Verkligheten

Kommer hem med båda barnen efter jobbet; mannen är på annat håll.

Jag är trött så att jag vill kräkas, känner mig som en urvriden disktrasa. Jag har mens, och det får vissa gånger (som den här) effekten att jag blir helt slut, både mentalt och fysiskt. Ingen fysisk ork, men känner mig dessutom totalt korkad och lätt deprimerad. Som att varken blod eller signalsubstanser finns i tillräcklig mängd i huvudet. Jag står på benen och kan reda ut det nödvändigaste, men detär inte mycket med mig. Jag har lyckats få hem barnen, lyckats handla med dem i affären, lyckats få hem oss, och har en plan för mat.

Treåringen vill att jag ska ta av honom skorna. Jag säger att han ska ta av dem själv. Det är gympaskor med kardborreband. Ofta hjälper vi honom, men jag vet att han ibland tar av dem själv när han kommer till dagis på morgnarna.

Han säger att han inte kan själv. Jag säger att han i alla fall sk försöka själv. Han säger att han inte kan.

Han säger att det inte går. Han gör inga egentlig försök. De hoppar inte av av sig själva. Jag vidhåller att han ska försöka själv. Tänker att här ska inte curlas och skämmas bort.

Han ligger på golvet och skriker.

En lång stund skriker han. Jag försöker laga mat men håller på att gå upp i limningen och skriker till slut att då lagar jag väl ingen mat.

Storebror går och tar av lillebror skorna.

Ungarna sätter sig i soffan och glor på TV och får varsin lliten skål flingor att tugga på så länge (storebror fixar); jag lagar mat.

När maten är igång sätter jag mig också i soffan en stund. Lillplutt är hängig och klängig.

När maten är klar vill han först att jag ska skala en potatis åt honom, men sedan vill han inte att jag ska lägga upp annan mat, och han vill inte ha potatisen heller. Han vill bara vara i min famn. Klagar över ont i magen. Och lite diffust allmänont.

Jag lyckas få honom att i alla fall äta lite citronfil. Sedan sitter han i min famn igen. Han känns lite varm. Jag lyckas knappt få äta. Till slut går han med på att lägga sig i soffan och vila lite. Storebror har ätit klart och sätter sig bredvid honom i soffan.

Jag äter klart. Ställer undan några saker, gör någon annan sak som tar nån minut innan jag går bort till soffan och tänker sätta mig där.

Då har lillplutt somnat. Klockan är halv åtta. Det är en och en halv timme innan han brukar somna.

Han sover fortfarande.

One response to “Verkligheten

  1. Pingback: » Curryfisk en trött dag Sanne skriver

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *