Tag Archives: dansklasser

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

Stå längst fram och ta plats

Jag började dansa showdans när jag var 13 år. Jag var definitivt inte någon naturbegåvning, och det fanns nog andra där som hade dansat tidigare (min tid på barnbalett i åldern 3-5 år var nog preskriberad då). Jag var helt enkelt inte så bra. Och givet omständigheterna hörde jag till dem som gärna ställde sig rätt långt bak i salen.

Det är numera länge sedan. Det tog en hel del år, men numera ser jag sedan länge till att ta en plats långt fram i salen när jag tränar.

Det betyder inte att jag är bäst, för det är jag inte. Däremot får jag ut mer av klassen när man står långt fram. Jag ser bättre vad läraren gör och visar, både för att det är kortare sträcka och färre andra i vägen. Dessutom störs jag mindre av vad de andra medtränande gör eller inte gör när jag står längst fram. Det är extra spännande, med tanke på att det var främsta skälet till att jag en gång i tiden inte ville stå längst fram: det besvärade mig att andra såg vad jag gjorde, och det gjorde mig osäker och gjorde att jag hade svårare att koncentrera mig, och då var det större risk att jag faktiskt tappade bort mig och gjorde fel.

Men ja, när jag står längst fram så innebär det förstås att någon annan inte kan göra det. – Å andra sidan stod jag tillbaka under många år innan. Och jag har fått höra att jag tar för mycket plats och hörs och syns för mycket. Och? Om man bara ska trycka tillbaka sig själv blir det inte heller så lyckad :-/