Tag Archives: jobb

Bortskämdhet och privilegier

Det är fascinerande vad djupt det sitter, det här med att göra det rätta och inte lata sig och så.

Eller som nu. Jag är förkyld. Jag sov alldeles för lite natten till igår. Jag är trött och lite orolig och saker är förvirrade med älsklingen inlagd.

Och jag har möjlighet att jobba hemifrån. Jag har lov av chefen att jobba hemifrån ett par dagar i veckan, till och med med papper skrivet på det. Och visst, jag hade möten inbokade på plats idag, men inget som inte går att lösa senare. Jag kan jobba hemifrån. Ta det lugnt. Vara rädd om mig. Inte lägga tid och ork på tågresan in till stan.

Men det ger mig dåligt samvete. För nånstans i huvudet (eller okej, ungefär överallt) mal påpekandet om att alla minsann inte har den möjligheten. Alla har inte jobb där de kan distansarbeta vid behov eller när de känner sig lite trötta. En massa andra människor har jobb där de behöver infinna sig på plats. Hur skulle världen se ut om sjukhuspersonal och annat viktigt folk stannade hemma så fort de inte fått sova så mycket de skulle önska?

Jag känner mig bortskämd. På ett fult sätt. Att vara bortskämd är fult.

Jag är privilegierad som kan distansarbeta. Att ha privilegier är fult. Att använda sig av dem är ännu fulare. Om det inte räckte med att Luther sitter på min axel och säger att jag ska jobba in i kaklet, så borde jag i alla fall av solidaritet med alla andra se till att masa mig iväg till jobbet. På ren princip. För att det är så man ska göra. Inte sitta här hemma och vara ett våp och göra det som är bekvämt. Att göra det som är bekvämt är fult.

Och att ligga kvar i sängen och kramas en stund med de älskade barnen och komma ihåg att vi har varandra, när tillvaron i övrigt är lite småsvajig, fast vi borde gå upp och skynda iväg till skola och jobb, är förstås också fel.

Om du ska vara en god och bra människa ska du helt enkelt alltid välja den smala vägen full med nässlor. Av ren princip.

 

Va? Problem med att många blir utbrända? 

Salladsjobb

Sydsvenskan skriver om utländska säsongsarbetare, som jobbar i Sverige med att plocka jordgubbar och skörda sallad. Odlarna säger att anledningen till att man tar in utländsk arbetskraft är att svenskar inte vill ha jobben.

Jag har haft ett av de där jobben. För fjorton år sedan jobbade jag en månad med att skörda sallad och hacka ogräs mellan pumpor och sånt. Jag ville verkligen ha jobbet, jag hade kommit in på en utbildning som kostade pengar och behövde spara ihop allt jag kunde.

Jag hade inga egentliga problem med jobbet. Vi började sju på morgonen och jobbade till klockan fem på eftermiddagen. Vi hade en lunchpaus mitt på dagen då vi åt medhavda mackor. Och vi hade två kortare obetalda raster på för- och eftermiddag. Totalt var det alltså 9 timmars betald arbetstid. (Vad lönen låg på minns jag inte.) Vi arbetade intensivt, i ösregn som stekande sol.

Det enda jag egentligen såg som problematiskt eller besvärande var att det tydligen ansågs som konstigt och obegripligt att man kunde ha behov av att kissa. Första dagen behövde jag kissa någon gång på förmiddagen, en bra stund innan fikarasten. Det var tydligen helt bisarrt – det var jag som var pinsam. Sånt skulle man helt enkelt vänta med till någon av de där tre pauserna.

Ja ja, jag lärde mig och anpassade mig. Och jobbade hårt.

De flesta som jobbade där var inte svenskar. Balter, tror jag. Och de hade inga ambitioner att ta kontakt med oss svenskar. Jag tror vi var fyra svenskar som jobbade där, och många ickesvenskar.

Å andra sidan pratades det inte mycket på fälten i vilket fall.

En månad jobbade jag där. Sedan fick jag besked om att det inte fanns jobb åt mig längre, att jag inte behövde komma imorgon. Det var liksom en väldigt okomplicerad grej. Säsongsarbete och behov och så där. Men jag var först att få detta besked.

Jag tror att de utländska arbetarna fick mindre betalt, men jag vet inte. Och de hade säkert fler års erfarenhet av arbetet (även om de nog var yngre än mig). Så förmodligen gav de mer nytta för pengarna. Jag ifrågasatte inte på något vis alls. Jag är inte arg eller bitter eller något sånt, ifall det verkar så.

Men jag vill liksom bara föra till handlingarna: jag ville ha jobbet. Och jag hade jobbet så länge jag fick lov. Men sedan fick jag inte längre.

Sommaren efter bodde jag inte alls i samma trakt.

Affärsidé för hemmasemestrar?

Det slog mig plötsligt innan idag. Jag såg röran omkring mig därhemma. Tänkte på att det snart är semester. Tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa just städningen och disken – eller ja, att det just nu känns som att halva semestern mycket väl kan gå åt till att få ordning.

Det är väl därför folk flyr hemifrån på semestern? För att slippa ifrån röran. Och för att kunna leva överklassliv en stund: ha en tillvaro där det är någon annan som lagar maten, tar hand om disk och städning. Kunna ägna hela den lediga tiden åt sig själv och det man tycker är roligt (oavsett om det är museer eller stranden eller nåt annat).

Så slog det mig att det där kunde vara en affärsidé: anställa hushållerska under semestern. På det sättet kan man semestra hemma. Få den lyxiga semesterkänslan, men utan att behöva resa bort. Klimatsmart. Och skapar nya jobb på hemmaplan.

Ja, den sortens service kostar förstås mer här hemma än på semesterorter i låglöneländer. Å andra sidan sparar man in kostnader för resan och sånt.

Bilden av den ömma modern som torkar pannor och läser böcker

Jag vabbar. För tredje dagen i rad.

Och med vabbandet kommer den där romantiska bilden av hur det ska vara att vara hemma med ett sjukt barn. Det sjuka barnet ska ligga snällt i sängen, så där lagom utslaget. Och bredvid ska modern sitta och läsa sagor hela dagen. Klappa det sjuka barnets panna. Sjunga sånger. Torka den febriga pannan med en fuktig trasa.

Okej, det sista var väl kanske att överdriva. Men ändå. Det finns någon sorts märklig bild av hur det ska vara att vabba.

Och jag har väl lyckats skaka av mig en del av de där föräldraidealen och kraven. Men i det här fallet lyckas jag dåligt.

Extra dagar att umgås med barnet!

Ja. Barn som klättrar på väggarna och är uttråkade.

Jag var inte förtjust i att vara föräldraledig. Och det är liksom inte min grej att vara hemma hela dagar och ständigt liksom vara uppassning. Men vabbar jag så känner jag att barnet ska vara i fokus. Att det är där min prio ska vara. Ännu mer än när det bara är en ledig dag.

Jag kan ju inte göra något sammanhängande, utan måste vara ständig redo. Får jag för mig att göra något som kräver lite fokus en stund så blir jag genast avbruten. Det enda sättet att slippa det är att bara pyssla med sådant som inte skadar att avbryta – då behöver ingen mig.

Jag är en sådan där människa som behöver få gå upp i saker. Fokusera. Ägna mig åt ordentligt. Och vara själv.

Onsdag och torsdag förra veckan jobbade jag på distans, med fyraåringen med mig. Fredag och lördag var vi kvar hos mina föräldrar, med fullt med folk överallt. Söndag åkte vi hem. Måndag blev jag sjuk. Tisdag var jag hemma med fyraåringen. Igår vad jag hemma med två sjuka barn.

Idag är första dagen på över en vecka som jag inte är typ dygnet runt på samma ställe som fyraåringen.

Ja, jag älskar honom. Det bara inte riktigt funkar för MIG att ha det så – jag behöver få vara ifred.

Dessutom är jag sjuk själv, och skulle behöva ta det lugnt, krypa ner i sängen, släppa allt fokus, bara bry mig om mig själv. Men det går ju inte när man är hemma med en sjuk fyraåring. Då måste man lik förbaskat släppa sig själv ganska mycket. Då är det liksom svårt att vara sådär självisk som man egentligen mår bäst av att vara när man är sjuk. Då borde man egentligen maratonläsa sagor.

Idag är jag hemma med “bara” nioåringen. Vi är krassliga båda två. Men med honom är det lättare att säga att okej, vi är sunkiga båda två – spela du dator hela dagen så sitter jag och dumsurfar hela dagen. (Vi har spelat alfabet också.)

Jag känner mig seg och mör i skallen. Jag har inte varit på jobbet mycket på sistone – snöstormar, eternitdistansarbete, påskhelg, förkylning. Nu ska vi vara bortresta i helgen, och sedan är jag borta i två dagar till med jobbet.

Det känns rörigt. Jag vill ha lite vanlighet.

Därute är det vår. Soligt. Trädgården drar i mig – det finns massor att dra igång med, som bäst skulle göras snarast. Men jag är inte pigg nog att orka. Det frustrerar mig.

Varför ska jag ta hänsyn till ditt jobb?

Men jobben, då?

Vi står inför stora klimatförändringar. Och stora förändringar i övrigt också vad gäller miljö, resurstillgångar, och så vidare. Vi måste ställa om samhället. Göra om, göra rätt. Eftersom mycket varit felbyggt under lång tid.

Men då gastar en del “Ja men jobben, då!?”

En del gastar det som ett allmänt mantra. Politiker, journalister, och så vidare – som har lärt sig att jobb, jobb, jobb är det viktiga, det man ska fråga om och ha som ifrågasättande, standardmässigt, i alla möjliga situationer.

Andra ropar förstås om det ur ett mer personligt hänseende: deras jobb är direkt eller indirekt beroende av olja, av fossilbränslen, av oljeslavsproduktion, och så vidare.

Och ja, visst, jag förstår att det är jobbigt att tänka tanken att riskera bli av med jobbet. Självklart.

Men det betyder inte att jag tänker släppa på kraven om hänsyn till miljö, klimat, framtid, kommande generationer och så vidare, för att du ska få behålla ditt jobb. Hur i hela fridens namn är du funtad om du tycker eller tror att jag borde det? Här riskerar vi att sabba Jorden som vi känner den för all framtid, men sorry, du ville kunna fortsätta på ditt jobb i tio år till, så då ska jag inte komma och säga nåt om att vi borde ändra nåt för miljöns skull. För att du har din grundtrygghet med ditt jobb och inte behöver ändra din livssituation är förstås viktigare än miljarder människor och miljontals andra arters framtid.

Och ja, det är lätt för mig att säga som jobbar med miljö. Visst, tyck du det. Men vet du vad? Det är inte jag som valt ditt jobb. Jag har valt mitt jobb. Och jag har valt jobb utifrån mina åsikter, mina värderingar, vad jag tycker är viktigt och rätt och kan stå för. Och jag har valt bort det jag inte kan stå för, det jag tycker är fel och så vidare. Och min väg har inte varit spikrak och enkel och någon räkmacka, men jag har ändå valt att fortsätta utifrån vad jag kan stå för.

Och visst, jag vet att inte alla har full möjlighet att välja (det har självklart inte jag inte heller – bara viss möjlighet), men viss valmöjlighet har vi alla. Och att skylla allt på omständigheter och någon annan, det tycker jag är fegt. Och för övrigt, om det nu är så att du tycker att det är någon annans fel att du hamnat där du är – jamen, var då glad om den jobbmöjligheten försvinner, så du inte längre är tvungen att ha det jobbet. Jaså, nähä, du vill jobba med det? Jamen skyll då för bövelen inte på omständigheterna. Och framför allt: sluta förvänta dig att jag ska tycka synd om dig och ta hänsyn till dig för att du valt ett “dåligt” jobb. Det är ditt fel, inte mitt. Du får faktiskt ta konsekvenserna av dina val istället för att sopa över dem till någon annan och använda “synd om”-argumentet.

Och du, det kommer andra jobb. Om vi ska ställa om samhället och klara oss utan olja, kol och naturgas, så kommer hemskt mycket mer arbete att behöva göras av människor. Ett samhälle utan olja kommer rimligen att skria efter arbetskraft.

Men ja, självklart är det jobbigt att ställa om. Och? Alternativet är jävligt mycket sämre.

Städa papper någon slängt ut vind för våg i fel rum

För ett tag sedan (ett bra tag sedan) migrerades vår jobbwebb. Alltså, allt material från den gamla flyttades över till en ny, byggd på annat sätt och med annan struktur.

Innan detta skedde var vi ombedda att städa på den gamla: rensa bort och slänga det som var gammalt och inaktuellt, strukturera det som fanns kvar ordentlligt, samt dessutom nogsamt tala om var de olika sakerna skulle hamna i den nya strukturen.

Sedan gjordes migreringen. Och sedan hade vi fullt upp med att ta hand om de värsta, och synliga, problemen migreringen hade åsamkat innan den nya sidan skulle publiceras. Osynliga problem, alltså problem som bara var synliga för oss publicister, fick vänta till senare. För min del tills nu, vilket är rätt mycket senare.

När dokument, bilder och boxar flyttades över, så flyttades de mappvis. En del av mapparna skulle på grund av den nya strukturen bli undermappar på andra ställen än tidigare. Det var alltså konsulter som gjorde detta flyttande.

Flyttandet av mappar är gjort på ett speciellt sätt. Ibland verkar de ha tittat på en mapp med tio dokument och sagt “Äsch, här behövs väl ingen mapp. Vi släpper bara alla de här dokumenten i mappen över. Ja, vi gör så med den här mappen också. Och den här. Och på dokumenten i den här mappen kan vi passa på att stoppa in lite gallimattias i namnen också!”

På andra ställen, där femton återanvändbara boxar används på minst tre olika ställen i webbstrukturen (alltså femton gånger tre), men alla boxarna från början ändå låg på samma ställe, tycks de ha tänkt “Åh, var ska vi lägga de här? Äsch, vi sprider ut dem lite: några på de första platsen de används på, några på den andra, några i den tredje. Å, i den här tredje finns det undermappar, vi lägger några av dem där istället! Och den här har de visst använt på ett helt annat ställe också vid ett tillfälle, haha, då lägger vi den där – det kommer de aaaldrig att lista ut!”

Alldeles underbart när man behöver ändra saker i alla de där femton boxarna samtidigt, och inte kan hitta dem.

Så nu städar jag.

Det känns i mina axlar och min nacke och mitt huvud.

Tack! Det är så kul att göra samma sak många gånger!

Egentligen är det ett ganska märkligt system

Man kallar till möten. Skickar ut en dagordning i förväg, och eventuellt dokument som förklarar närmre vad de olika punkterna handlar om.

Så har man då mötet. Någon redogör för varje punkt. En diskussion uppstår kanske, eller frågor ställs. Och sedan väntas man ta beslut.

Ingen tid till eftertanke. Ingen tid att smälta intryck, att tänka och känna efter vad tycker jag verkligen nu när jag fått det här förklarat och hört de andras invändningar. Ingen tid att överväga ändrad ståndpunkt eller väga för och emot.

Bara pang på.

Hänsyn, värde och belöning

Du har också träffat på dem, va? De där personerna som inte kan hålla tiden på sin mötespunkt, presentation eller föreläsning.

Alldeles för många slides. Pratar alldeles för länge om var och en av dem. Hamnar in på långa sidospår. Verkar inte själv anstränga sig att komma tillbaka till ämnet, ens när moderator eller mötesordförande eller andra försöker hjälpa dem på traven. Verkar ibland inte ens bry sig om att de går utanför både tid och ämne.

Trots att alla andra i lokalen anstränger sig att korta ner passet, genom att inte ställa följdfrågor och liknande (och dessutom sitter som på nålar), så drar de över sin avsatta tid massor, och efter dem ligger man alltså kraftigt efter tidsschemat.

Sedan får alla andra, resten av mötet eller dagen, korta ner sina anföranden maximalt för att tiden ska gå ihop. En massa viktiga punkter får hoppas över, skjutas upp till ett annat tillfälle eller helt enkelt struntas i.

(Jag vill poängtera att jag inte alls syftar på de tillfällen när en konstruktiv diskussion drar över tiden. Jag pratar om människor som bara mal och mal.)

Är dessa människor viktigare än vi andra?

Tja, i praktiken blir de ju det. De får mer tid. De kan bre ut sig och ta den plats de vill (oavsett om det är med vilje eller av oförmåga), och ingen stoppar dem. I praktiken bestämmer de agendan, prioriterar ner andra ämnen, stoppar upp andra processer.

Är dessa människor därmed mer värda än vi andra?

____________________

När det ska löneförhandlas kan ibland vissa grupper prioriteras.

Vad är det då som ska prioriteras? Ja, man kan ju tycka att det borde vara kopplat till vad man vill gynna och därmed uppnå.

Hos oss prioriterar man avdelningar som har hög personalomsättning.Varför? Jo, en hög personalomsättning antas bero på att det finns en stor efterfrågan på dessa personer på “marknaden”. För att kunna behålla dessa personer i högre utsträckning vill man gynna dessa grupper genom (någon promille) högre lön.

Att prioritera upp någon innebär att man prioriterar ner någon annan. Avdelningar med låg personalomsättning behöver man ju inte gynna – de stannar ju kvar ändå.

Vore det inte rimligare att vända på det? Avdelningar med en låg personalomsättning har förmodligen låg personalomsättning för att personalen trivs. Alltså gör man något rätt och bra på dessa avdelningar. Det ska väl gynnas? Låg personalomsättning innebär i praktiken arbetsro och kontinuitet, vilket gynnar arbetet och det som ska utföras. Det ska väl gynnas?

Men nej. Jag vet att det inte funkar så.

Den som inte kan hålla sig till tiden får mer tid.

Den som inte kan sköta sig får extra stöd.

Den som mobbar och är elak mot andra får både extra utrymme och uppmärksamhet, och dessutom hjälp att försöka bryta mönster.

Den som stökar och stör får lugna personer placerade bredvid sig, för att lugna ner situationen och minska skadan.

Den som är snäll och ordentlig och sköter sig och gör det man ska får ingenting – inte ens sin beskärda del. Den som är ordentlig och gör rätt är den som får betala, genom att prioriteras ner eller ta smällar.

Så var det i skolan, och så är det fortfarande i vuxenvärlden.

I alla möjliga sammanhang får man ipräntat sig att alla människor är lika mycket värda. I princip kan man hitta på vad ondskefull skit som helst, man har fortfarande lika stort värde som alla andra människor. Det är närapå tabu att antyda att till exempel Hitler skulle ha mindre värde än andra människor.

Ibland kan man ju nästan undra om de som gör rätt är de som är minst värda.

Att namnge en jobbtext

I mitt jobb får jag ofta in en massa texter som ska användas till exempel till ett nyhetsbrev eller till en rapport, eller till webben. Och får jag in 15 texter till nyhetsbrevet från olika personer, så heter tolv av filerna något i stil med “Text till nyhetsbrev” eller “Nyhetsbrev våren 2011”.

I ämnesraden för mejlen som texterna kommer i står oftast “SV: Vill du skriva en text till nyhetsbrevet?”

Det blir så himla lätt att sortera och hitta bland materialet för mig *ironi*

Om det nu känns väsentligt att det står “text till nyhetsbrev” i filnamnet så går det ju att få plats med fler ord. Filnamn kan nämligen numera innehålla mer än åtta tecken – jo, det är sant!

Efter jobbet-utgjutelse

Jag har varit jätteduktig på jobbet idag. Arbetat effektivt. Betat av ett antal jobbiga och tråkiga småsaker. Gjort några lite större omstruktureringar. De där större sakerna var riktigt kul. Irriterande att jag inte hade tid att göra dem fullt så genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Finjusteringarna få hinnas med “en annan gång” – när nu den infaller. Det stör mig att det aldrig finns utrymme för att riktigt gå in i jobbet helhjärtat, göra det riktigt bra, så att jag blir nöjd, utan man alltid måste släppa det “när det duger”, för att istället ta sig an något annat som är akut.

Jag har prioriterat bort fika. Det ska jag inte göra, det vet jag. Fast jag har egentligen inget emot det när jag har kul. Synd bara att kul-känslan ska kombineras med stress-känslan och känslan av att kanske ändå prioritera fel.

Jag har också prioriterat bort friskvård. Det är dumt. Det borde jag inte.

Ingen kommer att tacka mig för att jag har varit duktig och effektiv idag. Nästa vecka kommer det fortfarande att finnas alldeles för mycket att göra, inklusive saker som folk redan förväntar sig ska vara gjorda. Det kommer fortfarande att finnas ett skitlass saker som folk förväntar sig att jag ska fixa eller lösa, trots att förutsättningarna för att jag ska kunna göra min del fortfarande inte finns på plats. Och jag kommer förmodligen att ha dåligt samvete för den där stora saken jag borde fått klart men som jag prioriterade ner för att kunna ta den här dagen till att rensa upp en massa andra dåliga samveten. Plus dåligt samvete för att jag inte hunnit med en del saker som andra lastade på mig innan de gick på ledighet innan påskveckan.

Men nu ska jag i alla fall också vara påskledig.

Det är jag värd.