Tag Archives: hållbarhet

Byt namn och golv så blir nog allting bra?!

För några år sedan invigdes köpcentrat Entré vid Värnhem i Malmö. Det är bara ett av ett stort antal köpcentra i Malmö, och de flesta har nyligen renoverats, håller på att renoveras, eller är helt nybyggda.

Entré öppnades ganska kort tid innan den närliggande järnvägshållplatsen Östervärn lades ner. Vid Östervärn klev jag ganska ofta av och på, och närheten till tåget är väl det enda som skulle kunna motivera ett besök på Entré – men den orsaken försvann alltså. I övrigt är entré helt ointressant. Befinner man sig på Värnhemstorget fattar man förmodligen inte ens att det finns ett köpcentra därinne. Men om man tar sig in där så konstaterar man mest att det inte gör så mycket; det finns ungefär samma saker där som på alla de andra köpcentrana. Och ärligt talat, livet blir inte roligare av att det finns en till av en massa vanliga klädkedjebutiker. Jag behöver inte mer kläder för att det finns 11 H&M än vad jag hade behövt om det bara fanns 10. (Nej, jag vet inte hur många H&M det finns i Malmötrakten.)

Det går inte så bra för Entré.

Är NÅGON verkligen förvånad över detta? Det finns en överetablering av köpcentra i Malmö. Entré erbjuder inget unikt. Folk behöver inte mer prylar. Köpcentrat behövs helt enkelt inte – alltså går det inte bra.

Det är bra att de inser och erkänner att det inte går bra. Det rimliga då är förstås… att inse att man helt behöver ändra inriktning. Att det går dåligt för att folk inte efterfrågar det man säljer. Att man kanske borde satsa på något helt annat. Att lokalerna borde användas till något som folk behöver.

Man skulle kunna satsa på ett centrum för återbrukshandel? Eller möteslokaler för föreningar och för de utsatta människor som, åtminstone enligt fördomar, finns i stor mängd i området. Eller något annat som behövs.

Tja, man har insett att förändringar behövs. Så här har man tänkt göra det (citat från Sydsvenskan, delvis nerkortat – markerat med /—/):

Nu byter Entré namn, sannolikt till Malmö Plaza.

Över 300 miljoner kronor satsas i en total ombyggnad. /—/

Av ett drygt hundratal butiksytor står 30-35 tomma.

-“‰De flesta av dem har aldrig varit uthyrda. Vi har gjort fel och måste nu göra vår hemläxa, säger Krumrei. /—/

En total ombyggnad väntar. Entré försvinner.

-“‰En så stor ombyggnad leder till en nystart, som kräver ett nytt namn. Malmö ska vara med i namnet. Jag är förtjust i Malmö Plaza, säger Meinhart Krumrei. /—/

Entrén mot Värnhemstorget ska flyttas och vidgas. Gigantiska skyltfönster ska öppna upp fasaderna ut mot Värnhemstorget och Pilgatan, där det passerar 25″‰000 människor varje dag. /—/ Till exempel ska alla svarta stengolv, uppemot 35″‰000 kvadratmeter, rivas upp.

-“‰Jag vill ha en varmare och ljusare upplevelse, där vitt kontrasteras med färger som gult och beige, säger Meinhart Krumrei.

Så om man byter namn och golvbeläggning, och bygger om för gigantiska pengar, så kommer folk plötsligt att få behov de tidigare inte haft och alla problem löses? Något är fel i den analysen. Något allvarligt.

Att bygga ett köpcentrum och sedan mer eller mindre skrota det efter fyra år är förstås inte hållbart. Det är vi många som förstår. (Läs till exempel Karin Arbsjö.) Frågan är när de som sitter på pengarna ska våga förstå.

Härifrån till evigheten

Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.

På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.

Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )

Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?

Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (“Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)

Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.

Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?

Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en “feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.

Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, “behöver” blir ett starkare ord. Precis som “håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen “Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.

Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.

Jorden gick inte under. Nu skruvar vi upp tempot i arbetet med att rädda Jorden.

Jorden gick inte under den 21 december. Nej, det trodde jag självklart inte att den skulle heller. Att människor för länge sedan valde att bara göra klart almanackan till ett lämpligt tillfälle oerhört långt fram i tiden säger självklart ingenting om vad som ska hända efter det.

Men att vi passerat det där datumet är ändå viktigt, på ett annat sätt. För en del människor har liksom använt det som en ursäkt för att inte behöva bry sig om verkliga problem. När man försökt diskutera den allvarliga situation Jorden befinner sig i, har en del viftat bort det med “ja ja, men Jorden ska ju ändå gå under den 21 december 2012”. Underförstått: så vi behöver inte bry oss och tänka mer långsiktigt än så. Eller: så ni som pratar om att vi sabbar Jordens framtid hamnar liksom i samma kategori som de som snackar undergång kopplat till Mayakalendern.

Nå. Nu har datumet passerat. Ingenting hände. Jorden gick inte under. Istället fortsätter den långsamma undergång vi alla orsakar Jorden.

Nej, självklart kommer inte Jorden att gå under. Jag bedömer det som osannolikt att vi skulle lyckas spränga hela klotet :-) Jag tror inte ens att vi kommer att lyckas utrota allt liv :-) Det finns gott om livsformer anpassade för extrema miljöer och gott om organismer med så kort generationstid att de snabbt kan anpassa sig till nya förutsättningar. Å andra sidan – är det över huvud taget intressant? Det är livsformer som är ganska ointressanta ur mänskligt hänseende annat för en drös nördar (mig inkluderad). Det som är intressant är att vi drastiskt ändrar – försämrar – levnadsvillkoren för väldigt många arter, inklusive oss själva.

Det magiska datumet har passerat. Det innebär att det inte finns några ursäkter längre. Tvärtom är skälen bättre än någonsin. Världen gick inte under – du har överlevt! Om du trodde att Jorden skulle gå under den 21 december 2012 så har du vunnit högsta vinsten: du lever! Allt nu är bonus. Alltså kan du utan problem ställa om till en hållbar livsstil nu, eftersom den ändå är bättre än undergången.

Och oavsett om du trodde Jorden skulle gå under eller bara använde det som ett svepskäl: Nu är 2012 snart slut. Nu börjar 2013. Dags för en hållbarare livsstil!

Några råd till SVT som ska ordna Eurovision Song Contest 2013

Loreen vann. Den bästa låten kom från Sverige och vann hela spektaklet. Och nästa år ordnas alltså Eurovision Song Contest i Sverige.

Det kan tyckas vara länge till dess – ett helt år – men planeringen drar förstås igång mer eller mindre omedelbart för den sortens stora arrangemang. Och därför tänker jag redan nu att passa på att komma med lite goda råd till SVT.

Det övergripande rådet är: Gör rätt! :-)

För en sånt här stor evenemang har stor påverkan på miljön. Men beroende på hur man väljer att göra kan man göra påverkan betydligt mindre.

Steg ett är förstås att inse att man inte behöver göra spektaklet störst och värst hittills. Satsa på en lagom nivå. Lite downshifting i ESC skadar inte.

Börja med att välja en befintlig arena istället för att bygga en ny. Och att i möjligaste mån välja en arena som så långt möjligt motsvarar behoven, så att man inte behöver bygga om och bygga till. (Det handlar förstås både om miljö/resurshushållning och om ekonomisk hushållning.)

De material som ändå behövs för att bygga och inreda ska förstås vara miljömärkta, förnybara och utan hälsoskadliga kemikalier.

När man ordnar stora scenshower går det åt massor av energi. Men även där går det förstås att tänka energieffektivt och använda modern teknik för att minska energiåtgången.

Och så alla kringarrangemang. Ekologisk mat och dryck. Undvika engångstallrikar och -glas, och när det trots allt används välja saker gjorda av förnybar råvara.

Och så vidare. Självklart finns det massor mer att tänka på. Men jag behöver ju knappast sitta här och rada upp alltsammans – det finns folk som är experter på att ordna hållbara evenemang. Ta hjälp av dem!

Min viktiga poäng är: visa hela Eurovisionen att man kan göra ESC på ett resursvettigt, hållbart sätt. Var ett föredöme. Sätt ribban för hur bra ESC ska vara, utmana efterföljare att göra ännu bättre, men med ett helt annat fokus än det överdåd som många andra ägnat sig åt.

Ja, jag vet att man inte får “politisera” ESC, och miljö och hållbarhet anses vara politik. Eller ja, det är det ju. Fast det handlar också om grundförutsättningarna för vårt fortlevnad.

“Hellre mycket av allt än lite av varje”

Det skriker Media Markt ut i sin reklam. Och jag undrar hur de tänker.

Eller, ja, jag vet ju inte vad de menar. Förmodligen menar de något i stil med att de har ett stort sortiment eller nåt sånt. Det kan man i alla fall tänka om man vill försöka att inte tänka att de menar något värre.

Men för mig ger det bara associationer till överkonsumtion: Köp mer! Köp större, köp fler! Köp mer än du behöver bara för att du kan! Köp nytt, fast det du har inte är varken gammalt eller trasigt!

Bilden späs förstås på av all den reklam som pumpas ut av Media Markt (och i rättvisans namn vissa av deras konkurrenter). Köp, köp, köp, utan tanke på konsekvenser varken för ekonomi eller miljö, utan reflektion kring våra och jordens begränsade resurser.

Frågan är vad denna idioti beror på. Okunskap om läget för klimat och miljö borde inte vara möjligt. Sticker de huvudet i sanden, som en del andra människor (men däremot inte strutsar), och låtsas att det jobbiga ska försvinna om de inte låtsas om det? De kan väl inte bara köra på trots att de vet och förstår – det vore ju ondska?

Nej, inte “Hellre mycket av allt än lite av varje”. Hellre lite av de saker vi faktiskt behöver och nästan inget av resten. Om du frågar mig.