Tag Archives: presenter

Presenter och presentkort och sånt där

Jag har ett presentkort liggandes någonstans. Ett presentkort på Hemtex, ett presentkort jag fick när jag fyllde år.

Jag har kollat på Hemtex. Både på nätet och i fysisk affär. Jag har än så länge inte hittat att de säljer något jag anser mig behöva, eller ens något jag känner att jag skulle vilja ha.

Ja, jag är en otacksam jävel. Jag vet, jag ska vara glad att jag får presenter.

Och när presentkort började bli vanliga så kändes det ju som en så himla smidig lösning. Ett sätt att undvika att köpa presenter som mottagaren inte ville ha eller behövde. Ökad valmöjlighet.

Det tycker jag ju i grunden. Egentligen.

Fast numera känns de där presentkorten mer som en boja. Jaha, någon har bestämt att jag måste hitta något jag vill ha i den här affären. Då måste jag bevaka vad de har, hålla koll på om det dyker upp något som intresserar mig. Kanske kalkylera sannolikheten att de får in något ännu bättre senare. Jag gissar på att det är effektivare reklam än att ha klassisk annonsering?

Dessutom måste jag kalkylera för hur jag ska kunna handla för så nära just det där presentkortsbeloppet. I alla fall om det är en affär jag annars inte skulle handla i. För jag vill ju inte behöva lägga på något utöver det presentkortet innehåller – för då vinner ju affären på det :P Och jag vill inte heller köpa för mindre än presentkortets belopp och liksom aldrig hämta ut resten – det vinner affären förstås ännu mer på. Och allra mest vinner de på att jag helt glömmer bort presentkortet – det händer ju obehagligt ofta. För man kan liksom inte gå omkring och ha fokus på vad som ska konsumeras från ställen man inte alls behöver något ifrån…

Grundproblemet här är väl egentligen idén om att man ska ge något till den som fyller år. Oavsett om personen ifråga behöver något eller inte. Och oavsett om man känner personen tillräckligt väl för att veta vad hen behöver eller vill ha. Och så försöker man lösa det problemet på olika sätt – sätt som skapar nya problem av ännu komplexare nivå.

Själv är jag en socialt missanpassad otacksam jävel. Jag uppskattar inte att få sånt som bara blir liggandes eller som fyller utrymme utan behov. Och jag är usel på att ge folk onödigheter för att det ska vara så.

Men jadå. Jag ska nog lyckas hitta nåt på Hemtex innan det blir försent.

Önskade presenter

Det är knepigt det här med presenter till när barnen ska på kalas. Ofta famlar man helt i blindo, med någon vag uppgift om vad födelsedagsbarnet önskar eller gillar, och så ska man hitta på nåt försnuftigt i rimlig prisnivå, hälso- och miljömässigt okej och så vidare – utan att det tar en massa tid. Hopplöst.

Men häromsistens när tioåringen skulle på fest var det lite annorlunda. Först frågade tioåringen födelsedagsbarnets mamma och fick något svar om att hon önskade sig bland annat pyssel. Men sen frågade han födelsedagsbarnet själv. Och hon önskade sig tyg.

Tyg? Vad för tyg? Ja, det framgick inte.

Men om det nu var så att hon gillade att pyssla, så kunde det ju vara rimligt att anta att hon faktiskt ville ha blandade roliga tyger att pyssla med. Så det var vad vi fixade: ett paket blandade roliga tygslattar från tygskåpet. Låtsaskohud, guldpaljett, svart ylletyg och andra märkliga restbitar. Sånt där som man själv skulle tycka var skitkul att få. Sånt där som finns en del blandade resurser av här. Sånt där som inte kostar nåt för att det redan finns hemma, men som samtidigt är ett enormt värdefullt, både för att det faktiskt skulle kosta en del om det köptes nytt och för att det är värdefullt att ha för dem som gillar sånt.

Och… jag vet ju inte hur presentmottagaren reagerade. Jag har bara den mycket knapphändiga info man får av en tioåring när man frågar sånt. Men jag har i alla fall inte fått några klagomål framförda ;-)

Men så får man väl inte säga i det här landet?

Då och då samlas det in pengar till att köpas presenter till folk. På jobbet till människor som fyller jämt eller ska sluta. I andra sammanhang som till exempel nu inför skolavslutning till lärare och andra.

Jag är i grunden skitkass på det där. Man ska komma ihåg att lämna pengar, och man ska ha kontanter på sig – och jag som tycker det är så smidigt att betala med kort har sällan kontanter på mig.

De senaste åren har ytterligare en aspekt tillkommit. För när de där pengarna sedan samlats in, så ska man också hjälpa till att tänka ut något att ge. Till en människa man inte känner särskilt väl. Eller en människa som är vuxen och egentligen redan har allt hen behöver – utom möjligen långt dyrare saker som inte alls är relevanta att köpa för pengen.

Eller så köps det något av klassföräldrar, något banalt och meningslöst.

Och alltså, ärligt talat så bär det mig väldigt mycket emot att bidra till en konsumtion av prylar som liksom mest har ett symboliskt värde. Saker som inte behövs. Saker som löper stor risk att bara bli stående i ett hörn eller på annat sätt bidra till en ökad stress över saker eller sånt som ska hinnas.

Ärligt talat ökar det inte min ambition att komma ihåg att lämna den där pengen.

Och ja, jag vet. Tanken är fin och god och bra. Det är fint att visa uppskattning. Men det kan man göra på andra sätt. Skulle det bara handla om det kunde vi köpa gåvobevis på något hos Unicef.

Det är det ingen som gör.

Och ja, jag vet. Det här gör mig till en dålig människa. Så här får man inte tycka eller säga i det här landet.

Saker som aldrig får en chans att bli slitna och sånt där som man egentligen inte ens får tänka

Ett nytt litet barn har fötts. En kollega har blivit förälder. Det samlas in pengar till en present.

Den nyblivna föräldern med barn kommer på besök. Present ska överräckas. Jag skäms lite på mitt hörn på fikat, för som så ofta har jag glömt att bidra. Jag glömmer bort den sortens saker i den gigantiska mejlskörden, och jag är usel på att ha på mig kontanter.

Så öppnas presenten. Bebiskläder. Flera bebiskläder. Och plötsligt är jag trots allt glad att jag glömde.

Värlen är översållad av bebiskläder. Bebisar i den åldern växer ur sina kläder på några veckor, kläderna hinner aldrig bli slitna. Och samtidigt, i den åldern så tycker varenda kotte att det är SÅ kul att köpa kläder till de små bebisarna, och man får kläder från kreti och pleti. Kläder som man är glad om de hinner användas ett par gånger innan de stoppas undan.

Det är sånt slöseri som stör mig. Men det får man ju inte tycka. Det är ju jag som tycker fel, så där som det är fel att tycka. Så jag håller käft och säger inget. Förstås.

Våga njuta av julen i tid – då är det lättare att göra den hållbar

Det klagas ofta på att julförberedelserna drar igång för tidigt. På att affärerna börjar sälja julsaker redan i oktober, och att det pratas julklappar och sånt alldeles för långt i förväg.

Det gnälls också på att man lägger för myckert krut på förberedelserna. Att man inte ska fokusera för mycket på städning, julklappsinköp, laga mat, baka och förbereda.

Jag har väl hängt med i klagovisorna. Men jag har börjat tänka om.

Det tar tid att förbereda. Och det är inte dåligt – snarast är det bra.

Ta till exempel det här med julklappar. Det kräver faktiskt sin tid att tänka igenom vad olika personer ”borde” få. Nej, det är inte att vara överdrivet materialistisk och prylfixerad. Tvärtom faktiskt. Onödiga prylar som mottagaren inte har behov av är ganska ofta resultatet av att man är ute i sista minuten. Då blir det lätt att man köper det som ”marknaden” talar om för en att personen ifråga ”behöver” eller borde vilja ha. Opersonligt och ofta meningslöst. Gosedjur till barnen (som redan har femton stycken), slips till pappa (som kanske inte ens gillar slips). Ska man satsa på saker som verkligen har ett värde för mottagaren på längre sikt och som fyller ett äkta behov, då behövs framförhållning.

Vill man dessutom faktiskt satsa på hållbarhet i form av second hand, eller mer sällsynta ekologiska eller fairtrade-produkter, så kan man inte kliva in i första bästa affär och köpa något. Så då krävs det tid för att hinna hitta det man letar efter. Kortare tid leder sannolikt till mindre hållbara val.

För övrigt är det inget som säger att julklappar är något som ska KÖPAS. Ursprungligen är presenter något som kräver förberedelsetid just för att de faktiskt ska hinna tillverkas. En skjorta som ska sys, en hylla som ska byggas, och så vidare. Att börja förbereda julen i god tid – redan när sommaren är slut – är inget modernt påfund från affärer som säljer massproducerade varor, tvärtom är det massproduktionen som möjliggör ”julklappsplanerande” den 23 december. Planerar du i god tid kan du hinna skapa julklapparna själv. Hemgjort äppelmos av trädgårdens äpplen kan vara en jättebra julklapp men kräver att du tänker till redan under tidig höst (om du inte av misstag producerar mer än du själv har nytta av). En skjorta sydd av ett gammalt lakan, eller ett par hemstickade raggsockar av ekoull, kräver också framförhållning.

Julmaten ”kräver” också framförhållning. I alla fall om du vill ha hemgjord korv, egna inläggningar, hembakta pepparkakor och eget julgodis.

Men nej, häng inte upp dig på ordet kräver. För vad är det egentligen vi vill ha ut av julen?

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att julen går ut på de där enstaka dagarna. Julafton, juldagen, och möjligen annandagen. Då ska vi umgås intensivt, spela spel, äta mat som vi lagt ner så lite jobb som möjligt på, spela spel, lyssna sönder julskivorna och gå varandra på nerverna. Sedan ska vi rusa iväg på mellandagsrean och shoppa allt vi inte fick i julklapp.

Vi backar igen. Varför ska vi INTE ägna oss åt förberedelser, som att laga mat som tar tid?

Alltså, en stor grej med julen är ju just förväntningarna. Myset med att stå och baka pepparkakorna. Stoltheten i att göra egen korv. Dofterna, ljusen, ljuden. Längtan. Känslan.

Den där känslan byggs upp successivt. Om vi försöker komprimera julen till att vara max en vecka i december, så får vi ut mindre av den.

Vitsen med julen är inte att fira att någon som en del tror var guds son föddes en gång för längesedan (förmodligen vid en helt annan tid på året – men det är irrelevant i det här sammanhanget). Vitsen med julen är att vi ska motivera oss själva under den tråkiga mörka hösten. Att vi ska ha något att se fram emot.

Därför är det viktigt och bra att låta julförberedelserna ta tid. Både julklappsfixande och matplanering. Komprimera inte julen – sträck ut den istället!

Därför saknar jag barndomens luciatåg. Med sångträningar och förberedelser som drog igång i början av hösten. Detta att under ett antal veckor – typ större delen av hösten – sjunga vackra sånger och förebereda och se fram emot levande ljus och vita särkar. (Ja, jag borde ta itu med nåt sånt igen. Återskapa barndomens sammanhang.)

Och därför är också städningen inför jul viktig. Julen är en motivation för att ta itu med den tråkiga städningen, trots att det tar emot. Ett skäl till att det blir av innan alltsammans gror igen. Och det är så himla mycket mysigare att sätta sig ner och njuta på julafton om det är rent och prydligt runtomkring en. Annars sitter man ju ändå där och har dåligt samvete för det där man kanske borde ta itu med. När man väl sätter sig ner och pustar så ser man ju skiten, hur mycket man än ignorerat den under all annan stress hela hösten.

Jag antar att det är därför folk flyr utomlands på julen: för att slippa se skiten som de aldrig motiverat sig att ta itu med.

För övrigt tror jag att det finns en annan koppling där. Det har sedan lång tid funnits en inställning att det liksom är ”fult” att längta efter och förbereda inför julen långt i förväg. För att det på något vis är gammalt och omodernt, något som förknippas med bondesamhället och gamla värderingar och som man därför vill bort från. Men människan behöver något att längta efter och se fram emot, något att bygga sina förväntningar och förhoppningar på. ”Får” man inte känna så inför julen, så gör man det med något annat. Och jag tror att semesterresor med flyg långt iväg delvis har tagit den platsen, har blivit ett substitut.

Många av de som reser bort just över julen säger att de inte gillar julen. Att den blivit för kommersiell. Ja, för det är ju mycket mindre kommersiellt att köpa en dyr flygresa till andra sidan jorden?

Och ja, jag vet att det är många som inte vill fira ”klassisk” jul. Som upplever traditioner som tyngande eller tycker släkten är en plåga. Det har jag full förståelse för. Men det är inget som säger att man måste fira julen på något särskilt vis. Det behöver självklart inte alls vara hemgjord korv och sillinläggningar, det kan lika gärna vara nordafrikanska specialiteter, vegansk mat eller vad som helst som man själv tycker är gott. Och man behöver inte fira med släkten, man kan fira med dem man tycker om, och skapa sina egna traditioner. Men man behöver inte resa utomlands för att göra annorlunda.

Vågar folk inte göra annorlunda hemma? Är det kanske lättare att slippa julmaten genom att åka till ett ställe där den inte finns än att bara säga att man inte tycker det är gott?

Presenter med tidsbegränsning

Apropå gårdagens funderingar på barnkalas och presenter: Kan man inte ha presenter med någon sorts tidsbegränsning?

De flesta saker man ger ett barn är ju trots allt bara intressanta under en begränsad tid – låt säga max fem år – för sedan har barnet vuxit ifrån. Efter det kommer sakerna att vara ett problem. Åtminstone här. För mina barn känner en väldigt stark äganderätt till saker de fått. Typ ”javisst, jag är för gammal för den och har redan alldeles för många sådana och har inte använt dem på flera år, men den är MIN, så jag tänker inte ge bort den”.

Om man istället gav presenterna med tidsbegränsning – den här är din, men max i fem år, sedan måste du ge den vidare till någon yngre – så skulle man slippa problemet. Och öka toleransen för att ge begagnade saker.

Kanske skulle det dessutom göra att de faktiskt uppskattade sakerna mer under den tid som de hade dem? Som en lånebok som man läser ut för att man vet att man snart måste lämna tillbaka den, eller som man umgås intensivare med någon som rest långt och är på besök några dagar.

Bara en tanke.

 

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Fan ta god ton!

För några år sedan var det en mamma på ett föräldraforum som beklagade sig över att det var så många barnkalas, och att hon helt enkelt var tvungen att låta barnen stanna hemma från en del av kalasen. Anledning: det blev för dyrt att köpa presenter till alla kalasen.

Jag tyckte det var lite märkligt resonerat. Man måste ju inte nödvändigtvis ha med sig presenter på kalas, det är faktiskt inget formellt krav. Man ordnar inte kalas för presenterna utan för att man vill träffa vänner/kompisar och ha roligt. För att bjuda, inte för att kräva. Klart alla ska vara välkomna, oavsett om de har råd med presenter eller inte.

Av de kommentarer som följde insåg jag att min åsikt inte delades av alla. Jag tyckte frågan var principiellt intressant, och startade två frågetrådar. Den ena frågan var ungefär ”Får ditt barn komma på kalas hos mina barn även om de inte har någon present med sig?” och den andra ”Är mina barn välkomna på kalas hos dina även om de inte har present med sig?”. Jag förtydligade mycket nogsamt att det handlade om en hypotetisk situation – att jag inte hade tänkt skicka iväg mina barn på kalas utan present utan bara ville veta hur de såg på det principielt. Jag påpekade också att det ju finns många anledningar till att man kan hamna i den situationen. Dels att man har ont om pengar, dels att det hänt något som gjort att man faktiskt inte haft möjlighet att hinna fixa present, till exempel att någon i familjen blivit sjuk och man varit tvungen att sitta på akuten i många timmar och därför inte hunnit lösa det här med present. (Jodå, sånt händer.)

Och visst, en hel del människor höll ju med mig. Men ofattbart många mäniskor gjorde det inte, och jag fick mycket skit. Väldigt många människor kan uppenbarligen inte heller ta till sig det här med hypotetiskt tänkande, för jag blev kallad snål och folk tyckte vansinnigt synd om mina barn som hade en mamma som kunde resonera på det viset. Väldigt många människor tyckte att det var bättre att köpa billigare mat och liknande saker för att ha råd att gå och köpa någon billig skitpryl att skicka med barnen. För det hör till god ton.

Det hör alltså till god ton att köpa billig skit som det mottagande barnet inte behöver, som ökar det barnets svårigheter att hålla ordning i sitt rum, minskar dess chanser att faktiskt känna glädje över när det får något, och som orsakar en mängd miljöproblem någon annanstans (och eventuellt hälsoproblem hos barnet)? Och för att ha råd med denna god ton så ska man köpa billigt producerad mat, med allt vad det innebär av problem (för miljö och på andra sätt)?

Då tycker jag att vi alla har ett väldigt viktigt jobb i att ändra vad som är god ton! För det enda sättet att ändra ”god ton” är att ifrågasätta och våga göra annorlunda.

Läs också Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs och Min älskade fyraåring på kalas.

Min älskade fyraåring på kalas

Idag är fyraåringen på kalas.

Jag tyckte att ska man på kalas så ska man ha rena kläder – det vill säga inte jeans med tre dagars djupt inarbetat sandlådedamm. Så vi gick för att plocka fram nåt rent ur lådan.

”Rött!” deklarerade fyraåringen.

Så jag tog fram en röd tröja.

”Nej, den röda klänningen!” förtydligade han.

Den röda klänningen är nog hans absoluta favorit när han vill känna sig fin. Härligt klarröd, enkel a-formad (heter det så? lite utställd, liksom), med en dragkedja i halslinningen, två utanpåfickor fram, och slutar en bit ner på vaderna (strikt talat är den säkert för stor i storleken till honom, enligt tillverkarens sätt att se det). Och gjord i ett mjukt härligt tyg av typ collegetröjskaraktär. Det är inte första gången han har den på kalas :-)

Vi hade tur: den var ren, och åkte på tillsammans med ett par jeans med lappar på knäna.

Jaha, och så ska man fixa present. Jag brukar försöka fylla på ett lager med hyfsat vettiga saker att ha och ta av för att slippa akutinköp av värsta sortens skräp. Men gömman var nästan tom; det enda som fanns var en (barn)bok om fåglar från bokrean. Fyraåringen var inte precis eld och lågor över att ha med denna till kompisen. Så han föreslog att vi skulle gå till hans rum och leta efter saker han inte använde längre.

Bra idé i grunden. Ganska svår i praktiken. Ge bort skit som man inte själv vill ha? Eller ge bort kära ägodelar som man för stunden tröttnat på men kommer att sakna sedan?

Först föreslog han trummaskinen. Men det gick jag inte med på, för jag tror att även om han inte använder den just nu, så har han haft fantastiskt kul med den, och kommer att ha igen. Det är ju just det som är tanken med den: den är kul även på längre sikt.

Seda föreslog han att vi skulle ge bort hans krukväxt (någon sorts suckulent). Det tyckte jag var en ganska vettig idé: den är ett skott han fått från mormor, och det bore gå att skaffa nya om han ångrade sig. Men för säkerhets skull ringde jag mamma och kollade. Jodå, det skulle gå att ordna.

När jag la på telefonen hade han redan ändrat sig. Nu hade han letat fram en Alfonsbok, som vi köpt på bibliotekstutgallring. Vi har läst den mycket, men det är helt riktigt att ha tröttnat på den – han är förbi den ålder då man kunde läsa samma bok 568 gånger. Det kändes som en riktigt klok tanke att lämna den vidare till någon annan.

Och nu tyckte han dessutom att vi skulle ge både den och fågelbolken. Okej, sagt och gjort, jag slog in två paket.

Och så skulle det skrivas kort. Han ville skriva själv. Det går till som så att jag först skriver ner det som ska skrivas på ett papper, och sedan ”kopierar” han. Han vet vad de flesta bokstäverna heter, och upprepar bokstavsnamnen allteftersom han skriver.

När han hade skrivit GRATTIS PÅ FÖDEL såg han ytterst bekymrad ut. Han hade insett att det skulle bli svårt att få plats med hela FÖDELSEDAGEN på raden. Men när jag förklarade att det gick att lösa genom att sätta ett bindestreck som liksom binder ihop det med nästa rad sken han upp som en lycklig liten sol – det var en stor och mycket glädjande upptäckt!

Sedan rusade vi et snabbt varv i trädgården och plockade en bukett av ringblommor, morotsblomma och lite annat att ta med till födelsedagsbarnet.