Tag Archives: plast

Skärbrädor som inte tål att diskas?!

För ett tag sedan köpte vi nya skärbrädor: slängde alla gamla plastskärbrädor (men behöll de i trä), och köpte nya – två i trä och två i plast. Dels för att plastskärbrädorna började bli ofräscha, dels för att vi (eller i alla fall jag) ville minska plastmängden i köket.

Men som sagt var, två plastskärbrädor blev det bland de nya. För att det på nåt sätt känns vettigare när man ska skära kött. Och då blev det två, eftersom de ytmässigt största plastskärbrädorna på Ikea kommer i tvåpack.

Fast de böjer sig lite märkligt när man diskar dem i varmt vatten. Vilket man ju gör när man diskar skärbrädor man skurit kött på.

Idag fick jag av en händelse syn på att det står max 50 grader C på dem. What? Ska man inte kunna diska dem i varmare än 50 grader? Hur ska man då kunna få dem tillräckligt hygieniskt rena om man till exempel hanterat rå kyckling på dem?

Hur tänkte de nu, liksom?

Ska sunkuthuset få bli ett orangeri?

Det börjar bli dags att försöka ta tag i saker igen. Komma vidare med renovering. Och plötsligt är det sunkuthuset som står näst i tur.

Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det är ju snart ett och ett halvt år sedan eternittaket plockades bort – och tolv år sedan besiktningsmannen sa “Bränn!”. Det är verkligen på tiden att plocka bort träundertaket, bränna upp det, och sedan lägga dit något nytt tak.

Men ändå, på något vis plötsligt. För ända sedan vi flyttade hit har vi haft det som en avlägsen, drömsk plan: att någon gång i framtiden sätta på ett genomskinligt tak på sunkuthuset, så att det kan fungera som någon sorts växthus eller orangeri. Någonstans man kan driva upp plantor på våren, ha en del tomater och annat på sommaren, och sedan övervintra känsliga saker. Någon gång i framtiden. När vi nästan är gamla och grå. En sådan där sak som man knappt riktigt räknar med ska bli av, men som ändå är möjlig. En sån.

Nu är vi där?

För vi har faktiskt börjat undersöka möjligheterna. Konstaterat att det inte alls behöver vara svårare eller dyrare att lägga ett genomskinligt tak än ett ickegenomskinligt. Och tak måste vi ju ha. Det finns vettiga kanalplasttak, av ofärgat slag, som verkar både praktiska och prismässigt rimliga, och som funkar på den låga lutningen vårt tak har.

Kanalplast är visst polykarbonatplast. Och det känns liksom som den enda vettiga lösningen. Vi kan inte gärna ha glastak under de här förutsättningarna. Det här är samma typ av plast som man har i typ alla moderna uterum, har jag fattat det som. Och de flesta moderna växthus, väl?

Fast polykarbonatplast är väl också det man tidigare gjorde nappflaskor av? Sånt där som läcker bisfenol A?

Hmm… Då känns det ju genast mindre roligt.

Men om jag inte vill ha plasttak så kommer jag aldrig att få ett genomskinligt tak på uthuset.

Att det ska vara så jävla krångligt jämt!

Föräldraskap, egna pengar och egna val

Nej, man kan inte bara låta bli allt som innehåller plast. Och man kan som förälder inte bara förbjuda en oherrans massa saker.

Mina barn har, precis som de flesta barn, lite egna pengar att bestämma över. Veckopeng. Och ibland födelsedagspengar, som de fått med instruktionen att själva bestämma vad de vill köpa, till exempel från äldre släktingar som klokt nog erkänner att de inte har någon koll på vad barnen skulle ha glädje av.

De måste lära sig att själva hantera pengar. Väga in olika aspekter, komma fram till vad de vill köpa och varför. Vi föräldrar kan komma med goda råd, och i enstaka fall avråda eller förbjuda. Men vi kan inte diktera exakt vad de ska köpa – vilket ju blir effekten om vi skulle utesluta allt som vi på något vis tycker negativt :-)

Barnen kan ha nog med ångest ändå, eftersom de är betydligt mer insatta än många andra barn i deras ålder. De är inte hjälpta av att inte alls kunna passa in – det måste balanseras. Det får vara lagom. Och då är det viktigt att hitta nyanserna, och göra skillnad på det som är jättedåligt och det som inte är särskilt dåligt egentligen jämförelsevis.

Playmobil, som sexåringen för närvarande leker mycket med, är visserligen plast, men såvitt jag förstått en hälsomässigt ganska okej plast. Och han har en blandning av begagnade och nyköpta playmobilsaker. Ja, det är plast, men det är en bättre plast än mycket av det andra hans kompisar leker med.

 

Och vad gäller loombanden, så har jag nu helt enkelt pratat med tioåringen, och berättat vad jag läst: att det i en del sorter är 50 procent ftalater, och att det inte finns någon möjlighet för oss i nuläget att veta om de vi har hör till de med höga ftalathalter eller inte. Och så föreslog jag att jag skulle ge honom motsvarande de utlägg han haft, och att vi sedan lägger undan alla loombanden på obestämd framtid.

Och det hade han inga problem med.

 

Läs också till exempel det här och en massa andra inlägg om kalas och presenter… plus det inlägg jag skrivit någon gång för länge sedan om att det inte funkar att leva fanatiskt om ens barn inte ska bli missanpassade (ja, jag har skrivit för många inlägg och hittar inte bland dem).

Varför måste allting till barn vara i plast?

Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.

Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.

En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.

Nä. Precis. Sånt finns inte.

Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.

Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: “Det är väl skinn?”

“Nej. Syntet.”

“Syntet?”

“Plast.”

Jaha.

Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?

Men då återstår frågan: Varför?

Brev till KP om kemikaliestinkande väska

Hej Kamratposten!

Min tioåring är prenumerant på er tidning sedan något år tillbaka, och både han och vi föräldrar tycker om tidningen.

I julas valde vi att köpa en tidsbegränsad gåvoprenumeration av Kamratposten till tioåringens kusin. Som värvningspresent eller vad man ska säga skulle vi som givare också få en orange väska. Vår tioåring tyckte väskan var väldigt snygg på bilden och tänkte ha den som skolväska.

Ett tag efter jul kom så den utlovade väskan. Och gud vad den stank! (Det är en plastväska och det var värsta sortens nyplastlukt.)

Vi hängde ut den på vädring ett antal dagar, och visst, lukten mildrades men försvann inte.

Eftersom jag har ett intresse för miljöfrågor, bland annat kemikalier, så vet jag att det här med att saker luktar starkt av plast eller kemikalier är ett varningstecken att ta på allvar: den sortens prylar innehåller ofta kemikalier som inte är nytiga. Väskan har därför ännu inte blivit använd (men den hänger i hallen, vilket säkert inte heller är jättebra).

Jag är nyfiken på hur ni resonerat när ni valt en sådan produkt att distribuera till er unga publik, som dessutom är långt känsligare för den sortens kemikaliepåverkan än vi vuxna?

Jag vet också att jag har rätt att få veta om produkten innehåller ämnen som är uppförda på den så kallade kandidatförteckningen (enligt EU:s kemikalielagstiftning REACH), och ni är skyldiga att svara mig inom 45 dagar. Det är visserligen ingen garanti för att slippa undan farliga kemikalier: det finns många farliga ämnen som inte är uppförda på kandidatlistan, och ämnen kan finnas på kandidatlistan och ändå vara tillåtna. Men jag ställer ändå frågan, eftersom ni är skyldiga att svara på den.

Eftersom jag tror gott om er så hoppas jag att ni är villiga att gå längre och ta reda på vad väskan innehåller helt och hållet. För jag vet att ni fortfarande har erbjudanden med samma väska…

Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

Plastbackar

I undanplockandet av julpyntet tog vi ett beslut. För vi har haft alla sådana aker – helgpynt och diverse andra undanstoppade saker – i papplådor i gamla hönshusdelen av uthuset. Papplådor från Ikea, med öppna handtagshål. Genom hålen tar sig mössen in, äter av pyntet och bajsar. Papplådorna blir fuktiga därute och håller inte jättebra. Och de tål faktiskt inte att plockas fram och tillbaka, tömmas och fyllas upprepade gånger – de ger till slut vika och ger upp.

Så vi tog ett beslut: att successivt byta ut papplådorna mot plastbackar.

Nej, världen behöver inte fler plastsaker. Vi ska bara använda plast till det nödvändigaste, spara på oljan och minska plastskräpet och så vidare.

Men i det här fallet är det hlt klart den rationellare lösningen. Plasten håller. Plastbackar med lock och utn handtagshål innebär förmodligen att inga möss förstör våra saker, och då håller de längre. Dessutom ser vi mycket tydligare genom plasten vad lådorna innehåller, och tro mig, det underlättar när man ska ut och leta rätt på saker.

Och någon gång i framtiden när plastbackarna gått sönder får vi hoppas det även finns plaståtervinning för ickeförpackningar.

Glitter som fyller världen med smått plastskräp

Vi plockar undan julgranspynt. Hela jag är översållad av små små glitterpartiklar i guld och rött. Detsamma gäller golvet.

Jag tänker att det där nog är dumt. Att julgranskulor med smått smått plastglitter borde förbjudas. Precis som sånt glitter i lös form. Sånt som man köper i pysselaffärer. Sånt som barnen limmar på glasburkar för at göra ljuslyktor i skolan och på dagis. Sånt som en del till och med sprider ut på dukarna vid festligheter för att det ska vara fint.

För att små plastpartiklar ställen till med problem i naturen känner väl de allra flesta till idag. Och sånt här glitter måste väl vara just små plastpartiklar?

 

Igår hände det plötsligt

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. “Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. “Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. “Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Äntligen: Biologiskt nedbrytbar trimmertråd!

I vintras bytte jag mejladress. Jag har fortfarande kvar den gamla, men kollar den ytterst sällan (jag glömmer…). Därför var det inte förrän i kväll jag upptäckte att jag fått ett mejl den 4 april, med följande lydelse:

Hej Sanne,

Jag ville bara meddela att vi nu lanserar en biologiskt nedbrytbar trimmer tråd :-) (se bifogad pressrelease)

Med vänlig hälsning

XX XX

Produktchef, OREGON®, Sverige

Det är ju faktiskt fantastiska nyheter :-) Så fantastiska att jag med glädje klistrar in texten från den bifogade pressreleasen här nedan, för att göra lite reklam. För ja, jag tycker det är värt att göra reklam för.

Självklart har jag inte koll på att det verkligen funkar. Självklart vill Oregon att deras produkt ska sälja. Men jag blir genuint glad över företag som arbetar fram lösningar på de problem deras produkter orsakar och som därmed bidrar till att göra världen hållbarare i sitt “lilla” ansvarsområde – det är ju det vi alla måste göra. Och då gör jag jättegärna reklam :-)

För dig som vill veta bakgrunden om mina trimmertrådsfunderingar, så går det att läsa här och här och här och här.

Och här följer pressmeddelandet:

OREGON®, en världsledande tillverkare och distributör av skärutrustning och ersättningsdelar för utomhusprodukter presenterar den första biologiskt nedbrytbara trimmertråden någonsin.

Hyllad som det största genombrottet sedan grästrimmern uppfanns, erbjuder den nya oxo-biologiskt nedbrytbara trimmertråden OREGON® BioTrimTM utmärkt prestanda med omsorg om miljön.

Åter till naturen

Efter 10 års utveckling presenterar OREGON® BioTrimTM, en trimmertråd tillverkad av en revolutionerande, patenterad polymertillsats och som har utmärkt skärförmåga men fragmenteras när den hamnat på marken och försvinner spårlöst efter bara någrafå år.

Miljöhänsyn med topprestanda

Till skillnad mot konventionella trimmertrådar som är varken komposterbara eller biologiskt nedbrytbara, har BioTrimTM”™ en kemisk sammansättning som gör tråden oxo-biologiskt nedbrytbar.

Speciella tillsatser av mineraliskt ursprung som införlivats i nylonblandningen aktiverar trådens nedbrytning och gör den biologiskt nedbrytbar efter att den hamnat på marken.

BioTrimTM”™s utmärkta prestanda och miljövänlighet gör den till ett utmärkt val för såväl miljömedvetna fastighetsägare som professionella användare inom grönyteskötsel, kyrkogårdar, golfbanor, kommunala parker och andra grönytor.

OXO-BIOLOGISK NEDBRYTNING ÄR EN TRESTEGSPROCESS:

1) Foto-oxidation: Tråden fragmenteras av solens UV-ljus under en 3-årsperiod.

2) Termo-oxidation: Genom värme fortsätter fragmenteringen på marken

3) Bio-assimilering: Slutligen, mikroorganismer i jorden bryter ner och förbrukar de återstående resterna.

Hela processen tar mellan 5-10 år (beroende på klimatförhållanden) för att alla rester av tråden ska försvinna.

Tråden är oxo-biologiskt nedbrytbar endast när den kommer i kontakt med jorden och förblir helt intakt och i perfekt kondition under förvaring.

CNEP CERTIFIERING

BioTrimTM är utvecklad i sammarbete med det nationella centret för utvärdering av plastprodukter (photo protection) (CNEP) i Clermont-Ferrand (Frankrike) som har officiellt certifierat den oxo-biologiska nedbrytningen av tråden.

NEDBRYTBAR FÖRPACKNING

Material som använts i OREGON® BioTrimTM”™s innovativa förpackning är:

ï‚· Transparent framsida tillverkad av poly-mjölksyra (PLA). Inväntar komposterbarhetsintyg.

ï‚· Förpackningsskal tillverkat av trädamm med tillsats av polyolfin. Certifierat oxo-biologiskt nedbrytbar av CNEP.

En unik färg.

BioTrimTM har en distinkt men ändå diskret naturlig färg som passar perfekt med den naturliga omgivningen.

Den efterlängtade lösningen på miljöproblemet med kvarlämnade trådrester i naturen.

OREGON® BioTrimTM finns tillgängligt från april 2013.

Besök www.oregonproducts.se för komplett produktinformation och kontaktuppgifter till din närmaste återförsäljare.