller annat sätt vill visa att damen i mitten på bilden, hon utan telefon, är mer ”in the moment” än de som har telefon.

Jag delade också bilden. Men med den här kommentaren:

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket.

Ni vet mina bilder som jag stundtals slänger på er i mängder? Dels himlar, moln, solnedgångar. Dels detaljbilder på blommor, växter, små saker. Jag har insett att de där bilderna jag tar, de där stunderna när jag fokuserar på att få till en bra bild som fångar det jag tycker är vackert eller fascinerande, de är det närmsta jag kommer mindfulness. För då har jag fokus på just bara nuet, stunden, det jag har framför mig. Då, när jag sitter där i gräset eller gruset med mobilkameran och försöker få kameran att fokusera på rätt ställe. Då är jag bara där – inte vid disken eller jobbproblem eller föräldraproblem, utan i den pyttelilla vinbärsblomman som folk normalt inte lägger märke till.

Folk funkar på olika sätt. Folk befinner sig i nuet på olika sätt. Och det är faktiskt inget som säger att de som står och försöker fånga händelserna med sin mobilkamera inte befinner sig i nuet. Det är inte heller säkert att damen i mitten, utan mobilkamera, befinner sig i nuet. Kanske är det så att hon drömmer sig tillbaka till någon annan händelse i livet som den aktuella händelsen påmint henne om?

Så vad innebär det att vara i ögonblicket? Vad är det man ska uppnå? Vilken sorts varande räknas och vilken sort är fel?

Ibland får jag känslan av att det mer är frågan om att uppfylla någon sorts kriterier om vilket upplevelsesätt som är ”fint”.

Nånstans i en citatbok har jag för övrigt ett citat av Kallifatides uppskrivet. Jag kan det inte utantill, men det handlar om att befinna sig i sammanhang där folk dansar och njuter och har roligt men att själv ha fokus på att vilja skriva om det, beskriva händelsen – att själv hellre vilja beskriva (i text i det fallet) än att själv vara med i upplevelsen.
Jag har förstås sparat citatet för att jag själv känner igen mig i det – ja, kände igen mig i det redan när jag skrev ner det, gissningsvis i tonåren.

Igår var jag för övrigt förbi älsklingens grav. Jag satte dit blommor i en vas, och sedan satte jag mig på graven med telefonen och skrev. För jag behövde dela de tankar och känslor jag hade där och då med andra. Kommunicera. Det betydde inte att jag inte var i ögonblicket. Det betydde att jag hade behov av att dela ögonblicket med andra. Låta bli att stänga inne tankar och känslor. Men ja, det är säkert folk som tycker att det är respektlöst att sitta på min mans grav och knappa på en telefon.

Vad min poäng är? Du vet inte hur folk bäst upplever ögonblicket. Du vet inte hur andra fungerar. Du vet inte vad som försiggår i deras huvuden.
Döm inte folk efter om de har en telefon i handen eller inte. Det säger nämligen ingenting alls.

Trötta tankar om smutskastarna i politiken

Jag tänker allt oftare att den viktigaste skiljelinjen i politiken går mellan

1. de politiker som vill förändra saker till det bättre och som har förståelse och acceptans för att andra kanske har en annan lösning eller idé om vägen dit och har en positiv grundsyn på detta och är beredda att lyssna, diskutera, kompromissa och samarbeta, och

2. de politiker som mer är ute efter att sabotera och smutskasta för alla andra.

I de allra flesta partier finns båda typerna. I vissa partier är grupp 2 mer dominant än i andra. Men det är grupp 2 som får väldigt mycket utrymme. Det är grupp 2 som alltmer styr det politiska samtalet. De sår split både i sitt eget parti och andra. De hindrar konstruktiva samtal som skulle kunna leda till ett bättre samhälle.

Och eftersom grupp 2 får så mycket utrymme och får hållas så tystnar bra personer i grupp 1. Både de som redan är aktiva politiker och de som hade kunnat tänka sig att engagera sig politiskt.

Det gör mig ledsen och uppgiven. Och jag har inga bra förslag att komma med. Jag orkar ju inte själv stå upp mot de där smutskastar/mobbarfigurerna. Jag tystnar också, igen, precis som på högstadiet.

Keep the channel open

Jag snubblade över den här texten: Zadie Smith: dance lessons for writers.

Jag började läsa den, men kom i ärlighetens namn inte så väldigt långt – det är en lång text, på engelska, och jag var/är trött, och ganska snabbt kom texten ändå huvudsakligen in på personer jag inte i första hand förknippar med dans.

Men den här biten i början vill jag gärna spara:

“There is a vitality, a life force, an energy, a quickening that is translated through you into action, and because there is only one of you in all of time, this expression is unique. And if you block it, it will never exist through any other medium and it will be lost. The world will not have it. It is not your business to determine how good it is nor how valuable nor how it compares with other expressions. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.”

(Martha Graham.)

Och: för mig, som ägnat mig helhjärtat åt både skrivande och dansande, så känns kopplingen mellan dans och skrivande på ett sätt ganska självklar. Skrivandet är som att sätta ihop en stor koreografi, väva ihop olika delar med olika karaktär och olika syfte och binda ihop det till något som blir intressant och levande.

Och så den fysiska känslan. Den fysiska känslan av något jag vill förmedla. I dansandet gör jag det på det uppenbara sättet, men i skrivandet letar jag efter de ord som ska kunna få läsaren att känna samma fysiska förnimmelse som jag.

… och egentligen borde jag nog förklara det där bättre? Men jag behöver ägna mig åt mitt brödjobb, och om jag inte trycker på publicera nu så blir det här bara liggande bland utkast.

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: ”You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.

Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga ”markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.