Tag Archives: ångest

Alltid är det nåt man ska oroa sig över

Som asbest.

Inte nog med att man, om man har ett hus med eternittak, med jämna mellanrum hittar småbitar av eternittakplattor i marken. För det finns ju en massa  andra ställen det kan finnas asbest på.

Som när vi plockade bort plastmattor i vardagsrummet för några år sedan och efter påpekanden från vänner om att det kan finnas asbest i lim man limmat fast golven med kände oss tvungna att skicka golvmattsbitar på analys innan vi vågade riva bort golvmattorna.

Eller som nu, när jag står och skrapar fönster dagarna i ända, och det kommer larmrapporter om asbest i fönsterkitt.

Nej, det är nog inte miljonprogramsfönster jag har. Men eftersom de är köpta begagnade så vet jag förstås inte mycket om dem. Mer än det som står i blyerts på dem om vilket rum de varit innanfönster i.

Det här är i alla fall en påtaglig nackdel med att göra rätt och köpa gammalt och fixa till, jämfört med slit och släng och köp nytt: det är alla vi som tar hand om det gamla som utsätts för gamla tiders gifter och farligheter.

Prokrastvahettere

Magen. Den jävla magen. Magen som gör ont i perioder. Som förra sommaren. Och i höstas. Och nu.

Movicol. Hjälper i alla fall så att jag inte blir förstoppad. Fast tar inte bort det onda egentligen. Eller, hindrar det onda från att bli värre.

Ja. Jag rör mig för lite. Det är sommar, och jag försöker göra annat här hemma, och jag har den förlamande sorgen som extra tröskel överallt. ”Motion” som fenomen är inte högst prioriterat.

Och sannolikt är det onda i magen bara ett sånt där ställe där kroppen placerar den mentala smärtan, ångesten och stressen. Ingen har nånsin hittat någon orsak. Inte förra året. Inte för sex år sedan eller vad det var.

Men ändå. Älsklingen fick tarmcancer. Älsklingen dog av sprucken tarm. Inte fan är det lätt att avfärda ont i magen och förstoppningstendenser och sånt som ofarligheter. Och då mal det runt i huvudet. Vilket förmodligen, om det nu beror på oro, bara ökar på det onda.

Fast jag vet ju att det är sannolikt att det är ofarligt. Och jag vet att jag borde röra mig mer. Och då blir det så mycket svårare att ringa vårdcentralen och be att få en tid. För det är nog bara jag som är sjåpig. Det är nog bara min ångest som spelar mig spratt. Man ska inte hålla på och springa till sjukvården hela tiden för minsta lilla.

Fast jag borde. Ska inte ta några risker. Ska se till att inte jag också dör ifrån barnen.

Jag borde ringa… en annan dag. Det är nog inte akut? Och jag borde säkert försöka orka ut och cykla lite först?

Inatt kunde jag inte somna på grund av ont i magen. Gick ner och tuggade i mig några morötter och drack extra och tog extra movicol. Slutligen lyckades jag somna.

Idag ringde jag vårdcentralen, när tårtan till eftermiddagens åttaårskalas slutligen stod i ugnen. Kom fram. Kunde få en tid kl 13.50. Vågade inte ta den eftersom jag som ensam vuxen ska hålla kalas sedan…

Men sköterskan gjorde en anteckning och sa åt mig att ringa direkt de öppnar imorgon.

Tänk om problemet ligger i häret

Det där eviga ångestmalandet. Tänk om cancern berodde på något här. Något i huset. Något i luften. Något i marken och i grönsakerna vi äter. Tänk om jag också drabbas av tarmcancer och det berodde på någonting här, något jag borde ha fattat, och vi borde ha flyttat härifrån – men istället så dör vi allihopa, bara för att vi bosatte oss här.

Att göra det bästa av omständigheterna

Att göra det bästa av omständigheterna och förutsättningarna. Det är liksom egentligen min paradgren.

Totala friheter och valmöjligheter klarar jag dåligt av. Att kunna välja av oändliga möjligheter, helt fritt, det är skitsvårt. Jag är för ambivalent. Jag vill väga in för mycket, ta hänsyn till allt, välja det allra bästa. Den allra bästa lösningen finns ändå aldrig att tillgå. Och det ena som händer är att jag får prestationsångest och går sönder inombords.

Men att agera utifrån de givna förutsättningarna passar mig bra. Det här är den mat som finns i kylen och som måste ätas upp – ja, men då kan jag trolla ihop något jättebra. Eller som det här med att bo i ett gammalt hus. Det finns fasta givna förutsättningar. Och då kan jag vara kreativ innanför de ramarna. Då blomstrar min kreativitet.

På ett sätt är det en krishanteringsegenskap. Okej, så här är det, och nu gör vi det bästa av det.

Och det där har förstås tydliga kopplingar till min ångestproblematik. Min ångest uppstår i tankarna kring allt dåligt som kan hända. Den totala kartan av möjliga scenarion – alla möjligheterna och riskerna finns, och de hemska och jobbiga blir lika påtagliga i den kartan som de trevligare. Så mitt fokus riskerar att hamna på de jobbiga och hemska och fastna där. Men när jag verkligen hamnar i en krissituation så ör det något annat som tar över och jag agerar utifrån just den givna situationen.

Förmodligen var det därför det där senaste året funkade så bra som det gjorde. När älsklingen drabbades av obotlig cancer och döden var det enda säkra så kan man tänka att jag med min ångest borde ha blivit lamslagen, men istället var det snarast så att jag kavlade upp ärmarna och jobbade på. Agerade. Det var så vi tog oss igenom det året. Fortsatte. Gjorde det bästa utifrån de givna förutsättningarna.

Och jag trodde jag skulle fortsätta så även efter den där slutpunkten som kallas döden.

Fast för tillfället funkar det inte.

Egentligen vet jag ju hur jag vill göra. Jag vet hur jag gör det bästa utifrån förutsättningarna. Vet hur jag vill leva och göra och vara, utifrån de förutsättningar som vi nu givits. Det är ändrade ramar, nya förutsättningar, men det är förutsättningar jag kan hantera.

Egentligen.

Men som sagt var, ändå funkar det inte.

Och det är inte ångesten som är problemet. Det har inget med ångesten att göra. Utan det är sorgen. Den stora tunga sorgen och de existensiella känslorna. De lägger sig över min krishanteringsförmåga och gör att jag inte mäktar med att göra det bästa av omständigheterna den här gången. Eller just nu i alla fall.

Och det är frustrerande. För som sagt var, egentligen är det en av mina paradgrenar.

Ångestcirkel

Ont i magen. Samma gamla orosrelaterade ont som förra sommaren. En liten del i det är att magen inte ”sköter sig” (och jag stoppar i mig movicol för att hantera det), men jag vet inte om det är oron som ger förstoppningstendenserna eller förstoppningstendenserna som ger det onda som ger oron, eller om allting går åt alla håll.

Och det onda i musklerna som fortplantade sig till hela kroppen och en påtaglig sjukdomskänsla sitter nu huvudsakligen i typ lymfkörtlarna vid halsen.

Ont i magen. Sjukdomskänsla och lymfkörtelont. Ångest-Sanne noterar att det mycket väl skulle kunna betyda cancer.

Men jag har inte ork att oroa mig. Eller i alla fall inte ork att hantera oron på ett konkret och handfast sätt. Sorgen och överlevnaden i stunden tar all kraft. Oron för att småkrämpor skulle vara något allvarligare får ligga kvar som ett allmänt småbrus och spä på den allmänna skitkänslan.

Fast det hade varit bra att ha älsklingen här som kunde säga att jag inte ska oroa mig, som kunde hjälpa till att stötta de rimliga förklaringarna och säga att det ordnar sig. Å andra sidan vet jag ju numera att det inte gör det. Ordnar sig, alltså. För cancer är inte bara ett ångestspöke i en ångestmänniskas huvud. Cancer slår till där man allra minst väntar sig det.

Den här överdrivna ansvarskänslan

Jag funderar ibland över var all den där känslan av att allt är mitt ansvar, min skuld, kommer ifrån.

Problemen med tilliten har jag inga problem att begripa. Det finns många delar i det, alltfrån behandling av andra i skolan till att inte våga lita på att det faktiskt skulle födas ett friskt levande barn efter först ett missfall och sedan förlora en av tvillingarna. Att inte ta för givet att saker ska gå bra eller att folk vill väl finns det liksom tydliga källor till.

Men den här väldigt starka känslan av att jag minsann ska ta ansvar, och att det är mitt fel om det inte går vägen, den är det mer otydligt kring. – Eller förmodligen inte. Du som kände mig innan och utan men dessutom kunde se det utifrån skulle säkert kunna förklara det ganska enkelt.

Röksmaken och korkade jag

Fast jag vet, det är inte så konstigt.

För jag såg ju. Såg hur du tynade bort och försvann. Såg hur kraften rann av dig den där allra sista tiden. Sista veckan, sista tio dagarna, sista månaden. Jag såg. Jag borde ha fattat. Borde ha accepterat i tid.

Men jag litade ju liksom på dig. Du sa att det inte var fullt så illa.

Du ville ju inte att det skulle vara så illa. Förstås. Du ville inte acceptera att det var dags att dö så snart. Du hade accepterat att du skulle dö, men du ville helt uppenbart fortsätta att tro att det skulle dröja mycket längre.

Och så var du rädd. Inte för döden, men för att det skulle bli väldigt plågsamt i slutet. Det var det som oroade dig. Och det var ju liksom inte så där förbannat plågsamt, under det där som liksom blev den sista tiden. Och då kunde det ju inte riktigt gärna vara dags ännu, liksom.

Så jag är lite arg på dig för att du liksom lurade mig – eller vad man ska kalla det. Men mest arg på mig själv för att jag gick på det.

Och arg på mig själv för en massa småsaker. Som att jag inte sa till din mamma att nu behöver vi faktiskt prata själva en stund, då när vi satt och gick igenom listan.

För som sagt var, egentligen visste jag väl? Även om jag inte visste att det skulle gå riktigt så snabbt. Så fruktansvärt snabbt. Jag trodde på läkarens månader. Jag trodde att du skulle fortsätta tyna bort, långsamt, stillsamt, lite i taget, alltmer sängliggande, alltmer svag. Inte så där pang bom. Inte för att någon riktigt sagt det, men för att alla signaler sjukvården skickat hade pekat åt det hållet. Pratet om hur ofta ASIH skulle komma, typ samma dag som du åkte in för gott. Läkaren på cytostatikamottagningens prat om nästa gång vi ses när vi var där den 11 april. Inget antydde den här hastigheten. Ingen hade räknat med det.

 

När något ger mig riktigt mycket ångest, akut och momentant och plötsligt, så får jag en märklig sorts röksmak i munnen. Eller det är inte en jättebra beskrivning, men den bästa jag kan åstadkomma. Det är i alla fall en väldigt distinkt och påtaglig smak och känsla. Som när bilverkstan ringer och säger att det här kommer att kosta fruktansvärt mycket pengar. Eller när jag slår i nacken akut och rejält. Eller något annat sånt.

Den där sista tiden hade jag många sådana. Hos läkaren den 11 april. När läkaren från ASIH ringde på kvällen den 29 april och sa att man misstänkte inflammation i buken. När läkaren hörde av sig på förmiddagen den 30 april. Och några fler gånger. Röksmak med allt kortare intervall.

Normalt är den där röksmaken kopplad till ett rejält ångestpåslag i övrigt. Ångest och panik och upprördhetskänsla i hela kroppen, ett vad ska jag göra nu. Men de här gångerna var det liksom något som ändå lyckades rinna av mig. Dels för att jag med tiden lärt mig hantera ångest genom att faktiskt låta den vara, inte stressa upp mig över den utan mer tillåta mig att finnas i den. Dels för att jag i det här fallet liksom någonstans accepterat att detta var oundvikligt och på väg och inget jag kunde göra något åt. Bortanför min makt. Och därmed på sätt och vis bortanför den normala ångesten – den där ångesten som sysslar med vad jag kan och bör göra något åt.

 

Och ändå. Ändå.

Hypokondri, ångest och ensamhet

Som kvinna rekommenderas det att man ska undersöka sina bröst regelbundet, så att man ska upptäcka knölar (som kan vara cancer) i god tid.

Jag är en ångestperson. Letar jag efter något, speciellt något ångestrelaterat, så hittar jag det, typ. Jag har väldigt svårt att göra en rimlig och vettig bedömning av den sorts saker som har potential att köra igång ångestmaskinen.

Dessutom har jag hittat en knöl i bröstet en gång. När äldste sonen var i amningsålder (eller om det rent av var under graviditeten). En knöl som inte försvann. En knöl som kollades upp. En liten ärta som betraktades som godartad. Jag minns inte så noga. Men jag fick nog med mig det där hopplösa allmänna direktivet: hör av dig om den blir större.

Sådana som jag ska liksom inte hålla på att känna igenom sina bröst en gång i månaden, för det kommer bara att generera ångest.

Tidigare fanns det en enkel lösning på det där. Älsklingen fanns här. Älsklingen hade inga ångesttendenser. Älsklingen hade inga problem med att det var han som med (o)jämna mellanrum fick stå för den där kontrollen.

Men det var då det. Nu är min kontrollant död. Nu är min skräck för cancer större än den var förr. Nu finns det ingen jag kan bolla min oro med om jag skulle hitta något.

Och nu måste ja alltså börja kontrollera mina bröst själv igen. Hur fan ska det gå? *vill inte*

[Ja, nu är jag säkert för frispråkig. Och nej, det här är inte en inbjudan till idioter.]

Så när ska jag vakna ur mardrömmen?

Det här är liksom sånt där som inte händer på riktigt. Det här är sånt där om ångestspökena hittar på och som man måste lära sig rinna av. Katastroftankar.

Så när ska jag vakna ur mardrömmen?

Gårdagens mejl till Genetisk vägledning i Lund

Igår tog jag mig samman, plockade fram lappen ur min väska – men den innehöll telefonnummer samt en webbadress som uppenbarligen inte fanns längre, så jag hamnade på en sida en nivå upp, och så letade jag reda på en mejladress där och skrev det här mejlet:

Hej!

Jag skriver till den här mejladressen, eftersom det var den mejladress jag hittade. Egentligen har jag uppmanats av läkare att ringa 046-XX XX XX, men för min del funkar det betydligt bättre att skriva, speciellt när det är något som är komplicerat och dessutom känslomässigt svårt. Jag utgår från att den som tar emot det här mejlet kan skicka det vidare till rätt person.

Så här är det:

Min man dog för drygt tre veckor sedan, av cancer i tjocktarmen och med metastaser i bland annat lever och lungor. Det var metastaserna i levern som gjorde att cancern över huvud taget upptäcktes, i maj ifjol. Han levde alltså ungefär ett år från det att de första symptomen dök upp. Min man blev 43 år och 10 månader.

Till saken hör att det finns cancer i släkten sedan tidigare (på hans sida, alltså). Hans moster dog i cancer redan när hon var 19 (jag vet inte vilken sorts cancer), och efter vad jag förstått dog även hans morfar av cancer, som jag tror också var i tarmen (dock var morfadern betydligt äldre).

Vi har två barn, som är sju och tolv år gamla. Det är barnen som är orsaken till att jag hör av mig nu.

För jag inser att jag ju kommer att gå omkring och oroa mig hela livet för att de också ska drabbas av samma skit och dö alldeles för unga. Och det kommer att vara en knepig balansgång, där jag ständigt kommer att oroa mig för vad de äter, hur de motionerar och allt annat som jag borde se till att de gör RÄTT (TM) för att inte jag ska ta på mig skulden om de drabbas. (Ja, jag har själv en ångestproblematik.) Och samtidigt vill jag ju inte oroa barnen, vill inte att de redan nu ska gå omkring och oroa sig för att de också ska dö – de har fullt upp med att sörja sin pappa.

Jag skulle vilja veta vad det finns för möjlighet att ta prover och undersöka om barnen har en genetiskt ökad risk för att drabbas av samma som sin pappa. Jag antar att jämförelsematerial från pappan bör finnas någonstans i Lund (det är bara en dryg månad sedan man skulle plocka fram hans gamla biopsi för att kolla om behandling med någon ny metod skulle kunna vara aktuell, så det bör rimligen finnas kvar), och att man rimligen börjar i den änden för att se om det alls finns en genetisk faktor som motiverar att man tar prover på barnen.

Och så vill jag förstås ha goda råd kring hur jag bör göra. För även om möjligheten att undersöka detta finns (om den nu gör det) så vet jag att det förstås inte är något självklart val hur man ska göra. Å andra sidan, efter att ha hanterat sorgen efter min älskade livskamrat som jag skulle ha velat tillbringa kanske fyrtio år till med, i tre veckors tid, och med insikten om att jag har mycket kvar att bearbeta än, så känner jag att det väger över betydligt mer på att vilja ta prover och veta oddsen. Hellre kunna följa upp barnen med jämna mellanrum och veta att jag gjort vad jag kan än att ändå gå och oroa mig hela tiden…

Jag hoppas jag har lyckats framföra någorlunda begripligt vad jag undrar och vill ha svar på, och jag hoppas att någon som är kunnig på området (både vad gäller fakta och känslomässiga aspekter) kan återkomma med svar.