Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

3 responses to “Det är så fruktansvärt svårt att slänga

  1. Kanske det är bättre att de andra barnen får begagnade leksaker som vädrat ur sig lite?

  2. Pingback: Sanne skriver » Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *