Tag Archives: omställning

Behovet av laddstolpar på landet – igen

Malmöbaserade energijätten Eon Sverige ska bygga 150 nya laddningsstationer för elbilar runt om i Skåne. Det är en väsentlig utbyggnad mot de 30 publika laddningsstationer som finns i Skåne i dag.

Projektet ska genomföras inom ramen av Naturvårdsverkets satsning Klimatklivet, samt det EU-initierade projektet Great, som syftar till att minska de klimatpåverkande utsläppen från vägtrafiken.

Det står att läsa i Sydsvenskan. Och det är förstås jättebra.

Längre ner i artikeln står dock det här:

Exakt var i Skåne laddningsstationerna kommer att finnas är inte klart i nuläget.

– Men de kommer att placeras i urbana miljöer där det finns logistiska knutpunkter, säger Jonas Abrahamsson.

Därför vill jag påminna om det inlägg jag skrev i höstas om varför man faktiskt bör satsa på laddstolpar på landsbygden. (Ja, visst skulle jag kunna klippa in hela inlägget här igen – men det skulle faktiskt kännas lite fånigt. Klicka vidare och läs istället!)

Gör Malmö Plaza till början på något bättre – här är några idéer

Det som en gång var (eller väl fortfarande är) köpcentret Entré i Malmö ska framöver bli Malmö Plaza. Ja, det har ju varit på gång länge – jag skrev om det för snart tre år sedan… Tydligen skulle Plaza ha invigts 2014, men senaste planen sätter datumet för invigning till 2017.

Med tanke på den sorts problem man verkar ha kan man tänka att de kanske borde fundera i banor av att köpcentrum så som vi är vana vid dem inte riktigt är vad som efterfrågas i det redan överetablerade köpcentre-Malmö?

Nå, i alla fall: Sydsvenskan tar i alla fall upp tråden och ställer frågan: Hur ser det perfekta köpcentret ut i Malmö?

Och jag tänker att här behöver vi hjälpa till och lyfta idéer. Idéer som bygger en hållbar framtid, idéer som hjälper till med omställningen, idéer som gör att Plaza blir en föregångare istället för att sista misslyckande för en livsstil som ändå är dömd att gå under och kollapsa.

Dessutom: Malmö som är en föregångare på så många sätt när det kommer till miljö borde ju verkligen ha möjligheter att lyckas på det här området! Det finns mängder med idéer, engagemang och entreprenöriella krafter.

Kruxet är väl kanske att få de som äger Malmö Entré/Malmö Plaza att nappa på den sortens idéer? Gissar på att de är fast i gammalt tänkt… Och att hoppas på att Malmö stad ska ställa krav på nya typer av verksamheter i ett köpcenter är kanske att hoppas på för mycket?

Nå. Här följer några idéer på sånt jag tycker bör finnas på nya Malmö Plaza.

  • Skomakare och skräddare för lagning av skor och kläder som gått sönder
  • Cykelverkstad
  • Sybehörsaffär och annan försäljning av reservdelar och mindre verktyg som behövs om man vill laga och vårda sina kläder m.m. själv
  • Uthyrning eller utlåning av större verktyg etc – skruvdragare, symaskiner och annat
  • En bra liten järnhandel (typ Malmö Järnhandel)
  • Flera olika affärer för begagnade kläder med olika koncept – klädbyte, klassisk second hand, etc (ett köpcentrum förväntas ju ha många klädaffärer, liksom)
  • Klädaffärer med fokus på ekologisk, miljöanpassad, giftfri och vattensnål tillverkning och med socialt fokus i tillverkningsledet
  • En mataffär med mycket ekologisk mat (Hemköp finns där och är okej men kan bli ännu bättre)
  • En mataffär med fokus på lokalproducerad mat (typ Rötter)
  • En lunchrestaurang som lagar mat på det som affärerna omkring behöver slänga pga bästföredatum (typ Resurskocken i Lund)
  • Ett bibliotek
  • Ett schysst café som funkar bra för frilansare och distansarbetare etc som vill koppla in sin dator och sitta och jobba

Om du har andra bra idéer så tipsa gärna här – men också i kommentarsfältet till Sydsvenskans inlägg.

Läs även “Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?”.

Omställning kräver människor som mår bra

Det sägs ibland att man behöver vara frisk och må bra för att orka vara sjuk – alltså för att palla med att ta sig igenom sjukvårdssystem och hantera sjukförsäkring och annat. Det är nog sant.

Jag skulle också vilja säga att man behöver må bra för att orka “rädda världen” och ställa om.

Om man är frisk och mår bra och har krafter så kan omställning och förändring vara kul, inspirerande – och man kan ha en känsla av att ingenting är omöjligt. Då är det inga problem att börja cykla eller ta buss, lära sig laga ny mat, byta uppvärmningssystem eller byta pensionsfonder. Bara man fått motiv och inspiration.

Men om man mår dåligt – fysiskt eller psykiskt – så har man fullt upp med att reda ut vardagen om den är. Då är det tungt nog att tuffa på i gamla spår; spåren man kan tuffa på i, rutinen i vardagen, är det som gör att man har något att hålla fast vid, som gör att man inte rasar hela vägen ned. Men att orka förändring då – nä… När man gråter inombords, av ångest, eller oro för något eller någon, eller när fysisk smärta står i vägen för varje avsteg från minsta möjliga ansträngning, då finns inte orken ens att byta elbolag eller orka släcka lamporna efter sig.

Därför är en viktig del i att bygga ett hållbart samhälle och åstadkomma en omställning att vi ser till att människor har en chans att må bra. Att alla har en chans att må bra. Och det handlar om sådana saker som att jobba lagom mycket men också att hjälpa de som är sjuka eller i behov av hjälp av andra skäl.

Tyvärr är det inte det samhälle vi har idag.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

Ja, hur framtiden ser ut är ju förstås omöjligt att veta. “Vi kan bara spekulera”, som det brukar heta. Fast det är viktigt att göra just det. För även om vi inte kan veta säkert så kan vi göra prognoser, som ger en fingervisning om varthän det barkar. Eller som i alla fall kan visa på vidden av olika scenarion, och sannolikheten för dem. Så att vi vet vad vi behöver vara beredda på. Därför är det bra med SMHI:s scenarier, där jag kan gå in och se hur det framtida klimatet kan tänkas bli, även på Skåne-nivå, eller Gradvis information om odlingsförutsättningar i ett förändrat klimat.

Men som sagt var, vi kan inte veta. Det enda vi kan vara väldigt säkra på är att det kommer att ske stora förändringar. Både vad gäller vårt samhälle (det vill säga hur vi samspelar människor emellan) och vad gäller “naturförutsättningarna” (väder, naturtillgångar, mark och vatten). Hur stor förändringen blir och hur snart kommer vi inte att veta förrän i efterhand.

Men ändå. Ändå kan man förbereda sig.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

I mina tankar bor vi kvar där vi bor idag. Nej, det är inte ett perfekt boende. Men det är bra nog. En rimlig kompromiss mellan vad som funkar idag och vad som kan funka i framtiden.

Vi har möjlighet att odla. Redan som det är idag kan vi livnära oss under en ganska påtaglig del av året på det vi kan odla i vår trädgård. Trots att vi inte odlar mer än en ganska liten del av trädgården. Trots att vi inte optimerat odlingen (till exempel sköter vi det här med kompostering uselt). Trots att vi ännu inte löst lagring av det odlat i någon större utsträckning. Potentialen är mycket större än det vi nyttjar idag, på typ alla plan. Och vi bor på typ bästa åkermarken. Vi har fruktträd och bärbuskar och ett stort fint trädgårdsland. Med lite tur får vi dit ett “glastak” på sunkuthuset så att det kan agera växthus. Vi har en fungerande glasveranda som förlänger odlingssäsongen för lite tomater och paprika, och en veranda till som vi kommer att kunna rusta utan några större materiella och ekonomiska tillskott. (Verandorna ger dessutom lite extra buffertzon mellan ute och inne under den kalla årstiden.)

Under den period från högsommar och fram till nu när vi som intensivast ätit av “vårt eget” så har vi egentligen nästan bara handlat mjölvaror, mejeriprodukter, vegetabilisk olja och socker. Och så har vi använt kött, kaffe, te, choklad och kryddor (det vill säga lyxvaror) i huvudsak av det vi redan haft hemma. I ett längre perspektiv innebär det alltså att vi inte är självförsörjande ens på mat, och förmodligen inte heller kan bli. Eller, det beror förstås på var man sätter ribban; vi KAN faktiskt klara oss matmässigt på det vi själva odlar om det faktiskt krisar; det är bara inte helt önskvärt. Det knpeiga blir väl framför allt fett och mjöl. Oavsett vilken sorts fett och mjöl man föredrar av olika skäl så gör det trots allt underverk för maten att kunna använda en del sånt. Men visst, krisar det så kan vi absolut leva på potatis, ärtor, bönor, mangold, tomater och rotfrukter. Sämre kan man ha det, liksom :-)

Det som är betydligt besvärligare är att vi inte har någon mark med skog. Det innebär att vi inte kan försörja oss själva när det kommer till uppvärmning. Eller ja, vår uppvärmning består i grunden av pelletspanna med elpatron som säkerhet/nödlösning. I nuläget klarar vi oss med eluppvärmning ifall pelletsen tar slut. Men på längre sikt räknar jag med att uppvärmning baserad på trä är mer resilient än eluppvärmning. Framför allt är uppvärmning med ved eller liknande mindre beroende av teknik som kanske går sönder och inte kan repareras när kunskap eller naturtillgångar eller annat sätter stopp. Handlar det “bara” om att få el borde vi förstås sätta upp en vindsnurra eller en solpanel :-)

Vi har ett alldeles för stort hus våra behov, om jag ska se det resursmässigt. Det handlar bland annat just om uppvärmningsaspekten :-) Men å andra sidan har vi möjlighet att “minska” huset vintertid, under den period när det behövs uppvärmning i större utsträckning och resurserna krisar. Vi har en centralt placerad kamin, i matrummet. De närmsta rummen åt vardera hållet är köket (som ju behövs för matlagning och vatten) och vardagsrummet (där det finns bäddsoffa). Stänger vi dörrarna till resten av huset så har vi alltså en trerummare att leva i. Övriga nödvändiga utrymmen får man i så fall leva med att de är kalla :-)

Och å andra sidan så är det ju inget som säger att vi i framtiden måste göra som idag och bara bo en familj i huset, eller två vuxna när barnen “flugit ut”. Jag tror inte alls att vi ska utgå från att det är lika självklart att barnen flyger ut i framtiden – kanske ska man se det som en övergående fas i mänsklighetens historia? Och om inte barnen bor kvar så är det kanske någon annan som flyttar in? Vårt hus har tidigare varit tvåfamiljsboende (för länge sedan), och även om man inte delar av huset i två (det är väldigt förändrat sedan dess) så kan man tänka sig andra lösningar. Dessutom har vi uthus som på lite sikt kan rustas vid behov och hjälpa upp möjligheterna till gemensamhetsboende, generationsboende etc.

Vi har en bit in till byn – men inte längre än att vi faktiskt kan klara oss på cykel den dagen det blir nödvändigt. I en helt förändrad situation är det kanske bara in till byn vi normalt sett behöver ta oss – och inte ett antal mil med buss och tåg in till jobb i Malmö? Fast så länge buss och tåg går så ordnar det också sig. Men vi behöver helt klart skaffa oss en cykel med bättre transportmöjligheter (lådcykel, flakcykel eller nåt sånt). Inne i byn finns det fler människor. Möjlighet till utbyte av varor och tjänster. Och det är en i huvudsak engagerad by. Och en lagom stor by för att vara lokalsamhälle.

Vi bor inte väldigt låglänt. Stiger vattnet är vi absolut inte de första som drabbas – tvärtom lär det dröja länge innan det blir nåt problem. (Jag minns inte hur många meter över havet det handlar om, men tror nog det är i storleksordningen tiotal i alla fall; vi har en halvmil till havet.) Vi har inte heller några vattendrag alldeles nära oss som kan översvämma. Däremot har jag för mig att en titt på Skånska recognoseringskartan från ca 1810 gav vid handen att det varit våtmark på andra sidan grusvägen. Så visst, lägger täckdikningen av helt i närområdet och all mark blir “vattenfrisk” så kan det möjligen bli fuktigare i markerna här. Å andra sidan är torkan ett av våra större problem sommartid… Det där behöver vi också lösa: bättre omhändertagande av vårt regnvatten. Nå, det är ju sånt som är lösbart.

Vi har kommunalt vatten. Men vi har också en brunn på tomten. Jag vet inget om vattenkvaliteten, men det finns i alla fall vatten. Pumpen funkar inte, men det är ju sånt som förmodligen går att lösa med reservdelar. Gammal klassisk rickepump.

Och så är det lånen på huset, då… För ja, vi har lån. Jämfört med många andra i vår generation har vi nog ganska små huslån. Vi är inte de som får problem först. Och nånstans hoppas jag väl att det ska vara fullt tillräckligt för bankerna att kräva pengar från dem som har mer skulder – att vi inte ska vara de första man driver in pengar från eller driver från hus och hem den dagen det nuvarande ekonomiska systemet faller, om det nu faller hastigt och olustigt. Och att vi ska ha hunnit amortera av hyfsat mycket tills dess. Men det är ju förstås omöjligt att veta :-) Precis som det är omöjligt att veta vad som faktskt sker den dagen. Frågan är om det ens skulle vara relevant att skicka ut folk till att driva iväg folk från alla hus i en situation med en totalkollapsad ekonomi?

Och sedan har vi förstås allting annat. Alla saker. Kläder som ju till slut blir utslitna. Elektriska saker som lägger av efter hand. Slitage på huset som tids nog kommer att bli eftersatt igen, om det inte finns “pengar” eller material till underhåll. Det får man nog ta allt eftersom de problemen kommer. Vår gamla vedspis från köket står kvar i sunkuthuset; vi får väl i värsta fall installera den igen?

Och ja, jag inser att det här för vissa låter som en väldigt romantiserad bild av framtiden :-) Allt löser sig till det bästa, typ. Jag vet att det inte alls med nödvändighet blir så. Att det kan bli mycket besvärligare. Men trots allt är det nog mer konstruktivt att tänka och planera utifrån ett scenario som det här. Det här är en bra målbild att bygga på. Ett bra mål att sträva mot. För det hjälper att ha ett mål att sträva mot och veta att det man gör i alla fall leder vidare mot något som kan fungera. Det ger hopp. Det gör det lättare att kämpa vidare.

Och det är knappast mer orealistiskt än den framtid många andra människor idag tänker sig ;-)

Och så finns det säkert en väldig massa människor som tycker att jag fått fullkomligt dåndimpen som sitter och tänker i de här banorna. Konspirationsteoretiker, typ. Domedagsprofet. Nu har hon tappat det fullständigt. Och så där. – Tja, jag vet ju inte hur det blir. I allra bästa fall så händer ingenting. Mänskligheten reder ut det här med klimatförändringarna – vi stoppar utsläppen i tid och anpassar oss bra till de förändringar som faktiskt sker redan nu, och har även i framtiden ett i huvudsak intakt samhälle. Ja, om det blir så, så blir jag jätteglad :-) Men att vi bor här och klarar oss ganska bra här är ju ändå ingen nackdel, eller hur?

Vi brkar säga att när vi blir pensionärer ska vi ägna oss åt att odla morötter. Lite skämtsamt sagt – men ändå med en kärna av allvar. Att investera i att ha någonstans vi kan bo och odla och fixa vår försörjning som gamla tycker jag känns som ett ganska bra pensionssparande.

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till…

“Att svära i kyrkan” – någon sorts recension av en mycket viktig bok

Jag har nu läst klart “Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet”.

Jag tycker du också ska läsa den.

Nu borde jag komma med en ordentlig recension. Men det är svårt. Det är så många blandade intryck av olika slag. Jag kan inte sammanfatta det på något sätt som gör boken rättvisa.

Jag skulle kunna plocka ut intressanta citat. Citat med viktiga sanningar, reflektioner, slutsatser. Men de skulle bli så oändligt många. Och jag skulle inte kunna välja. Så jag väljer ändå att låta bli.

Det jag gör är att särskilt peka ut några av texterna – eller författarna – i antologin. För även om boken i sin helhet är läsvärd, så är det vissa delar som gör mer intryck på mig. För de tillför nya perspektiv och tankar. Kanske gäller detta urval främst för mig, som sedan länge känner till de mer “naturvetenskapliga” aspekterna av problemen kring klimat, samhällsomställning och resiliens? Jag vet inte. Det kan lika gärna vara så att de här texterna är de som verkligen behövs just för att nå alla de – alla er – som inte är naturvetare eller miljömuppar eller liknande. Ni som har andra perspektiv på livet än jag.

Oavsett vilket: mina personliga favoriter i boken är texterna av Anna Borgeryd, Stina Oscarsson, Fredrik Lindström, Billy Larsson och Bengt Brülde.

Nu är mitt största problem (gällande boken, då) att jag måste lämna boken vidare till mina kollegor. För egentligen vill jag ha den kvar, som allmän inspirationskälla, till att hämta bra citat och så där.

Fast jag vet ju att det så sällan blir :-)

Men du: läs boken! Jag vill egentligen inte uppmuntra till konsumtion. Men du får prioritera bort nåt annat, så att du har råd med den här bokens miljöpåverkan i form av 0,25 kg trä, 4 liter vatten, 0,7 kWh energi och utsläpp av 164 gram koldioxid (motsvarande ungefär en och en halv kilometer i bränslesnål bil). Och när du läst boken så får du göra som jag och lämna den vidare till andra som behöver läsa den.

För det behöver vi alla.

Det är inte frågan om att vilja vara bakåtsträvare

I alla år jag engagerat mig i miljöfrågor – det vill säga ungefär de senaste 25 åren – har ett vanligt argument mot sådana “miljömuppar” som mig varit att vi är bakåtsträvare. Att vi vill tillbaka till en tid när man spänner oxen framför plogen och aldrig reser utanför det egna lilla närområdet. Ja, du vet säkert precis vad jag menar.

Att vara bakåtsträvare är fult. Man ska bejaka utveckling, nästan oavsett vilken sorts utveckling, annars är man ett miffo, och framför allt fel.

Fast jag har aldrig egentligen strävat bakåt (mer än under ett par års tid strax innan jag började bry mig om miljön, och det var av helt andra skäl och en helt annan historia). Jag har bara velat att vi ska leva på ett sätt om inte förstör miljön.

På senare år har jag dock insett att ja, i det långa loppet så behöver vi gå tillbaka till enklare förhållanden. Enklare liv. Mindre resor, kortare rörelseutrymme. Mindre beroende av ändliga resurser.

Plockar vi bort allt som är beroende av fossila bränslen så har vi helt enkelt inte möjligheten att ha allt det där moderna och utvecklade. Det är ingen strävan från min sida i sig, inget jag efterlängtar och av den anledningen vill uppnå. Bara en insikt om nödvändighet.

Och grejen är att om vi inte försöker ställa om till denna större enkelhet frivilligt, så kommer vi förr eller senare att hamna i det läget ändå. När den billiga oljan är slut. När klimatet förändras. När världen blir svårare att leva i.

Valet står inte mellan att sträva bakåt och att sträva framåt. Valet står mellan att göra en kontrollerad övergång nu, eller att köra rakt in i bergväggen och sedan försöka samla upp spillrorna och göra det bästa av dem.

Jag tycker inte det är mycket till val. I alla fall handlar valet för min del inte om att sträva bakåt utan att vilja undvika något.

Det som behöver göras för klimatet är bra även på andra sätt

Självklart önskar jag att klimatförändringarna inte blir så allvarliga – att “klimatskeptikerna” har rätt och IPCC och majoriteten av alla klimatforskare har fel. Inte för att något tyder på det, men för att det självklart skulle vara trevligare. Men eftersom nu en majoritet av forskarvärlden är överens om att klimatet förändras på grund av våra utsläpp och vårt leverne, så bör vi förstås utgå från detta. Till och med om inte en så förkrossande majoritet hävdat detta, så vore det ändå rätt sätt att agera utifrån försiktighetsprincipen.

Och de allra flesta saker som behöver göras är positiva ändå – vi skadas liksom inte av att försöka leva på det sätt som gör att vi minskar vår klimatpåverkan.

Det är bara positivt om vi minskar vårt köttätande och äter mer vegetariskt (förstås under förutsättning att vi äter rätt kött när vi äter kött). Bättre för hälsan. Bättre för den biologiska mångfalden och naturen i de länder där man nu ofta odlar soja och majs som djurfoder.

Det är bara postivt om vi gör fordonsbränsle av en massa restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri.

Det är bara positivt om vi sparar lite av den kvarvarande oljan (ja, den är en begränsad resurs) till att kunna göra viktiga plastmaterial och annat oljebaserat i framtiden.

Det är bara positivt om vi minskar förbrukningen av energi (oavsett källa) och ökar effektiviteten vid användningen av energi, oavsett om det handlar om bilar, industriprocesser, uppvärmning eller belysning.

Det är definitivt positivt för hälsan om vi går och cyklar mer.

Det är positivt för naturen, jordbruksgrödorna och människors hälsa om färre transporter görs med personbil och lastbil. Bilar släpper inte bara ut koldioxid, utan även som leder till försurning, övergödning, skador på grödor och ökad dödlighet hos människor.

Det är positivt för länder i andra delar av världen om de kan övergå till grödor som lämpar sig för deras klimat, som inte behöver vattnas med det vatten de själva behöver och grödor som de själva kan äta och använda istället för att de ska producera sockerärtor till oss mitt i vintern. (Och sockerärtor är ju ändå allra godast om de är en lyx som bara finns under en kort period varje år – tycker i alla fall jag.)

Det är positivt om människor blir bättre på att ta vara på de saker vi har och laga dem och vårda dem istället för att köpa nytt hela tiden. Det minskar problemen med avfallshantering. Och det miskar behovet av nyproduktion. Att tillverka ny elektronik kräver gruvdrift av sällsynta metaller – gruvdrift leder till många miljöproblem. Tillverkningen innebär ofta arbetsvillkor som vi inte skulle anse acceptabla om det var här hemma i Sverige.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det är förstås inte så meningsfullt. Poängen är att det som skadar klimatet väldigt ofta också är skadligt på en massa andra sätt. Allt hänger samman. Ja, visst finns det undantag där det finns “målkonflikter”, men på det hela taget innebär ofta en omställning till ett mindre konsumtionshysteriskt samhälle fördelar på väldigt många områden. Självklart ska man tänka igenom noga vad man gör så att man inte orsakar annan skada, men det är inget skäl att blunda eller titta åt ett annat håll; tvärtom är det ett synnerligen gott skäl att ta itu med förändringsarbete snarast, så att det finns tid till att göra saker på ett genomtänkt vis.

Det handlar dessutom om solidaritet med människor i andra delar av världen. Respekt för deras liv, deras värde.

Det största problemet är nog att det känns ovant att göra annorlunda. Annorlunda mot innan. Och för de som försöker vara föregångare annorlunda mot de flesta andra.

Och ja, självklart finns det de som förlorar på omställningen, i alla fall på kort sikt.. Stora multinationella företag som bygger sin produktion på konceptet mycket och billigt förlorar om de inte inser att de också måste ställa om. Och oljebolagen sitter väl knappast och hurrar.

Å andra sidan gynnar en omställning många små lokala hantverks- och serviceföretag. Vilket i sig har en passa positiva effekter :-)

Jag längtar mer och mer efter en ransonering av klimatgasutsläpp

För det känns så märkligt. Själv har jag dåligt samvete över att jag köper en bok. Och andra flyger kors och tvärs över jorden igen och igen och igen.

Jag har dåligt samvete, för boken är ju inte nödvändig för min överlevnad – det handlar om nöje och intresse. Men de som flyger har inte dåligt samvete; de anser att flygresorna är nödvändiga.

Och det är ju inte upp till mig att bedöma. Eller, jag kan inte göra den bedömningen, för  jag har inte all information i varje fall. Och det är svårt att ifrågasätta andras val, från person till person; jag måste ju ändå utgå från att andra människor inte är onda.

Därför skulle jag önska en ransonering. En tilldelad mängd tillåtna utsläpp av klimatgaser per person. Då blir det inte upp till var och en. Då blir det rättvist. För som det är nu så blir ju utrymmet mindre för dem som har ett större samvete och större för dem som skiter i konsekvenserna eller som har en tendens att uppvärdera sina egna åtaganden och önskemål jämfört med alla andras.

Är det därför män generellt sett har större klimatpåverkan än kvinnor? För att de av tradition tillåts ha ett större “ego”, större tillåtelse att värdera sig själva och sina göranden högre än andras? Helt enkelt en vana av att tillåta sig själv ta plats – i det här fallet klimatutrymme?

Och ja, visst finns det sammanhang och ändamål och annat som helgar medlen. Det finns till exepel definitivt sammanhang där det är motiverat att flyga. Det finns alltså personer som skulle behöva överstiga sin ranoserande klimatgasutsläppskvot. Men det ska ju rimligen inte vara upp till var och en att bedöma. Det räcker ju uppenbarligen inte – det flygs helt uppenbart på tok för mycket. Det behövs någon form av dispensansökan, där någon oberoende bedömer behovet: är det här viktigt nog att personen ifråga ska få överstiga utsläppskvoten?

Ja, det är önsketänkande. Och? Önsketänkande är viktigt, annars kan man ju aldrig komma vidare. Vi behöver ju faktiskt en samhällsomställning, ett samhälle anpassat efter nya förutsättningar, med delvis helt nya spelregler, istället för bara små marginella förändringar.

“Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en “stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)