Tag Archives: svartvitt

Vervel och verklighet

Jag klurar på fastsättning av fönstren i verandan som vi håller på att renovera (eller ja, bygga upp på nytt, är väl en rimligare beskrivning). Och givet förutsättningarna så lutar mycket åt att det vettiga sättet att sätta fast fönstren är att göra på samma sätt som i den veranda vi redan renoverat. Det vill säga så här:

vervel

Men minnet är kasst. Vad heter egentligen sådana där som de är fastsatta med…? Dessutom var det ju älsklingen som fixade med de bitarna, så namnet hann nog nötas in bättre hos honom än hos mig.

Eftersom jag inte kunde komma på vad de heter, så gav jag mig ut på hal is: la ut en bild på twitter, taggade med byggnadsvård och hoppades på svar.

Det fick jag:

Vandalism.

Ja, för folk som ägnar sig åt byggnadsvård tycker det är vandalism att använda den sortens skruv som vi använt. Och om man nu syndat och använt fel sorts skruv så borde man i alla fall måla de stackars skruvarna svarta så att de inte syns. För det är viktigare att skruvarna ser rätt ut än att det är praktiskt för den som någon gång i framtiden behöver kunna skruva loss skruvarna. Och det är viktigare att se till att skruvarna ser rätt ut än att man fortsätter att ta hand om andra delar av huset som behöver skötas om. Eller att man hinner med att leva någon gång ibland. Och så vidare.

Och ja, jag är väldigt allergisk mot den sortens renlärig byggnadsvård. (Han som skrev det skulle säkert hävda att han skämtade. Det hävdar folk alltid när man tar illa upp eller reagerar på det någon sagt/skrivit.) Dessutom tror jag den har förbannat lite med verkligheten att göra. De som byggde hus av det slaget vi bor i höll aldrig på på det där sättet med att saker skulle vara “rätt” utifrån exakt tid och stil och regler. De byggde allt eftersom tiden och pengarna fanns. De byggde av det som fanns att tillgå. Vi har ett hus där golvbjälkarna i ett rum bestod av delar av en gammal vävstol, ett hus där man återanvänt fönster och dörrar från andra ställen, ett hus där man fixat med fusklösningar efter hand och utifrån behov. Man har löst saker på mest praktiska sätt sedan huset började byggas på 1920-talet. Det är den byggnadstraditionen huset är byggt i. Och ärligt talat tror jag de allra flesta gamla hus är byggda i den traditionen. Man tager vad man haver och vad tidsepoken erbjuder och gör det bästa möjliga av det. Enda undantaget är förmodligen högreståndsbyggnader.

Så ja, jag är förbannat allergisk mot byggnadsvårdsrenlärighet. Precis som all annan renlärighet. Och det stör mig med renlärighet som anses viktigare än att ägna sig åt viktiga saker. Oavsett om det handlar om att ha en viss mössa på sig eller om det handlar om att ha en viss sorts skruv.

För övrigt har jag även suttit och letat efter lämpliga vinkeljärn till att få ihop verandabygget. För att kunna få ihop det utan för mycket krångel på de förutsättningar som råder så behövs det en del vinkeljärn. Och de kommer sannolikt att behöva sitta synligt. Och då kunde de gott få vara lite snyggare än standardmässiga galvade. Men se det där är ett område där det är väldigt ont om snyggsaker. Och ja, det har jag egentligen konstaterat många gånger förr. Det kan gå att hitta ganska klena och väldigt smala och ganska fula, som i alla fall är rostfria. Men that’s it. Inga snyggvarianter. Byggnadsvårdsbutikerna tycks ha oändliga mängder med snyggbeslag. Men grundprincipen där är alltid renlärighet. Saker som funnits under en viss tid. Och under de där tiderna använde man inte vinkeljärn. Alltså finns det inga snygga vinkeljärn.

Nå. Jag envisas med att hänga kvar här i min ickerenläriga mittsfär. Och jag lyckades till slut själv hitta vad en sådan där sak jag behöver till fönsterfästning heter. Den heter vervel. Och till den hör även en slittråd. Logiskt, va? ;-)

Previously i samma ämne:

Vi bor inte i ett museum.

Religiösa fanatiker.

Vi behöver det vackra, men problemet är polkagrisstången

Jag minns när vi i skolan fick lära oss om någon fågel – en trut av något slag, tror jag? – och hur viktig färgen på näbben var. Ju tydligare röd prick på näbben desto mer hackade ungarna på näbben och desto mer mat fick ungarna i sig. Eller nåt sånt. Och experiment hade i alla fall visat att en polkagrisrandig stång var effektivast av allt i att trigga ungarnas näbbhackningar. (Nåt sånt. Jag har säkert snurrat ihop det och minns fel. Men i alla fall.)

Jag minns hur bisarrt vi tyckte det var. Detta bisarra överdrivna fokus på något som liksom bara är en utseendegrej.

För sedan tidig ålder får vi ju också lära oss att utseende är sånt man inte ska bry sig om. Utseende och materiella ting är liksom på något vis i grunden oviktiga och nästintill onda saker, som vi alla ska kämpa emot allt intresse för. Vi ska bara bry oss om inre egenskaper och andra värden, och helst ska vi alla vilja leva som någon sorts fattiga eremiter utan några ägodelar alls. En god människa ska inte alls bry sig om skönhet.

Detta samtidigt som vårt samhälle i praktiken är extremt fokuserat på både utseende och ägodelar av alla de slag.

Och jag kan känna att det är lite tröttsamt, att det liksom bara finns de där ytterligheterna. I alla fall i teorin.

För i verkligheten så mår vi ju bra av skönhet. Så länge inte vår längtan går över styr – så länge vi inte satsar på polkagrispinnar istället för riktiga fågelnäbbar.

Det vackra får oss ofta att må bra. Strävan efter att göra något vackrare, skönare, snyggare, piffigare, är ofta det som kan driva oss att fortsätta att göra något som är viktigt även på andra sätt. Att odla det som ger oss själva mat – eller mat för bin och fjärilar. Att sköta om och vårda våra hus. Visst blir en massa saker roligare att göra för att vi också får möjlighet att föra in skönheten i de olika sammanhangen?

Skönheten, det vackra, ger oss något att bygga drömmar kring. Något att sträva mot.

Det är i grunden något positivt. Och dessutom är det säkert anledningen till att evolutionen gynnat vårt intresse för att ha det vackert omkring oss: för att det även ökat överlevnaden i övrigt.

Problemet uppstår egentligen främst för att vi gett oss själva möjligheten att låta skönheten gå på anabola. Att vi i den moderna världen gett oss själva möjlighet att driva vår skönhetslängtan, vår längtan efter snyggare och häftigare och MER, helt in absurdum. Vi har tagit det långt mycket längre än till en polkagrisstång.

Ett litet stänk av grått ska inte kategoriseras som svart

I hela den här debatten kring Aida Hadzialics “rattfylla” så kommer också kommentarerna om att vi förringar rattfylla och därmed inte visar respekt för/tänker på/förstår de som drabbats av rattfylla, till exempel genom att någon nära har dött av ett rattfyllo.

Jag upplever att det finns en brist på nyanser här. Som så ofta, förstås. Som vanligt vill många förenkla till en enkel svart-vit värld.

Självklart ska man inte alls köra med alkohol i blodet. Men det är trots allt skillnad på att köra riktigt full och att ligga precis på gränsen för olagligt. Och jag inbillar mig att de som faktiskt kör ihjäl folk eller orsakar allvarliga olyckor oftast har mycket högre alkoholhalter än 0,2 promille. Eller? Någon som vet var statistiken finns får gärna länka.

Jag tycker det är hemskt att här där jag bor på landet så finns det folk som tar nåt riktigt starkt strax innan de ska köra och resonerar som så att nu är inte polisen ute, så det är lugnt. De är farliga. På riktigt.

Jag tycker inte alls det är samma sak med någon som druckit vin för flera timmar sedan och råkar ligga precis på gränsen för vad som är olagligt. Inte alls samma sak. Det är milsvid skillnad i resonemang kring ansvar och risker.

Så ja, jag förstår att ni som förlorat någon på grund av rattfylleri tycker det är hemskt när en minister åker fast för rattonykterhet.

Men återigen: världen är inte bara svart och vit. Det finns en enorm gråskala. Vi kan inte hålla på att placera allt som har en liten gnutta gråstänk i sig i kategorin svart.

Tekniktankar

Nej, teknik är inte lösningen på alla (miljö)problem. Men det betyder inte heller att man kan eller ska avfärda teknik som lösning helt och hållet. Vissa typer av teknik ÄR lösningen på vissa typer av problem. Under vissa förutsättningar, till exempel att de tekniska prylarna också tillverkas på rätt sätt, på rätt ställen, och att de används där de bäst behövs. Så är det förstås inte alltid – förmodligen snarast ganska sällan. Men att avfärda teknik helt och hållet för att en massa saker kring teknik ofta görs fel är att göra det för enkelt för sig.

När ska folk sluta se världen som så svartvit och förenkla allting in absurdum?

 

Svart och vitt igen: alternativmedicin

Det här med alternativmedicin… Alternativmedicin – vad är det egentligen? Ja, enligt gängse uppfattning så är det allt som inte är klassisk skolmedicin.

Det handlar alltså om en massa olika sorters humbug och kvacksalveri, som homeopati och kristallterapi, som rimligen inte kan ha någon effekt teoretiskt sett, och som inte heller har det enligt seriösa vetenskapliga empiriska studier. Men också massage räknas till alternativmedicin. Och mellan dessa ytterligheter på skalan finns förstås en massa annat.

Som den naturvetare jag är tror jag ju inte ett dugg på homeopati, kristaller och healing. Men jag ser ett stort problem med den stora ihopklumpning “alternativmedicin” är. För som sagt var, det enda som är gemensamt är en frånvaro. Ungefär som när man klumpar ihop alla ryggradslösa djur i en grupp, vars enda gemensamma drag är att de INTE har ryggrad. (Och nu skäms biologen i mig för att jag inte längre minns vad jag bör kalla en sådan grupp… Ickefylogenetisk? Ickekladistisk?) Eller, för att ta ett enklare exempel, att klumpa ihop alla grönsaker som inte är bönor i gruppen ickebönor. Gruppen ickebönor innehåller squash, morötter, ärtor, majs, tomater, sötpotatis, rödbetor, okra, och så vidare i all oändlighet. (Och nu ber jag alla biologvänner att bortse från att “grönsaker” också är en idiotisk grupp – eftersom det här exemplet är menat för ickebiologer ;-)) Att då säga “nej, jag gillar inte ickebönor” blir ganska märkligt. Jag kan ju mycket väl gilla både morötter och rödbetor utan att gilla squash, tomater och okra. (Fråga bara vår minsting!)

Bara för att något inte hör till den klassiska skolmedicinen behöver det inte vara att likställa med homeopati i empiri eller vetenskapsnivå.

Själv går jag då och då och får massage. Det funkar bra på mig. Och visst, jag är bara en person, och jag kan inte bevisa något. Men på något vis tycker jag det är lite skillnad på homeopati och massage ifråga om bevisnivå. Jag kan lätt konstatera att om jag slår med en slägga på ett äpple så blir det mos. Jag kan också lätt kontatera att om jag masserar en spänd muskel så slappnar den av. Visst, ska det vara strikt vetenskapligt vet jag att det behövs riktiga studier med många äpplen eller många massörer och massagekunder. Men ändå.

Därför irriterar det mig när man till exempel politiskt diskuterar alternativmedicin. Jag tycker att skillnaderna inom denna “grupp” är för stora för att man alls ska kunna diskutera det som en grupp. Jag är absolut emot att skattepengar ska gå till homeopati eller att den vanliga sjukvården ska få förorda homeopati. Eller kristallterapi, healing, och så vidare.

Men massage är en helt annan sak, tycker jag.

Extremism igen

Principer är bra. Men det är sällan bra när det blir extremt. Man måste kunna hitta balansen i saker.

Jag vill köpa ekologisk mat i möjligaste mån. När jag pluggade gick jag under en period in för att köpa ekologiskt alltid om det över huvud taget fanns att tillgå – och att så långt möjligt låta bli att köpa sånt som inte fanns ekologiskt.

Det här var i mitten av 1990-talet. Så i vanliga affärer fanns inte så hemskt många ekologiska produkter – hade jag hållit mig till deras sortiment hade det blivit ganska begränsat. Men jag handlade en hel del på det lilla kooperativet FRAM – en affär jag ännu idag längtar tillbaka till. Där fanns många fantastiska produkter.

Tyvärr smakade inte allt som jag ville att det skulle smaka. Det ekologiska smöret kom till exempel från Holland, och smakade inte alls som svenskt smör – det var annorlunda syrat. (Det var säkert det enda ekologiska smör som fanns att tillgå.)

Konsekvensen av att välja ekologiskt så långt det var möjligt blev att maten inte längre smakade som jag ville. Favoriträtter blev konstiga. Maten var inte längre den vardagsglädje den brukat vara.

I längden påverkar det. När man tar bort små små glädjeämnen ur vardagen, och dessutom förenar det med samvete, så blir vardagen tråkigare. Och jag blir ömtåligare. Vardagsglädjen är viktig för att må bra i längden.

Likaså köpte jag ekologiska kläder på postorder, eftersom det var de ekokläder som fanns att tillgå. Men vem vinner på att jag betalar extra dyra kläder som jag sedan inte använder för att de faktiskt inte är sköna? En tröja låg i lådan som ett dåligt samvete under många år men användes aldrig, för den var så obekväm.

Det gäller att hitta balans, en kompromissnivå som funkar både för samvetet och ens eget välmående. Extremism funkar nog i längden bara om det inte innebär eftergifter av något som verkligen påverkar hur man mår och trivs. Annars tror jag det förr eller senare bryter ner mer än det bygger upp.

Vad som funkar är alltså olika för olika personer, och det gäller för var och en att hitta den balans som funkar för en själv, för att man ska må bra.

(Det betyder inte att jag menar att det är OK att åka på shoppingweekend till London varje helg, med ursäkten “jag behöver faktiskt det för att må bra!” Jag menar snarast att man kanske inte måste ge upp shoppingen helt, om den nu är viktig, utan dra ner på den och shoppa förnuftigare och hållbarare och flyga till London vid bara enstaka tillfällen. Och om nu shoppingen och flygresorna är viktiga, så får man kompensera på andra områden.

Men det begrep ni säkert.)

Svartvita världen: lika för alla och inga nyanser

Allt ska vara så förenklat nuförtiden(?).

Kvällstidningarna slänger ut sina webbfrågor: Si eller så? Ja eller nej?

Inga mellanting. Inga nyanser. Antingen – eller.

Häromdagen handlade frågan om vem som ska ha ansvaret för att skolelever gör sina läxor. Det fanns tre svarsalternativ: Eleven, Föräldrarna eller Skolan.

För det första så har olika personer ansvar för olika delar av “läxgörandet”. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara bara en av ovanstående som har ansvar.

För det andra så tycker i alla fall jag att svaret är ganska olika beroende på om det gäller mitt barn som går i förskoleklass (men har läxor ihop med ettorna) eller om det gäller en niondeklassare. Jag som förälder har förstås ett stort ansvar när mitt barn är litet, men ju äldre barnet blir desto mer är det barnets ansvar – en niondeklassare kan ta det ansvaret själv. Och i nuläget, med det lilla barnet, har dessutom skolan ett mycket större ansvar att informera mig som förälder om att det finns en läxa som ska göras, och hur den ska göras – jag kan inte kräva att min 7-åring ska komma ihåg det på samma sätt som jag kan kräva det av en 15-åring. Som förälder har jag dessutom bättre möjligheter att rent praktiskt hjälpa till med läxor nu i början, när mitt försprång är stort, än när läxorna börjar bli mer avancerade.

Ett annat svartvitt område är salt.

Salt?

Ja. Salt är något vi alla ska dra ner på. Salt är faaaarligt, och alla bör äta så lite som möjligt.

Eller? Varför ska vi det?

Salt, eller “koksalt”/”natriumklorid”, som det handlar om mer precis, är livsnödvändigt för kroppen. Utan salt fungerar vi inte.

För mycket salt kan dock vara farligt. (Allt kan vara farligt i för stor mängd.) Om man har problem med högt blodtryck bör man se upp med saltet, eftersom salt kan höja blodtrycket.

Men inte alla människor har problem med högt blodtryck! Det finns faktiskt människor som har problem med för lågt blodtryck. (Det bryr sig dock inte sjukvården särskilt mycket om. Lågt blodtryck är inte farligt, bara otrevligt.) De som har lågt blodtryck har väl ingen anledning att dra ner på saltet? Men trots det finns det folk som försöker utesluta salt så mycket det går, trots att de saknar medicinska skäl – för det finns liksom ingen urskiljning i de rekommendationer som går ut.

Matfanatism och hela gråskalan

Det är populärt med matfanatism för tillfället. Men det ligger inte för mig, varken som princip eller mer praktiskt.

En variant av det är vegetarianism. (Ta inte illa upp, vegetarianer. Jag kom bara inte på något bättre ord än fanatism. Men jag förstår och respekterar att man kan komma till en annan slutsats än jag :-))

Jag är helt med på att köttkonsumtion (eller snarast -produktion) är ett stort miljöproblem, att vi behöver minska köttkonsumtionen. Och jag är helt med på att djurhållningen inte alltid är den bästa.

Men jag tycker ändå inte att det är så enkelt som att allt är svart eller vitt. Jag tänker inte bli vegetarian. Jag tänker inte ens ta ett principmässigt beslut om en vegetarisk dag i veckan.

Jag äter gärna vegetarisk mat.

Men det finns djurhållare som tar bra hand om sina djur. Om ingen köper deras dyrare produkter, så kan de inte fortsätta. Och då skulle ju ett val att inte äta kött missgynna de som gör bättre än genomsnittet. Likaså finns det djurhållare som anstränger sig att ge djuren bättre foder, ur miljöhänseende.

Och det finns djur som gör en god insats som naturvårdare, som betar gamla artrika betesmarker. Den biologiska mångfalden klarar sig inte utan denna insats. Dessa djur äter dessutom växtlighet som inte vi människor kan äta, och marken är mager och har inte lönat sig för odling.

Äter jag viltkött så är det djur som fått leva ganska lyckligt fram till dödsögonblicket.

Dessutom, när djuret redan är uppfött (om det är ett tamt djur) och dött, så är det trots allt bättre att köttet äts. Tänk annars vilket slöseri med det stackars djurets liv och alla de resurser som använts, om det sedan bara slängs! Så därför letar jag igenom affärernas köttdiskar och köper kött som är bäst före innevarande datum, eller till och med passerat bäst före-datum med en eller två dagar, och får oftast köpa det för halva priset. (Hittills har det aldrig varit fel på det.) Ingenting skulle bli bättre, vare sig miljömässigt eller djurskyddsmässigt, av att det köttet istället slängdes.

Däremot försöker jag minska på köttätandet här hemma, sett till totala mängder. Det behöver inte vara mycket kött per person/portion. Äter man en god köttbit så är det ju ändå ofta de första tuggorna, när köttbiten är alldeles nystekt och varm, som är godast. Alltså behöver köttbiten inte vara större än 100 gram – man kan ändå njuta rejält :-) (Ja, kött är gott.)

Men vegetariskt en dag i veckan, då?

Mnja… Jag försöker laga vegetariskt ibland. Barnen älskar grönsaker, åtminstone en hel del sorter. Men små växande barn behöver ett vettigt proteintillskott. Och barnen är inte särskilt förtjusta i bönor, linser och kikärtor. Jag jobbar på saken, kan vi säga: jobbar på att de ska vänja sig. Och då är det en betydligt framkomligare att laga mat som de tycker om, och smyga in lite linser och bönor så att de vänjer sig allteftersom. Om det då innebär att maträtten också innehåller kött eller fisk, eller lite köttbuljong eller nåt liknande, så tycker jag ändå att det är rätt val – hellre än att “tvinga” på dem mat de inte gillar och som de därmed kommer att bli ännu mer negtivt inställda till. I det långa loppet tror jag det istället ökar möjligheten att äta mer vegetariskt, förhoppningsvis under resten av deras liv.

Dessutom äter jag en hel del vegetariskt. Jag har konstaterat att olika varianter på grytor med linser, bönor och kikärtor är jättesmidig mat att laga i stor mängd och frysa in och ha med som lunchlåda. Då behöver jag dessutom inte ta hänsyn till barnens smak. Men då är det ju bara vegetarisk lunch, inte en helvegetarisk dag.

En annan form av matextremism som blivit poppis är LCHF. Massor med fett och inga kolhydrater. Och så en hel del protein också, tror jag.

Dels tror jag personligen inte alls att det är bra att helt skippa kolhydrater – jag tror kroppen behöver dem. Nu är det alldeles för länge sedan jag läste cellbiologi, såjag nöjer mig med att skriva “jag tror” – jag kan helt enkelt inte redogöra för cellens kemiska processer längre. Men jag är övertygad om att kroppen behöver både kolhydrater och fett – jag tror inte det är bra att utesluta någotdera i längden. (Det finns säkert undantag, beroende på olika typer av sjukdomar, när kroppen kanske fungerar bättre med en viss diet av detta slag – men nu snackar vi “normala” människor.) Däremot är det säkert sunt att försöka balansera, just så att det inte blir för mycket av det wena eller det andra. och var optimum ligger varierar säkert från person till person, och beror både på genetiska faktorer och vilket liv man lever.

En annan aspekt av en kost som denna är kopplad till resonemanget ovan, om kött. Om vi ska minska köttkonsumtionen, men ändå bli mätta, så måste vi ju äta annat som är mindre resurskrävande ur framställningshänseende. Alltså mer cerealier och grönsaker etc. Att kombinera detta med att skippa kolhydrater verkar minst sagt svårt – eller? Och produktion av feta ostar, smör, grädde etc (“vegetariska” högfettprodukter) är förstås också mycket resursslukande.

Och ja, det är förmodligen möjligt att till och med äta veganskt och LCHF. Men jag gissar på att det är dyrt och komplicerat, och förmodligen blir det ganska enformig kosthållning.

Men nej, vi äter inte lightprodukter heller, och inga margariner (utom bregott). Riktigt fett är gott och nyttigt, i lagom mängd.

Så… jag försöker äta sunt och varierat. Både fett och kolhydrater. Mycket grönsaker, men inte helt vegetariskt. (Och förstås med en massa andra miljöhänsyn.)

Lagom är bäst.