Tag Archives: film

Anne. Med e.

För en dryg månad sedan eller så fick jag veta att det skulle komma en ny Anne på Grönkulla-TV-serie (som skulle ha premiär på netflix den 12 maj).

Jag hör förstås till dem som älskat Anne på Grönkulla sedan barndomen. Läst alla böckerna, säkert många gånger. Jag minns hur jag gick och längtade när den “gamla” serien, med Megan Follows och Jonathan Crombie skulle ha premiär i Sverige sensommaren/hösten 1987 (eller var det 1988?), varenda gång trailern visades, och jag älskade serien (även om jag säkert hade invändningar mot saker som inte stämde med böckerna). Och numera har jag dem på DVD.

En ny Anne-serie? Det kan ju inte gärna bli bra? Inget kan väl slå den där gamla pärlan, liksom?

Men jag tittade på trailern för den nya Anne. Och jag konstaterade att jo, det såg faktiskt lovande ut. Väldigt lovande. Väldigt väldigt lovande.

I fredags hade den alltså premiär. Och igår söndag såg jag de sista av första säsongens sju avsnitt. (Ja, det finns alltså bara en första säsong ännu.) Och… jag måste säga, hur omöjligt det än låter: jag tycker den här är bättre än den gamla.

Ja, den gamla är bra. Men den här är ännu mer på riktigt. Herregud så mycket igenkänning med stackars underbara Anne som är så mycket och som får så lite förståelse från omvärlden!

Och ja, det river runt i gamla halvt glömda sår. För jag sitter många gånger och tycker det blir pinsamt, inte huvudsakligen för att hon gör saker som är eller borde vara pinsamma utan för att hon gör saker på sätt jag också kunde göra saker när jag var yngre och som jag lärt mig den hårda vägen att toleransen är väldigt låg för från andra. För man ska göra som andra förväntar sig och som de osynliga obegripliga spelreglerna säger och ack nåde den som inte följer den mallen eller inte begriper… så jag skäms å Annes vägnar, inte för att jag tycker hon gör fel utan för att jag ser att de andra kommer att tycka det.

Och det gör ont, av igenkänningen.

Men det är bra, och det är väldigt mänskligt gjort. Och det är ett lugnt tempo, där saker får ta den tid de behöver. Det är inte nedkortat och bortklippt utan faktiskt påbyggt.

Och den pinsamma biten när Anne bjuder Diana på te och råkar servera vin istället för hallonsaft… Den är sådant där som jag tycker är pinsamt och jobbigt och besvärligt på riktigt, och jag sitter liksom och laddar upp för att hantera den när jag inser att den är på väg. Men ÅH de gör den på ett så bra sätt att jag inte skäms ett dugg! Den är bara jättebra gjord!

Och Gilbert? Kan någon annan än Jonathan Crombie vara Gilbert Blythe? Svaret är JA!

Så ja. Du ska se den här. Oavsett om du är Anne-fan sedan innan eller inte. Oavsett om du är vuxen eller barn, oavsett om du är kille eller tjej. Jag tycker du ska se den.

Guilty pleasure: Reign

Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av “Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av “Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför “Reign”.

Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.

Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?

Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.

Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.

Och vad gör det med de “praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.

Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.

Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?

Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?

För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…

Det vackra och det fula (tankar kring orcer)

Jag har suttit och tittat på The Return of the King (tredje Sagan om ringen-filmen) med trettonåringen (och delvis med åttaåringen). Och som vanligt när jag tittar på de här filmerna så sitter jag och funderar över hur fruktansvärt fula orcerna är. Inte bara fula som i uppfyller någon annan princip än den vi är vana vid när det gäller skönhet. Utan den total symmetrilösheten. För den är mig liksom i grunden bisarr.

Det går liksom så på kollisionskurs med människans eviga mantra om att utseende inte är viktigt. Det är ju helt uppenbart att utseende är extremt viktigt. Och att vi vill att ondingarna ska vara fula, riktigt asymmetriska, för att vi verkligen ska vara helt säkra på att det är de som är ondingarna. Att alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder vi har i övrigt, oavsett vilken sida vi står på i den vanliga världens konflikter, så ska vi ändå vara på det klara med att de som är förbannat fula i filmen, de är ondingarna.

Och jag funderar vidare kring detta att skönhet är ett så djupt rotat ideal hos oss, även om vi inte riktigt vill kännas vid det. För jag tänker att just den där symmetrin trots allt har en logik ur evolutionärt hänseende? Att symmetrin, generellt sett, antyder goda överlevnadsmöjligheter hos organismer vars biologi bygger på just symmetri. Bilateral symmetri som hos oss (och uppenbarligen varenda intelligent varelse i universum, om man ska tro diverse rymdfilmer). Att skönhetsideal i grunden handlar om att hitta överlevnadsduglighet – men sedan har det liksom gått bärsärk på samma sätt som trutar vars ungar ännu hellre hackar på en polkagrisfärgad pinne än på förälderns rödfärgade näbb.

Men de där orcerna är istället så fula och asymmetriska att de borde vara utan överlevnadsmöjligheter sett i ett längre perspektiv? Och de är så slumpmässigt fula (nej, jag vet, det är inte någon slump, någon har faktiskt suttit och designat varenda krake) att det liksom inte finns någon logik i det. Egentligen känns det mer som att de är formade utifrån människans skräck för allting som är avvikande och missbildat – och inte alls som något enhetligt.

Ja ja. Sånt sitter jag och funderar på här på söndagen. Och nej, jag kommer inte till någon vettig slutsats. För vi vet ju alla att det är fult att bry sig om utseende. Och då borde ju egentligen slutsatsen vara att vi ska heja på orcerna, eller hur?

En Alfonssak till

Ett inlägg till i Alfonsföljetongen:

På flera håll har jag läst kommentarer som handlar om att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret gott kan få göra det, för då har poängen gått fram: gör man som Alfons gjorde så ska man må dåligt. De antar alltså rakt av att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret har dåligt samvete för saker av liknande slag.

Så är det inte med mina barn. Mina barn har ett stort rättvisepatos. Och de har väldigt svårt för när någon – de själva eller någon annan – gör FEL (TM). De klarar inte av att titta på program och filmer där någon gör saker de inte borde. För så ska man inte göra. Och det i sig är skräckinjagande jobbigt.

Och ja, jag funkar likadant. Jag klarade på min tid – knappa tio år gammal – absolut inte av att titta på Rädda Joppe.

Fortsättning Alfons

Nu några dagar senare verkar det, efter att ha läst om #alfonsgate på ytterligare ett antal ställen, som att förskolan i fråga visat filmer ganska lättvindigt – utan pedagogisk tanke och kanske utan närvarande pedagoger. Ett litet barn som ser Alfons och odjuret utan att det finns vuxna som har tänkt igenom hur man ska hantera ifall det blir jobbigt, kanske utan att det ens finns någon vuxen som observerar ifall någon mår dåligt. Om så är fallet förstår jag verkligen om föräldrarna reagerat – och jag vill inte ens riktigt tänka mig in i hur det kändes för barnet.

Och förskolan har alltså beslutat att ta itu med situationen. Man kommer att ta paus från filmvisande en stund framöver:

– Det är viktigt att trycka på att beslutet har fattats på den enskilda förskolan och att detta bara är en högst tillfällig lösning i samband med den situation som har uppstått, säger förskolechef Eva Danerhall.

Under den tillfälliga ”filmpausen” kommer man på den aktuella förskolan att gå igenom rutiner och riktlinjer för filmvisning, så att både barn och föräldrar kan känna sig trygga med vad som gäller.

– Vi kommer absolut att visa film igen när det finns ett pedagogiskt syfte. Likaväl som vi läser böcker eller spelar musik så har också filmen sin plats i den pedagogiska verksamheten inom förskolan, säger Eva Danerhall.

Som sagt var, folk rasar. Och jag skulle nog vilja ge Sydsvenskan rätt stor del av skulden – Sydsvenskans artiklar har inte varit väldigt nyanserade utan känns som att de varit inriktade på att locka klick. En bra tidning – som Sydsvenskan generellt är – borde ha grävt mer innan man skrev, borde ha gett den nyanserade bilden. Ni kan bättre, Sydsvenskan! Men i det här fallet bidrar ni till den polariserade världen, när vi verkligen behöver motsatsen.

Folk rasar som om de själva vore odjuret

En förskola i Malmö visade filmen “Alfons och odjuret”. Ett barn fick hemska mardrömmar av filmen. Föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen. Och nu har Malmö stad bestämt att den närmsta tiden ska det inte visas film på just den förskolan.

Och hela nätet “rasar”.

För det är jättehemskt att föräldrarna engagerade sig i sitt barn såpass att de påpekade att det här blev problematiskt.

Och det är jättehemskt att en förskola ska låta bli att visa film under en period.

Eller vad?!

Hur många av alla de som rasar har ens läst boken eller sett filmen?

Jag har. Jag minns att mina barn när de var i den åldern bok och film riktar sig till inte alls klarade av boken och filmen. Det var för mycket ångest, för hemskt.

Det är en bra bok och en bra film, som tar upp viktiga ämnen. Men människor är olika känsla. För en del barn kan det behövas något på den nivån för att nå in med en poäng. För andra barn är det alldeles för mycket.

Jag har inga problem med att förstå att man som förälder till ett känsligt barn tycker att det kan vara en katastrof att barnet fått se Alfons och odjuret på förskolan. (Och jag vet en annan situation där det istället handlat om en skola där det för något äldre barn visats film som var känslomässigt upprörande för flera av barnen, och där en samstämmig grupp av föräldrar tyckte att det var förkastligt att den filmen visades.) Kanske kunde Alfons-affären ha skötts smidigare än den gjorde – eller så gjorde den det, och det är bara media som gör det mer dramatiskt än det är, för att det lockar klick? Men jag har inga problem att förstå att barnet reagerade, och att föräldrarna i sin tur både reagerade och agerade.

Och jag undrar om det helt enkelt är för att det handlar just om Alfons Åberg, denna helyllefigur som alla har en relation till, oavsett om de verkligen minns någon Alfons-historia eller inte. Att folk helt enkelt inbillar sig att Alfons kan inte vara läskig och at det därför är uppåt väggarna galet.

Ungefär som alla människor som fått för sig att alla Astrid Lindgrens historier handlar om någon sorts idyll – när det i själva verket är ytterst få av hennes historier som gör det.

Och i den aktuella historien så är det nästan som om den stora massan själva gått och blivit odjuret under sängen.

Sagor för vuxna

Mina svärföräldrar är inte mycket för filmer och böcker som handlar om “övernaturliga saker”. I övernaturligt inkluderas då allt som går utanför det som är möjligt med dagens kunskap, eller hur man ska säga. Det innebär att båda Harry Potter, Sagan om ringen och Doctor Who, och allt annat av den typen, går bort.

Inte så att de är fördömande. De vill bara inte själva se det, de stör sig på det och vill därför inte se.

Vi sitter och pratar om det vid matbordet (under den gångna helgen).

– Ungefär som med Bamse då? säger jag. Bamse kan alltid stoppa i sig lite dunderhonung och bli stark, och så löser sig allt.

För det där har jag och sjuåringen pratat en hel del om. Sjuåringen har genomskådat Bamse och tycker inte Bamse är särskilt spännande, just av den anledningen.

– Ja, eller så tar Skalman fram något konstigt från sitt skal och fixar det med, fyller sjuåringen i.

– Ja, fast det är ju sagor, säger någon av svärföräldrarna.

Ja. Sagor är just vad det är. Och grejen är att även vuxna behöver sagor.

Att man gillar sagor betyder inte att man tror på dem, det betyder inte att man förlitar sig på Dumbledores eller Gandalfs magi eller på att Doctor Who ska komma flygande i sin TARDIS och lösa saker.

Sagor är på samma gång verklighetsflykt och verklighetsanalys. Verklighetsflykt behöver vi alla ibland (och kommissarie Morse är minsann också verklighetsflykt). Och sagornas värld, placerad utanför vår vanliga verklighet, ger samtidigt utmärkta möjligheter att titta närmre på det som händer i vår egen värld och verklighet men från ett annat perspektiv. Som det här jag skrev om Doctorn häromdagen.

Jag behöver definitivt sagorna, minst lika mycket nu som vuxen.

 

Slutligen: Anne of Green Gables

Ginza hade uppenbarligen brist på Anne på Grönkulla, men för några dagar sedan kom slutligen min beställning från början av december. Och den sunkiga dagen idag passade ganska bra ihop med filmtittande, så nu har jag hunnit se hela första filmen (vilket väl motsvarar första säsongen sett som TV-avsnitt).

Märkligt nog blev inte resten av familjen sittandes kvar ;-)

Ärligt talat så är det nu, som vuxen, bitvis lite småbesvärligt – för jag kan ju tycka att Annes långa tirader blir lite för mycket ibland. Och att hon är lite för envis i vissa fall. Fast jag förstår ju samtidigt att hon behöver den där fantasin – kanske förstår jag den biten bättre nu.

Med mina vuxenögon funderar jag också över vilket stort och fint hus Matthew och Marilla har och hur gott ställt de verkar ha det – i en tid när fossilbränslena fortfarande inte höjt levnadsstandarden. Svårt att sammanfatta på ett enkelt sätt… eller jag är för trött idag för att utveckla tanken :-) Det är i alla fall helt klart så att vuxenglasögonen är på till viss del när jag ser det, och jag har förstås lärt mig en hela massa sedan jag såg serien i slutet av åttiotalet :-) (Ja, böckerna läste jag tidigare.)

Men, trots allt: ja, det är fortfarande en väldigt bra filmatisering. Kvalitet som fortfarande håller, fortfarande mycket sevärt.

Bowie och filmer och cancer

Egentligen var det filmer som introducerade Bowie för mig, och egentligen nästan utan att jag märkte det, liksom. Jag hade nog hört namnet innan, som man ju gör med en massa kändisar – man känner till namnet men förknippar det egentligen inte med något alls.

Jag tror att Labyrinth var först av de båda filmerna.

Det bör ha varit någon gång i slutet av åttiotalet. Något i mitt huvud säger att jag var tretton, men det behöver inte alls stämma. Men högstadiet lär det ha varit, i alla fall. Under en period hade dansk TV någon sorts ungdomsfilm varje fredageftermiddag, som man kunde titta på när man kom hem från skolan och liksom börja helgen med. (Det är inte det enda jag har dansk TV att tacka för.) En av dessa fredagar var det Labyrinth som visades. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att välja att se filmen – det var ju inte så att jag såg alla de där filmerna, men något i hur den beskrevs i TV-tablån måste ha fångat mig – ja, inte bara så att jag valde att se den utan faktiskt satte igång videon på inspelning så att jag skulle kunna se filmen fler gånger. Och ja, sedan såg jag den igen, många gånger. För jag älskade sagor och jag älskade vackra klänningar och jag älskade formspråket och estetiken och humorn och hela känslan i filmen – oublietten, talking hands, de omöjliga trapporna… Och det är något alldeles fantastiskt över den där rollkaraktären Jareth, som trots all sin makt inte lyckas vinna.

Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my here to the goblin city to take back the child that you have stolen. For my will is as strong as yours, and my kingdom is as great. You have no power over me!

Den andra Bowie-filmen jag såg – om det nu är den andra; jag är trots allt osäker på ordningen jag såg dem – är Vi barn från Bahnhof  Zoo. Under min tid som medlem i UNF så ordnades det vid något tillfälle en helgkurs om droger. Vi ungdomar tillbringade dagarna med undervisning (eller vad man ska kalla det) om olika sorters narkotika – hur de fungerade, vilka problem de ledde till och så där. Superteoretiskt. Förmodligen intressant, förmodligen lite korvstoppningskänsla. Jag minns inte så noga. Jag tror jag var femton år, så det lär ju vara 25 år sedan. Men på kvällen tittade vi på film. Instuvade i ett mötesrum, med en TV och en video inrullade på en sådan där klassisk skolvagn (om jag minns rätt). Och filmen vi såg var just Vi barn från Bahnhof Zoo. Det var den som gjorde det riktiga intrycket, den som blev den verkliga behållningen av helgen, den filmen som fick mig att känna “aldrig”. – Och Bowie är ju liksom inte central i filmen eller i den filmupplevelsen, inte för mig i alla fall.

Och egentligen fastnade väl Bowie inte riktigt djupare i mig av de båda filmerna. Jag är när jag tänker på det ganska osäker på vägen från dessa första intryck och till att jag julen 1996 – efter att ha önskat mig det – fick skivan/skivorna The Singles Collection, som sedan ledde fram till en nystart för mina dansdrömmar. Men när jag funderar vidare har jag något minne av att jag nog sett honom på TV strax dess förinnan… sannolikt det här, i “Det kommer mera”, just 1996.

I fredags fyllde han 69 och släppte ett nytt album. Jag satte på mina gamla skivor medan jag städade undan julgranen, och till min glädje dansade båda barnen loss till musiken.

I morse skjutsade jag och barnen älsklingen till sjukhuset för röntgen – för att ta reda på varför han mått sämre de senaste veckorna. Och på vägen tillbaka skulle jag lämna barnen på fritids. På väg in i byn gick P3 Nyheter kl 8.00 på. Det allra första de meddelade var att David Bowie dött. Efter 18 månader med cancer.

I efterhand känns den nysläppta skivan med tillhörande video som en snyggt regisserad och välplanerad sorti, ett avslut som innebär en fortsättning för alla oss som är kvar. För han visste ju, även om inte omvärlden visste.

Under förmiddagen fylldes flödena av RIP och klaganden över att cancer tagit även eller just honom.

Tre och en halv timme efter beskedet om Bowies död fick vi besked om vad som orsakat att älsklingen mått sämre: Tumörerna är aktiva. Cellgiftsuppehållet som varat sedan slutet av november får avslutas och behandling påbörjas igen. Den lilla förhoppning jag fått tillbaka om framtiden, där den gemensamma framtiden i drömmarna utökats till möjligen flera år eftersom han svarat så bra på behandlingen, krympte plötsligt hastigt igen, i alla fall i mitt huvud. Och jag inser att den där medianöverlevnaden utan behandling som sades vara 6 månader nog aldrig skulle varit relevant för älsklingen – utan behandling skulle han redan varit död sedan länge. Aggressiva jävlar, de där.

I dimma så tät att jag knappt såg havet åkte jag sedan och hämtade hem älsklingen. Min älskling. Cancer är en jävla skit, liksom alla andra sjukdomar som stjäl älskade människor från de som älskar dem – och berövar de drabbade på livet.

Så börjar det nya arbetsåret. Dimman känns på något vis rätt.

It’s only forever
Not long at all
You’re lost and lonely
Underground

Kallt och blåsigt

Igår var världen dimmig, drypande fuktig och vindstilla.

Idag är det minusgrader och blåser isande kallt. Och torrt. Inte en tillstymmelse till nederbörd. Vinden ligger på från sydost, rakt genom (den renoverade) verandan och den otäta ytterdörren innanför, och hallgolvet blir skitkallt, liksom allrummet på ovanvåningen, eftersom trappan går i samma riktning som ytterdörren. (Så kan man rimligen inte säga?)

Ikväll har vi, på sjuåringens önskan, sett om en av Star Wars-filmerna. Det blev mittenfilmen av den ursprungliga trilogin (Star Wars V). Det är ganska fascinerande at se den när man nyss sett The Force Awakens (Star Wars VII). Nu är det ännu mer irriterande än förr att se Han Solo uppträda som en skitstövel – det blir liksom ännu mer uppenbart med den nya filmen i färskt minne – och samtidigt liksom tröstefullt att han fått bättra sig ordentligt till den nya filmen :-) Men det är liksom verkligen helt obegripligt att Leia över huvud taget faller för honom.