Tag Archives: drömmar

Kristiflygare i trädgården

Plommonträden blommar för fullt. Även det gamla som jag hur länge som helst trott borde ha gett upp. Humlorna surrar och letar nektar runt vitplistern som inte slagit ut ännu. Rabarbern, som du rensade runt och gav gödning till för bara några veckor sedan, växer så det knakar. Och dina sparrisar ser så fina ut. Där är mer än 30 skott som sticker upp över jord nu, och det börjar nog bli dags att ta de första av dem.

Jag trodde att du skulle hinna smaka dem. Kanske inte äta på riktigt, men i alla fall få känna ett sparrisskott i munnen. Jag trodde du skulle hinna smaka rädisorna som vi sådde i din kallbänk. Jag hoppades att du skulle hinna smaka årets första tomater. Det fick du inte. Inte ens krukan med enstaka mogna tomater som du fick av en vän en dryg vecka innan du dog hann du med att orka med att bry dig om att smaka.

Vi gräver i landet. De satte ju potatisen åt oss medan du låg på sjukhuset, och mamma säger att vi ska så nu under helgen. Det är bra. Om jag förstod rätt så ska din mamma ha undrat ungefär “Orkar Sanne det?”. Men alltså, det är ju inte frågan om att orka. Hur ska jag annars hämta kraft till att leva och överleva om jag inte kan motivera mig med att ta mig upp på morgonen för att gå och se vad som kommit upp eller vuxit till sig i trädgårdslandet? Saker som växer är livet. Och ja, det kommer att göra ont av det, av att se det växa och att du inte kan äta av det. Men allt som betyder något innebär smärta nu – och alternativet är ju att inte göra något meningsfullt, och det skulle vara långt mer sönderbrytande.

Dessutom är det terapi och meditation att rensa ogräs.

Men nej, det blir nog inget perfekt trädgårdland i år heller :-D Lagom ambitionsnivå.

För övrigt har jag frågat dig om det där så många gånger under det här gångna året. Redan den där Kristi Himmelsfärdshelgen ifjol, när du var sjuk men vi ännu inte visste varför eller vad. Frågat om jag kanske hellre borde sitta hos dig än att gå runt och göra en massa annat, som greja i trädgården och huset. Och du har alltid varit väldigt bestämd på den punkten: att jag INTE skulle låta bli med alla de där sakerna för att komma och bara sitta hos dig och göra ingenting. Och du har varit väldigt bestämd från det att du fick diagnosen, att jag absolut inte fick ge upp mig och mina intressen och mina aktiviteter – jag skulle fortsätta vara jag och göra mina saker. Det var viktigt. Och du har gått och tittat på det jag gjort och sagt “Oh!” och “Ah!” åt det jag fixat, och sagt att jag fixar så mycket bra. Och jag tror att vi båda två mått bättre av det än om jag inte hade gjort det.

Jag kan inte låta trädgårdslandet växa igen för att du är död. Jag ska hålla våra planer och våra gemensamma intressen och projekt igång.

Och jag tänker på det där med planer och drömmar och projekt. Ibland har jag ju funderat på om jag sabbat dina planer och drömmar. Det blev mindre tid till musik och annat sånt när vi skaffat hus som behövde renoveras och trädgård som ville utvecklas och dessutom två barn. Tillvaron blev för full, liksom. Fast jag tror att vi var ganska eniga om det mesta vi la vår tid på? Även om det liksom blev andra saker än vad du drömde om 1999. Det är ju så, drömmar och planer ändras med tiden. Du fortsatte alltd drömma och planera. Du planerade fortfarande för sommaren – och för att leva tills äldste sonen går ut nian om fyra år. Du slutade aldrig drömma, även om drömmarna ändrade form. Jag tror inte jag ska skämmas alltför mycket för att ha varit inblandad där.

Dessutom tror jag att det faktiskt ibland var jag som sparkade dig i baken så att saker blev av. Det är svårt att tro när man läser allt folk skriver om dig, men ibland hade du trots allt en benägenhet att slå dig till ro. Utan mig hade kanske vardagen som förälder stundtals tagit över ännu mer på bekostnad av saker som var roliga.

Eller ja, vi hjälpte nog varandra på olika sätt där?

Och du älskade faktiskt det här med trädgården. Att odla. Att plocka sina egna grönsaker. Barnsligt förtjust över sakerna som tittade upp, precis som jag. Och du kunde gå igång totalt på att äntligen få komma loss och byta tak på ett uthus eller något annat som du länge gått och sett att det behövdes göras.

Vi har sått i minstingens trädgårdsland. Ärtor, morötter, rädisor, majrovor och mangold. Och hans gurkor står och vänjer sig vid utomhuset. Pappa fixar den där uteplatsen av gamla tegelstenar som ska ersätta sandlådan. Mamma gräver i trädgårdslandet.

Vi kämpar på. Stundtals med en stor ledsenhet och saknad inombords. Men vad är alternativet, liksom?

Medicinnattskräck

Jag har en återkommande nattskräck… eller vad man ska kalla det. Då och då vaknar jag på natten – periodvis mer eller mindre varje natt – och är fullkomligt övertygad om att det är någon medicin jag glömt att ta. Ibland något jag glömt att ta just bara den här dagen, men oftare snarast något jag helt glömt bort under riktigt lång tid. Eller fått utskrivet men aldrig tagit. Eller aldrig ens hämtat ut.

Det förhärskande är JAG HAR GLÖMT NÅGOT SKITVIKTIGT.

Jag tar i nuläget två mediciner regelmässigt: Sertralin och så det där noretisterin eller vad det heter som jag fick utskrivet i Cardiff mot blödningarna och ska ta i 21 dagar. Jag tar båda dessa precis som jag ska. Jag har inte glömt att ta dem. Och jag tror verkligen inte att det är något annat jag borde ta.

Fast då när jag vaknar på natten är det en helt annan sak. Då är jag övertygad. Och det tar lång tid att vakna tillräckligt för att kunna skaka av den där känslan och tanken och komma fram till att det nog egentligen inte stämmer.

Utan sagorna står vi oss slätt

Kanske är det så att vi alla egentligen bygger våra liv på sagor? Att vi alla behöver ha någon sorts saga att bygga vår tillvaro kring, för att bygga mål och mening och hämta kraft ur?

Sagorna kan förstås vara av väldigt olika karaktär. För en del är det en fotbollssaga, som handlar om att det rätta laget ska vinna och de rätta supportrarna ska ge sig ut på korståg och nedkämpa fienden, på fredligt eller ickefredligt sätt. För andra kan det handla om sagan om att lyckas inom ett yrke eller bli framgångsrik på annat sätt. Och för andra kan sagan handla om att någon gång kunna få en bostad eller komma till ett land där hen slipper förföljas. Eller hitta kärleken, gita sig och leva lyckliga ever after.

Och man kan bygga sagorna på väldigt olika sätt. Ett sätt är att låta dem uppfylla tillvaron, låta hela tillvaron bestå av strävan att bygga den där sagan till ett lyckligt slut. En annan variant är att ägna sig åt sagan vid sidan om, utanför vardagstillvaron. Genom att titta på mängder av filmer, läsa böcker, lajva och annat. Gå in för sagorna vid sidan om verkligheten.

Men bara tråkverkligheten, utan någon form av saga, utan att bygga en roll för sig själv – funkar vi ens då? Jag undrar det.

Kanske är det sagorna som skiljer människorna från andra djur. Att bygga sagor, drömmar, fantasier. Att inte bara överleva och göra “som man gör”, för att det är bäst så, utan för att det hela tiden finns en saga, en dröm, ett…något.

Fast jag vet ju inte alls vad andra djurarter tänker. De kanske har avancerade tankevärldar och fantasier.

Men för oss människor tror jag någon sorts sagor är viktigt. Sagan om ens liv ger mervärde och kraft. Och när vi tappar sagan tappar vi väldigt mycket.

Kill your darlings (det blir inget fönster i badrummet)

Vårt badrum har ingen yttervägg. Visserligen ligger det nästan längst bort i ena ändan av den huskroppen. Men på en sida har det skafferifarstun, på nästa sida trapporna och på tredje sidan hallen. Alltså finns det inga fönster i badrummet.

Jag hade en idé, en förhoppning, en önskan, en möjlig lösning: Ett fönster ändå. Ett litet fönster i väggen mot skafferifarstun. Där är det typ bara en meter brett vidare till ytterväggen, där det också sitter ett litet fönster. På det sättet skulle man få ljusinsläpp i badrummet. På det sättet skulle man kunna ha båda fönstren öppna och känna vinden fläkta när man ligger i badet. Och om man öppnar dörren åt andra hållet så skulle man kunna få tvärdrag och vädra ut ordentligt vid behov.

Jag insåg att det förstås kunde bli svårt, krångligt, besvärligt. Eller väldigt dyrt. Jag var beredd på att hantverkarna skulle säga nej rakt av (möjligen med tillägget “är du dum i huvet?” ;-) ) Men när vi förde det på tal sa han inte alls så. Han tyckte det skulle gå bra. Bara vi inte valde ett runt fönster eller nåt sånt, för det skulle bli så krångligt med kaklet. Men nädå, nåt runt tänkte vi inte satsa på. Ett litet enkelt öppningsbart; ett 5×5 eller ett 6×4 (liggande). Så vi letade på nätet, kollade upp vad vi borde skaffa hem, hann ställa in oss på att få det där fönstret.

Men till dagen efter hade han fått kalla fötter. Ett fönster ovanför badkaret… det innebar ju trots allt en ganska påtaglig fuktrisk. Han ville nog helst inte det. Visst, det fanns förstås bättre och sämre varianter på att lösa det där, men ändå… nä, helst inte.

Så nu bearbetar jag. För ja, jag förstår ju. Inser att det förstås är sant som han säger. (Men visst hade vi badkar med fönster ovanför hemma när jag var mindre?) Vi har bestämt nu att det inte blir nåt fönster, eftersom det verkar vara det kloka vettiga valet. Men det är jobbigare att ta det nu när vi liksom fått ett ja först…

Eftersom jag inte vill att någon ska förstöra mina drömmar så håller jag dem helst för mig själv

Jag insåg för någon vecka sedan att jag har väldigt svårt att berätta om och dela med mig om mina drömmar och planer. Det gäller i någon mån både stort och smått. Jag berättar till exempel inte gärna för mamma och pappa vad vi har tänkt oss när det gäller renoveringen. Eller, oftast bara väldigt grovt. Jag far inte iväg i några målande drömmande beskrivningar av tapeter jag sett, eller blommor jag vill plantera, eller galna idéer jag fått. Jag visar gärna upp det färdiga resultat, men jag delar inte med mig av mina fantasier.

Likaså berättar jag inte gärna om kul grejer, till exempel vad gäller matlagning och pyssel i vardagen, för de nyfikna barnen. Jag säger hellre “Det är en överraskning” och “Det får ni se sedan”. Jag vet, det berövar dem förväntansspänningen. Men jag har ändå svårt att berätta.

Det är faktiskt i princip bara min man som får höra mina drömmar, fantasier och idéer.

Och jag inser att det är för att jag fått ta del av så mycket skit som yngre, när jag berättat om mina drömmar. Blivit hånad. Eller bara blivit nerplockad på jorden med ord om att det där går ju inte. Oavsett om det handlat om julklappsönskningar som liten eller yrkesplaner senare. Eller för den delen en väldig massa annat.

Ja visst, ibland har det handlat om saker som varit orealistiska – eller i alla fall väldigt osannolika. Och jag har i högsta grad varit medveten om det! Men drömmar är just drömmar. Man behöver få drömma. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna och allt det där. Och drömmarna är också ett sätt att lära känna sig själv och veta vad som är viktigt för en själv. Och ett sätt att utvecklas. Och inte minst en motivation att fortsätta sträva, även när livet ibland är motigt.

Eftersom jag för många gånger har råkat ut för att mina drömmar blivit misshandlade och förstörda när jag berättat om dem, behåller jag dem hellre för mig själv. Visserligen tar drömmarna mer fart och fungerar bättre som inspiration om man får berätta högt om dem. Får luft under vingarna. Men bara om de tas emot på rätt sätt. Annars är det bättre att behålla dem för sig själv och i alla fall ha dem kvar.

Det gör mig säkert sammantaget till en torrare och tristare människa.

Eller nä, förresten, det är inte att jag inte berättar som gör mig torrare och tristare. Det är en effekt av alla de drömmord som redan begåtts – inte av de drömmar jag behållit för mig själv i tysthet. De lever i alla fall kvar, om än gravt hämmade, och hindrar mig från att bara bli skittristrealist.

Alla dessa prylaffärer

Överallt poppar de upp: pryl- och inredningsaffärerna. Butiker med skålar, ljusstakar, burkar och dekorativa små skepp, kuddar och små möbler som mest är för prydnad. Och en oändlig massa andra saker som jag inte alls lägger på minnet. Inte bara inne i stan utan i nästa lika stor utsträckning ute på landet.

Även om vi bortser från miljöaspekten (onödiga saker som man faktiskt inte behöver men som ändå har en miljöpåverkan – allmän konsumtions- och prylhysteri) så förstår jag inte. Det kan verkligen inte finnas en marknad för alla dessa små affärer! Och det verkar det ju inte göra heller. Men det hindrar inte att nya lycksökare försöker.

Det måste vara många som går omkull. Många som satsar sina besparingar på en dröm som inte funkar. Varför tror folk att det går?

Vore det inte vettigare om de i alla fall nöjde sig med att skaffa vackra saker till sitt hem istället för att starta affär?

Men visst, vår generation har ju fått lära sig att vi ska förverkliga oss och följa våra drömmar. Till och med Syo på gymnasiet hade det som huvudbudskap: satsa på det du verkligen vill! Då blir det väl så här…