Men så får man väl inte säga i det här landet?

Då och då samlas det in pengar till att köpas presenter till folk. På jobbet till människor som fyller jämt eller ska sluta. I andra sammanhang som till exempel nu inför skolavslutning till lärare och andra.

Jag är i grunden skitkass på det där. Man ska komma ihåg att lämna pengar, och man ska ha kontanter på sig – och jag som tycker det är så smidigt att betala med kort har sällan kontanter på mig.

De senaste åren har ytterligare en aspekt tillkommit. För när de där pengarna sedan samlats in, så ska man också hjälpa till att tänka ut något att ge. Till en människa man inte känner särskilt väl. Eller en människa som är vuxen och egentligen redan har allt hen behöver – utom möjligen långt dyrare saker som inte alls är relevanta att köpa för pengen.

Eller så köps det något av klassföräldrar, något banalt och meningslöst.

Och alltså, ärligt talat så bär det mig väldigt mycket emot att bidra till en konsumtion av prylar som liksom mest har ett symboliskt värde. Saker som inte behövs. Saker som löper stor risk att bara bli stående i ett hörn eller på annat sätt bidra till en ökad stress över saker eller sånt som ska hinnas.

Ärligt talat ökar det inte min ambition att komma ihåg att lämna den där pengen.

Och ja, jag vet. Tanken är fin och god och bra. Det är fint att visa uppskattning. Men det kan man göra på andra sätt. Skulle det bara handla om det kunde vi köpa gåvobevis på något hos Unicef.

Det är det ingen som gör.

Och ja, jag vet. Det här gör mig till en dålig människa. Så här får man inte tycka eller säga i det här landet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *