Tag Archives: Frankrike-resa

Dag 10: Mont St Michel (7 juli)

På måndagen gick resan till Mont St Michel: klostret och staden på den lilla ön precis på andra sidan gränsen till Normandie.

Vi var där även senast vi var i Frankrike, för sju år sedan, så man skulle ju kunna tänka att skillnaden inte skulle vara så stor.

Det var den.

Mont St Michel är alltså ursprungligen en ö, men i en bukt med grunda flata bottnar och enorma tidvatten. Det innebär att det ursprungligen bara varit möjligt att ta sig dit vid lågvatten. Tydligen har det dessutom ofta bildats en hel del kvicksand och därmed varit ganska farligt att gå (och är fortfarande). Med tiden har man dock kommit att bygga en väg ut till ön, en väg som i början bara funkade vid lågvatten, men som sedan höjts upp allt mer, och blivit större, och utökats med parkeringsplatser. Och detta har lett till att strömmarna från vattendraget som rinner ut i bukten påverkats, och det lagrats på allt mer sand runt ön och vägen, och det har blivit allt mindre av en ö. Plus att det påverkat strömmarna i bukten i övrigt, och därmed lett till att de salta havsstrandängarna i området vuxit till med tjugo hektar (?) varje år på sistone.

Därför har man dragit igång ett stort restaureringsprojekt. Den gamla vägen ska bort helt, och istället bygger man en ny bro ut – som inte ska påverka strömmarna så mycket. Man har byggt en ny damm i vattendraget för att kunna hjälpa upp situationen, och man gräver bort massor med sand för återställandet.

Som en effekt av detta kan/får man inte längre köra ända fram till kusten. Istället får man parkera på en jättestor parkering en bit bort, och sedan åka gratis skyttelbussar. Och det funkade utmärkt.

Annars var Mont St Michel lika fantastiskt som sist. Ja, bortsett från ösregn och åska sista stunden, vilket innebär att vi var rejält blöta när vi körde därifrån.

Och när vi nu ändå åkt så långt så ville vi se lite på tillbakavägen, så vi körde längs med kusten en bit, tittade på låglänta områden, flodutlopp med ebb och den befästa staden S:t Malo. Och efter en del letande hittade vi en McDonalds att äta en mycket sen kvällsmat på (vid 21-tiden) innan vi fortsatte hemåt. Jag var skittrött men redde ut körandet… *gäsp*

Dag 8 och 9: Språk och släktingar (5-6 juli)

På lördagen begav vi oss iväg för att besöka min kusin med fru och barn borta i Finistère. På vägen dit växlade vi mellan motorväg och mindre vägar. Bland annat såg vi en fantastisk järnvägsbro i Ponthou. I övrigt regnade det stundtals ganska kraftigt. Lunchen blev mackor på nyinköpt baguette, smör, skinka och ost m.m., sittandes i bilen på en parkering medan regnet vräkte ner.

Väl framme hos släktingarna regnade det också en hel del, så lördagkvällen tillbringades inomhus. Vår minsting, som är ungefär ett halvår äldre än nästkusinen (som han aldrig hade träffat innan), hade i början lite svårt att komma igång att leka, eftersom de ju inte alls har något gemensamt språk, men efter en stund lossnade det, bland annat med hjälp av playmobil och lego samt med den lekmässigt viktiga termen ”en garde” – och när vi skulle åka därifrån ett dygn senare ville vår snartsexåring absolut inte lämna sin nyfunne vän (och vi fick ett vredesutbrott att hantera).

För tioåringen fanns det inte lika mycket att göra. Att sitta med och lyssna på vuxna prata dålig engelska är väl inte så stimulerande i längden :-) Så först satt han och spelade Nintendo ett bra tag. Men sedan blev han upplärd i flugan med att göra armband av små färgglada gummiband och en typ virknål, och trots ointresse till en början så blev han aningens biten till slut.

På söndagen var vädret bättre. Vi började med att åka till marknaden i Daoulas – en mycket fin marknad med mycket korv och grönsaker och annat, och mycket ekologiska produkter. Lite svårt när man samtidigt befinner sig där man egentligen inte kan köpa hem något ens för stunden. Därefter åkte vi alla ut till havet, åt galetter och crepes och tillbringade därefter några timmar på stranden. Båda utflykterna under dagen klämde vi in alla i en sjusitsig Touran, och jag slapp köra :-)

För tioåringen var dagen dock lite småjobbig, inte minst besöket på creperiet. Att få utdelat barnmenyn, få maten serverat på Nalle Puh-tallrik och efterrätten serverad i en clownskål passar inte riktigt en tioåring…

Senare på kvällen – efter sexåringsraseriutbrottet – körde vi tillbaka hem till Etables.

Dag 7: Musslor hos Adrien (4 juli)

Det är svårt att lyckas skriva regelbundet när man utnyttjar dagarna till max :-) Och det är svårare att komma ihåg vad man tänkte skriva några dagar senare :-(

På fredagen tog vi bilen och åkte norrut längs med kusten. Vi var ute och vände vid Bilfot och tittade på utsikten, innan vi åkte vidare in till Paimpol och försökte hitta lunch.

I hamnen i Paimpol finns det gott om restauranger av det slag som man inser redan från början att de är inriktade på en annan publik, både ekonomiskt och i övrigt… Vi vuxna ville ha musslor och barnen fisk, och vi vuxna ville dessutom inte bli ruinerade. Och det är alltid en utmaning att samtidigt som alla är hungriga och trötta försöka leta reda på något som motsvarar allas önskemål. Men vi var lyckosamma, och efter en stunds undersökningar hittade vi lilla Snack-baren Chez Adrien – lite längre upp från hamnen, lite mindre, lite mindre flashigt och med annan typ av möbler, lite mer rätt känsla och lite billigare – men absolut inte sämre! Underbara moules frites till oss vuxna, jättegoda fish and chips till barnen.

Därefter åkte vi vidare till den långa smala landtungan Sillon Talbert. Tyvärr började det regna, så vi gick inte så långt ut.

Dag 6: Bilfärder i Bretagne (3 juli)

Jag kan köra bil i Frankrike!

Och ja, jag vet, ibland är det som hjälper mot rädslor och nervositet att tvingas ta tjuren vid hornen…

Vi har varit och hyrt bil idag. Jag har kört både motorväg och mindre vägar, och det har gått ganska bra.

Vi har varit vid fyren vid Cap Frehel, sett vackra klippor klädda med ginst och ljung stupa rakt ner i blågrönt havsvatten. Vi har varit vid Fort la Latte, på en klippa ut i havet. Och vi har badat på en ljuvlig strand med eremitkräftor och ätit crepes till extremt försenad lunch.

Dag 4-5: Bretagne, havsbad och återhämtning (1-2 juli)

Bretagne.
Etables-sur-mer.
Vi är framme!

Eller ja, det har vi varit sedan igår eftermiddag.

Idag har vi tillbringat den sena eftermiddagen på stranden. Vi har gått långt långt för att ta oss ut till vattnet, eftersom det var
lågvatten. Jag har tagit årets första bad, i atlantvatten – först lite kallt men sedan ruskigt skönt. Jag har gått på stranden och letat snäckor med barnen, tittat på pyttesmå sandfärgade krabbor som springer över den våta sanden, studerat småfisk i vattenpölarna som blir kvar när vattnet runnit undan, stått och sett på ”vattensniglar” som sakta rör sig över stenar i de små pölarna och lämnar spår av sandfri yta efter sig, tittat på havsanemoner under vatten och blåmusslor som är kvar ovan vatten på klipporna fram till nästa högvatten, och lyssnat till det märkliga ljudet som jag antar kommer från musslor och andra djur på klipporna.

Lillskrutt mår bättre. Det var fortfarande besvärligt igårkväll, och han vaknade till vid midnatt och fick paracetamol, och efter en besvärlig stund till så somnade han om och sov sedan till strax innan tio i förmiddags (när vi väckte honom). Välbehövligt för både honom och oss andra. När han vaknade var det besvärligt igen, men efter ny omgång paracetamol plus dagens dos antihistamin så har han sedan kunnat vara nästan som vanligt idag. Vid lunch klarade han delvis att äta själv (utan att någon fick hålla i maten och besticken åt honom och mata), och han har kunnat leka och spela gameboy. Många timmar av dagen har han (och storebror) ägnat åt gammelfasters playmobil. Dessutom leker han en del med hunden Skutty.

Min man var igår iväg till den lokala polisen och gjorde polisanmälan för den stulna plånboken. Idag har vi försökt ta reda på om det går att fixa något tillfälligt körkort från ambassaden/konsulatet. Då fick vi beskedet att polisanmälan gäller som körkort i en månad, det vill säga att det inte skulle behövas något. Men när vi ringde biluthyrningsfirman så svarade de förstås att de inte skulle acceptera något sådant. Och en dubbelkoll med den lokala polisen visade att det förstås inte alls stämt – konsulatet hade helt fel.

Det kommer alltså att bli jag och bara jag som kommer att behöva köra bilen vi ska hyra. I Frankrike. Gaaaaah…

Vi har även i övrigt tagit det väldigt lugnt idag. Gått en promenad i omgivningarna, besökt den lokala turistbyrån, stannat på lekplatsen, och låtit barnen leka hemmavid. Och tänkt och planerat och återhämtat oss, fysiskt och mentalet.

Dag 4: Pickpockets och TGV (1 juli)

En av de stora utmaningarna med att resa utomlands och i stora städer är rädslan för att bli av med saker. Ficktjuvar, inbrott, och så vidare. Har jag min väska kvar? Har vi biljetterna? Var är passen säkrast? Är plånboken där den ska? Det är förstås en extra utmaning när man har ångestproblem. Dessutom förstärks det av jobbiga erfarenheter. När vi var i Frankrike med familjen och bilen 1993 hade vi inbrott i bilen när den stod parkerad i Nimes. En ruta krossad, min och brorsans ryggsäckar försvunna tillsammans med en kylväska med matjessill och drickor – och med det en str del av min trygghet för en ganska lång tid framöver.

Det är alltså en påfrestning att befinna sig i sådana situatiioner. Jag hanterar det bättre nuförtiden, men det är en stor mental ansträngning, knappast en avslappnad känsla. Mina tankar är ganska konstant på det där: har jag kvar plånboken och kameran och annat viktigt?

Och så händer det då. Vi tar metron till Gare Montparnasse för att lämna Paris. Det är trångt på metron, och vi har en snartsexåring som är lätt panikig av kli och ont. Och när vi slutligen kommer till Gare Montparnasse så konstaterar min man att han inte längre har sin plånbok kvar. Gissningen är att den försvann redan i början av resan när det var några som var lite extra buffliga och knuffiga.

Bank/betalkort och körkort borta. Annars förmodligen inte så mycket av större vikt.

Jag har också bankkort, så den biten löser sig. Körkortet är väl lite värre… vi skulle hyra bil i Bretagne, ju. Ja, jag har också körkort, men vi vill kunna köra båda två – och det är trots allt min man som är bekvämast med att köra bil i ovana miljöer.

Spärrnumret har vi förstås glömt att ta med oss. Gare Montparnasse hävdar sig ha fritt nät, men det funkar inte. Vi har med oss en lapp om hur man hör av sig till Folksam där vi har försäkring, men när han ringer dit så är det enda de har att säga att vi måste polisanmäla; de kan inte ens hjälpa oss med spärrnummer. Och vi har ett tåg att passa…

Nå. Inte mycket att fundera närmre på. Vi har ju egentligen allt annat viktigt kvar. Och det är ju värdsliga ting: ingen skadad.

På något vis är jag imponerad av det där: jag hanterar det. Det är jobbigt och besvärligt och far många tankar genom huvudet, men jag hanterar det. Ingen panik. Ingen röksmak i munnen. Jag lyckas hålla mig till att tänka att det ordnar sig, att vi har kvar de viktiga sakerna, att alla lever… Och jag vet inte om det är mognad och erfarenhet, eller att jag lärt mig hantera verktyg för det här, eller om det är sertralinet. Förmodligen allt tillsammans. Jag känner mig i alla fall lite stolt över det. Jag lyckas dessutom huvudsakligen låta bli att tycka att det på något sätt skulle vara mitt fel, att jag borde tänkt eller gjort annorlunda, att jag borde tänkt på att vi borde lägga ner körkorten någon annanstans, att jag borde… för nej, jag kan inte ta ansvar för allt :-)

Fast bekväm med situationen är jag förstås inte.

Annars då?

Tja, natten har varit något drägligare. Egentligen mest tack vare att vi gett paracetamol innan läggdags och en gång på småtimmarna.

Och Montparnasse-stationen är stor och TGV-tågen är skitlånga. Och nu sitter vi på ett TGV, ett Train à grand vitesse, som det stod så mycket om i franskböckerna när jag läste franska i skolan för många år sedan. Nu är vi på väg mot Bretagne. Med ett körkort för lite och en sjukling.

Mentalt sett är jag inte skitbra på det här… ;-)

Frankrike-resan: blandade intryck hittills

Det hade förstås varit trevligare och vettigare att skriva ner alla intryck och händelser samlat och kronologiskt. Men det förutsätter att tid och ork infinner sig i lagom mängd vid rätt tillfällen, och kombinerat med möjligheten att sitta och skriva. Och så har nu inte riktigt varit fallet hela tiden, om man säger så…

I alla fall:
Här i Paris bor vi på vandrarhemmet S:t Christophers Inn, i närheten av Gare du Nord. Vi har ett fräscht och praktiskt fyrapersoners rum, som innehåller precis allt man behöver: två våningssängar, med draperi för vardera säng, låsbara sänglådor av sådan storlek att de sväljer en resväska, litet badrum med dusch, ett bord med två stolar, och gratis Wifi. Alla i familjen är mycket nöjda med boendet.

Metron i Paris är… annorlunda. Jag gillar de vackra skyltarna som finns vid många av nedgångarna. Men det är en labyrint att hitta nere i systemen – irrgångar av förvirrande slag går hit och dit på för mig ologiska sätt mellan de olika linjerna på en station. Ungefär som kringlorna mellan motorvägar men mycket mycket värre och dessutom omöjligt att få överblick över. Fascinerande nog är dessutom rulltrappor nästan ickeexisterande i sammanhanget. Och så är det FRUKTANSVÄRT trångt på tunnelbanetågen. FRUKTANSVÄRT.

När vi kom till Gare du Nord igår, efter att ha lämnat in väskorna på vandrarhemmet och begett oss iväg för åka med metron, så var det en väldig kontrast till Berlin Hbf. Berlinstationen har jag ju tidigare beskrivit. Gare du Nords allra mest bestående intryck var de utställda hinkarna här och var, eftersom det regnade in (ganska rejält). I övrigt är det en ganska rörig station.

Jag har under resan också glatts åt sopsortering på tåg i Danmark och Tyskland, åt att ute till havs ha sett en färja med text ”Hybrid”, och åt gigantiska mängder vindkraftverk under resan genom Tyskland.

Och tioåringen suckar åt att gång på gång bli pekad till damtoan på grund av sitt långa hår.

Dag 3, fortsättning: Parvovirus och Montmartre (30 juni)

Så: jag och tioåringen tog tunnelbanan bort till hållplatsen nedanför Montmartre och drällde i souveniraffärer i väntan på att mannen och snartsexåringen skulle återvända från sjukvårdsäventyret. Något skulle vi ju göra, och det där kunde ju ta hur lång tid som helst i värsta fall.

De började, efter tips från vandrarhemmet, med att ta sig till ett sjukhus i närheten. Men där visade det sig att barnakuten låg på ett helt annat sjukhus, så de fick fara vidare. Och väl där gick det tydligen ganska snabbt att få hjälp. Läkaren konstaterade parvovirus (”femte sjukan”), vilket tydligen ger klåda på händer, fötter och i ansiktet, men är ofarligt och ska gå över på några dagar. Dock kan man utöver klådan få en del värk. Så doktorn ordinerade starkare antihistamin samt paracetamol. (Det franska barnparacetamolet kommer i rosa förpackning, med jordgubbssmak och azorubin men ”sans sucre”. Fascinerande.)

Stärkta av vetskapen om att det var ofarligt – bara jävligt jobbigt – och förbättringspotentialen hos mer medicin, begav de sig genom Paris metro till oss. Därefter åkte vi Funiculaire till Montmartres topp, gick genom Sacré-Cour och drällde genom Montmartre. Därefter tog vi en promenad i den mycket märkliga kyrkogården som hör till Montmartre – en kyrkogård med mängder av märkliga små ”hus” som gravar. Absolut sevärt.

Minstingen önskade fler muséer, men dagen hade ju blivit lite allmänt rumphuggen av sjukhusbesök (även om det gick snabbt), så Louvren kunde vi inte hinna före stängningsdags. Vi gav oss iväg mot Centre Pompidou men konstaterade att utställningarna där inte verkade intressanta, och kaffet i kaféet där var för dyrt för att intressera oss även om vi inte druckit kaffe sedan frukost. Efter ytterligare lite runtdrällande kallade vi det därför en dag och åkte tillbaks till vandrarhemmet.

Den kliande lillskrutten har nu somnat mitt i kvällsläsningen. Hoppas han får sova gott inatt. (För ja, det kliar fortfarande och gör ont.)

Dag 1-2-3 – sömnbrist, kli och turistiska sevärdheter (28-30 juni)

Min förhoppning inför den där natten på tåget var att få sova ut, i alla fall någorlunda, efter alltför lite sömn natten innan och sedan en ganska ansträngande resdag.

Dessa förhoppningar kom helt på skam :-(

Det berodde inte på tågresan i sig. Jag sover generellt sett bra på tåg, och de få gånger jag tidigare åkt nattåg har inte talat emot detta. Så länge tåget rör sig brukar jag sova alldeles utmärkt, och möjligen brukar jag vakna till och ha lite svårt att somna om när tåget står stilla, men så fort det börjar röra sig brukar jag somna igen. Tågets rörelser är helt enkelt perfekta för att vagga till sömns.

Men det blev ytterligare en natt med förtvivlat lite sömn. Kliandet på händerna hos snartsexåringen tilltog kraftigt, så där till panikens rand. En liten sexåring med vansinneskliande händer, på ett tåg långt hemifrån, kan självklart inte sova och behöver konstant lugnas. Så det blev till att sitta på golvet bredvid hans brits och klappa, klappa, lugna, prata, och sedan i omgångar tränga ihop sig tillsammans med honom på britsen, krama, klappa, prata lugnande och sjunga stillsamt, för att lyckas dämpa paniken ned till en nivå där han åtminstone kunde låta bli att skrika. (Det är trångt att ligga två på en brits i en liggvagskupé, även när den ena är ett ganska litet barn.)

Och ja, vi byttes av vi föräldrar, så det var ju inte jag som låg där och tröstade hela natten. Men den tiden det inte var jag som tröstade så hörde jag ju ändå hans gnyende som stundtals steg till panik när kliandet tog i, och resten av tiden hade jag ändå svårt att slappna av, för jag låg förstås och funderade och oroade mig: Vad är fel? Vad beror kliandet på? Är det farligt? Vad har han ätit och gjort de senaste dagarna? Hur illa och akut är det? (Kommer han att dö och är jag en dålig förälder som inte försöker få fatt i en läkare och avbryter resan bums, typ?)

Så: inte mycet sömn de natten heller.

Vakenheten gjorde att jag hade möjlighet att hålla koll på en del av de ställen tåget stannade till på under natten. Vid tio på kvällen stod vi stilla en stund i Hannover. Senare passerade vi bland annat Frankfurt och Mannheim. Och senare hörde jag ljudet av när mannens mobil fick de obligtoriska ”Välkommen till nytt land”-sms:en, när vi alltså uppenbarligen passerat över gränsen till Frankrike.

Det kändes inte alls lockande att behöva gå upp när klockan ringde på morgonen, men det var ju förstås inte mycket att välja på.

Till frukost åt vi de frukostpaket man kunde beställa på tåget. En liten minibaguette, en liten juice, ett paket sämsta sortens plantemargarin, en äcklig leverpastej av kattmatsluktstyp (vi fyra fick lika sorter) och en marmelad, en kaffe (eller te eller choklad) och en sockerbulle av tveksamt slag.
Inget gott alls. Det hade varit bättre med bara medhavda bröd utan nåt på. Men tja, man får ju testa :-)
Minstingen åt dock inte mycket.

Och så var vi då framme i Paris, på Gare de l’Est.

På stationen fanns det lägligt nog ett apotek, så vi gick in där för att fråga om råd – köpa något? besöka vårdinrättning och i så fall hur och var?
De rekommenderade oss att köpa cetrizin, alltså allergimedicin. Så det gjorde vi, och tog oss sedan bort mot vandrarhemmet. Där lastade vi in det mesta av bagaget i ett låsbart skåp, gav sexåringen en halv cetrizin och gav oss sedan ut på stan.
Första stoppet blev Gare du Nord en liten bit bort, där vi försökte klura ut var i hellskotta man gjorde för att köpa sådana här åk i visst antal dagar i metron-kort. Under tiden vi rantade rundor där märkte jag hur sexåringens tidigare varma och svullna händer faktiskt blev kallare och mindre svullna. Antihistaminet verkade funka?

Vi kuskade sedan runt till Notre Dame, där kyrkklockorna ringde maffigt för att välkomna oss och ungarna var djupt imponerade av byggnaden utanpå och inuti; till Frihetsgudinnan i Seine och till Eiffeltrnet (WOW! med så stora bokstäver du kan tänka dig från minstingen). En del metroåkande, en hel del gående och väldigt trötta ben och fötter hos hela familjen…

På kvällen verkade dock inte cetrizinet hjälpa alls lika bra:-( Vi har nu haft ytterligare en natt med dålig sömn. Visserligen har han sovit mer i natt, men det har varit panikkli och gnyende och elände. Och cetrizindosen nu på morgonen verkar inte heller ha hjälpt. Så nu har familjen delat på sig: Minstingen och mannen har fått bege sig för att försöka hitta läkare, och jag och tioåringen får ge oss ut på stan själva.

Frankrikeresan, dag 0-1 (27-28 juni)

Natten var hård ;-) När jag kom i säng kunde jag inte somna. Dels har jag nästan alltid svårt att somna när jag vet att jag ska upp extra tidigt och har en tid att passa. Dels var det mycket som rörde sig i huvudet, tankar om saker man borde packat ner eller kollat eller gjort, och allmän resfeber och nervositet. Det tog tid att somna, och jag sov väldigt oroligt. Och vid tretiden blev jag tvungen att gå upp ett varv och hjälpa snartsexåringen på toa, och sedan kunde jag inte somna om – så till slut gick jag och la mig i hans tomma säng och lyckades sova någon timma till.

Jag gick upp vid tio över sex. Vi hade inte egentligen jättemycket som behövde göras på morgonen innan vi skulle åka – ge katterna mat, samla ihop det sista, klä på oss och få ungarna till vaket tillstånd – men det är trots allt bättre att ha marginaler i de här sammanhangen.

För ovanlighets skull hade vi faktiskt beställt taxi till stationen, för att inte ha bilen ståendes där under vår resa. Taxin var beställd till kvart över sju, men dök först inte upp, för taxin hittade inte… Men efter lite telefonkontakt löste det sig.

Första ressträckan gick till Hyllie, med våra Skånesommarkort, och på vägen dit åt vi huvuddelen av våra medhavda frukostmackor. I Hyllie köpte vi med oss kaffe, köpte duobiljett till Köpenhamn och klev sedan på Öresundståget.

I Köpenhamn hade vi omkring en halvtimme på oss innan vi klev på det första riktiga tågluffartåget – alltså första tåget där vi faktiskt använde interrailkorten. Redan på väg över Öresundsbron satt vi och fyllde i informationen om dagens första resa i interrailpasset. Tåget vi skulle med gick från Köpenhamn till Hamburg, men bara de främsta vagnarna skulle vidare över till Tyskland.

Ombord på tåget var det huggsexa om de lediga oreserverade platserna, och vi var väl inte snabba nog och satsade till att börja med på att få fyra platser tillsammans. Det lyckades vi inte med, och under tiden hann alla obokade platser som var tillsammans försvinna i vagnen vi klivit på. Så vi fick sätta oss på platser som var utspridda, fick flytta om ett par gånger, och landade till slut i att i praktiken bara ha tre platser och en snartsexåring som fick skifta mellan föräldrarnas famnar… Detta i kombination med att även han sovit alldeles för lite, och dessutom ätit alldeles för lite och varit stissig och nervös alldeles för länge – slog över i allmän trötthet. Dessutom har han drabbats av allmänt kliiga händer och ett lite svullet öga – allergi? nervositet?

På tåget konstaterade jag även att min känsla under morgonen stämt: nu hade mensen kommit. Tajming… ;-)

Så, ett proppfullt tåg och familjen lagom utspridd på en nästan fyra timmars tågresa… kanske inte den smidigaste starten.

I tågresan Köpenhamn-Hamburg ingår även färjeöverfarten vid Rödby-Puttgarden. Och det är rätt mycket smidigare att åka den vägen med tåg än att behöva tajma färjeavgångar när man kommer med bil eller riskera behöva vänta flera timmar till en varm sommardag. När man kommer med tåg behöver man inte heller panikartat hinna med toabesök under färjeöverfarten, utan vi kunde nöja oss med att strosa på soldäck och köpa skitdyr varmkorv som lunch. Ångestnerven i mig utmanas dock en aning av det här med att lämna delar av bagaget obevakat ombord på tåget under färjeöverfarten.

Så en stund efter tvåtiden kom vi fram till Hamburg. En stor, stökig station, med färgglad, skrikande (bildligt talat) reklam, massor med människor (en del typ fejkhippiklädda, en del fotbillstjoande?) och en allmänt stökig och stressig känsla. En ganska allmänt jobbig känsla för mig, som inte är mycket för stora stressiga stökiga, trånga storstadsstationer. Vi utfodrade ungarna med alldeles för dyr glass för att få upp energinivån hos framför allt den yngre. Och jag tänkte att om det är så här illa i Hamburg, hur ska det då inte vara i Berlin…?

Inför nästa tåg var vi beredda på att hugga första bästa ickereserverade platser, så att vi faktiskt alla skulle få sitta vettigt. Men det var mycket mindre folk på tåget Hamburg-Berlin – väldigt lugnt och stillsamt, faktiskt. Minstingen piggade på sig en aning efter glassen och möjligheten att sitta på egen plats lutad mot mig.

Till Berlin kom vi strax innan fem. Och det var en mycket trevligare station. I många våningar, med tågspår på tre av dem. Med många affärer och matställen, men ändå massor med luft och plats och ingen stresskänsla, ingen panikträngselkänsla.

Det var faktiskt helt okej att tillbringa tre timmar där (speciellt efter att ha låst in det mesta av bagaget), med att gå runt och strosa. Vi satsade på säkra kort (Burger King) vad gällde maten, för att faktiskt kändes viktigt att alla fick i sig mat. Och trots att barnen hade mycket spring i benen efter massor av stillasittande så var det nästan hanterligt, trots den gigantiska stationen. Vi hann dessutom ut utanför på något ganska intetsägande torg, där vi såg någon sorts snygg bro en bit bort.

Men sedan var det ganska skönt att hämta ut bagaget och gå ner till de nedre spåren och slutligen få kliva på City Night Line (CNL) mot Paris.

Tåget ser inte lika hippt ut som namnet låter – snarast är det ett ganska gammalt och slitet tåg – men det är inget fel på det. Vi sitter nu inkrupna i vår liggvagnskupé, ganska nöjda med att inte själva behöva flytta oss förrän i morgon.

[Publicerat i efterhand på grund av nätbrist.]