Tag Archives: flyg

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?

Åka långt iväg och förstöra miljön för en blå plaskbalja?

Jag brukar inte bry mig om att titta i turistbroschyrer som kommer från sådana där researrangörer… Jag har aldrig åkt på charter och jag lockas inte nämnvärt av att flyga långt iväg för sol och bad. Men häromdagen satt jag av en händelse och bläddrade i en av de där broschyrerna. Det är ju svårt att helt undvika dem, trots alla sorters nej tack till reklam, eftersom de ligger inbladade i dagstidningar, och jag hade väl tråkigt för stunden eller nåt.

Det var uppenbarligen resor till många olika platser. På varje sida fanns fyra rutor (alltså åtta per uppslag) med vardera ett resmål och en paketresa. Priser, ytterst kortfattad info, och en bild. De allra flesta bilderna föreställde… en blåbottnad pool utanför ett fult hotell.

Är det de bästa, snyggaste, vackraste, mest intressanta/spektakulära de har att visa upp på resmålen? Är detta vad de vill ange som skäl för att få folk att lägga en massa pengar på? Är dettta något folk är beredda att förstöra klimatet för att uppleva?

Jag fattar inte.

Ja, sol och värme kan visst vara trevligt. Men herregud, nåt vill man vill uppleva? Nåt vill man väl försöka få turisterna att tro att de ska uppleva?

Plötsligt kan jag på något vis förstå att Lalandia kan ses som ett intressant alternativ.

Nej, jag kommer inte att flyga mindre

För miljöns skull ska man flyga så lite som möjligt.

På Facebook finns en grupp för människor som lovar att sluta flyga. Jag kommer inte att gå med i den gruppen.

Jag har visserligen inte flugit sedan år 2000. Då flög jag tur och retur till Stansted. Det var så vitt jag kan minnas andra gången i mitt liv jag flög reguljär bokad biljett. Den första gången var när jag som barn flög till Stockholm med familjen – då var jag nog max tio år.

Däremellan har jag flugit fler gånger. Under mina tidiga tonår flög jag ungefär en gång om året till Stockholm, på standbybiljett. Det vill säga, jag åkte för ett mycket lågt ungdomspris, om det fanns platser över. (Vilket rimligen ur miljöhänseende bör betraktas som nästan ingen påverkan alls.)

Så nej, jag flyger inte mycket. Min flygmiljöpåverkan är ganska liten.

För den som inte vill lova att sluta flyga helt så kan man nöja sig med lova att minska sitt flygande. Det är ju en fin tanke. Men inte heller det känns relevant för mig. Det skulle ju i praktiken innebära ungefär samma sak.

Inte så att jag har tänkt börja flyga massor. Men jag vill ha kvar möjligheten att flyga någon gång. Nu när mina barn snart börjar bli stora, så kanske vi någon gång faktiskt vill ge oss ut på någon längre resa. Så jag vill ju snarast öka mitt flygresande. Från en, sett med omgivningens ögon, förmodligen ganska extrem nivå.

Jag kan på något vis tycka att jag har rätt till det. Eller i alla fall mer rätt än många andra. På samma sätt som u-länder kan ha rätt att öka sina utsläpp, trots att världen i stort måste minska utsläppen drastiskt.

Fast jag kommer förstås att ha ruskigt dåligt samvete om jag flyger.

Extremism igen

Principer är bra. Men det är sällan bra när det blir extremt. Man måste kunna hitta balansen i saker.

Jag vill köpa ekologisk mat i möjligaste mån. När jag pluggade gick jag under en period in för att köpa ekologiskt alltid om det över huvud taget fanns att tillgå – och att så långt möjligt låta bli att köpa sånt som inte fanns ekologiskt.

Det här var i mitten av 1990-talet. Så i vanliga affärer fanns inte så hemskt många ekologiska produkter – hade jag hållit mig till deras sortiment hade det blivit ganska begränsat. Men jag handlade en hel del på det lilla kooperativet FRAM – en affär jag ännu idag längtar tillbaka till. Där fanns många fantastiska produkter.

Tyvärr smakade inte allt som jag ville att det skulle smaka. Det ekologiska smöret kom till exempel från Holland, och smakade inte alls som svenskt smör – det var annorlunda syrat. (Det var säkert det enda ekologiska smör som fanns att tillgå.)

Konsekvensen av att välja ekologiskt så långt det var möjligt blev att maten inte längre smakade som jag ville. Favoriträtter blev konstiga. Maten var inte längre den vardagsglädje den brukat vara.

I längden påverkar det. När man tar bort små små glädjeämnen ur vardagen, och dessutom förenar det med samvete, så blir vardagen tråkigare. Och jag blir ömtåligare. Vardagsglädjen är viktig för att må bra i längden.

Likaså köpte jag ekologiska kläder på postorder, eftersom det var de ekokläder som fanns att tillgå. Men vem vinner på att jag betalar extra dyra kläder som jag sedan inte använder för att de faktiskt inte är sköna? En tröja låg i lådan som ett dåligt samvete under många år men användes aldrig, för den var så obekväm.

Det gäller att hitta balans, en kompromissnivå som funkar både för samvetet och ens eget välmående. Extremism funkar nog i längden bara om det inte innebär eftergifter av något som verkligen påverkar hur man mår och trivs. Annars tror jag det förr eller senare bryter ner mer än det bygger upp.

Vad som funkar är alltså olika för olika personer, och det gäller för var och en att hitta den balans som funkar för en själv, för att man ska må bra.

(Det betyder inte att jag menar att det är OK att åka på shoppingweekend till London varje helg, med ursäkten ”jag behöver faktiskt det för att må bra!” Jag menar snarast att man kanske inte måste ge upp shoppingen helt, om den nu är viktig, utan dra ner på den och shoppa förnuftigare och hållbarare och flyga till London vid bara enstaka tillfällen. Och om nu shoppingen och flygresorna är viktiga, så får man kompensera på andra områden.

Men det begrep ni säkert.)