Tag Archives: pengar

På gränsen till det kontantlösa samhället

Vi lever på gränsen till det kontantlösa samhället.

I de allra flesta situationer betalar jag elektroniskt. Går jag till affären betalar jag med kort. Även på nätet ibland, förstås. Och de saker som inte betalas med kort betalas istället med fakturor, som hanteras elektroniskt via internetbanken.

Men till vissa saker behöver man fortfarande papperspengar. Som när man går på loppis, eller ska köpa grillad korv till barnen på en marknad. Och till barnens vecko- och månadspengar.

Men trots att kontanter är nästan helt bortarbetade i det dagliga livet, så finns det vissa situationer när det faktiskt fylls på med kontanter. Och det är i samband med jul och födelsedagar. För pengar är fortfarande en vanlig present. Framför allt från släkten.

Och jag har inget emot pengar som present. Det är ofta ganska klokt, eftersom det ger mig möjlighet att själv bestämma vad pengarna faktiskt behövs till. I teorin är det alldeles jätterätt.

I praktiken är det däremot förstås sällan så att jag har de där kontanterna med mig när jag väl ska handla något. Oavsett om det handlar om bidraget till en ny frysbox eller om det är en slant att köpa något till bara mig själv för. För de där sakerna köper jag ju med kort, eller på faktura. För att det är det som blivit det vanliga.

Så de där födelsedags- och julpengarna blir lätt liggande. Den gångna julen samlade vi ihop och satte in dem på banken.

Och i övrigt så fungerar födelsedagspengarna som en kontantreserv. En kontantbank. Det är den jag plockar med mig ifrån när jag behöver pengar till loppis eller grillad korv, eller när barnen ska ha månads- eller veckopengar eller nåt sånt. Det är det mina pengar till att unna mig bara något till mig själv går till.

Och egentligen är det nog inget problem. Det går nog jämt upp i slutändan. Att inte behöva trassla för mycket med att jonglera kontanter ut och in på konton är också värdefullt.

Men det skaver lite i ordningsnerven. Det är ju FEL (TM).

Och jag tänker att det finns utrymme för förbättringar och smidiga lösningar kring julklappspengar innan vi är framme vid det kontantlösa samhället.

Tid och pengar

Det sägs att tid är pengar.  Och det är väl på sätt och vis sant. Pengar är ett sätt att värdera det som tar tid – att göra, att odla, att tillverka, att genomföra. Det som tar mer tid att göra kostar rimligen mer i pengar. Dyrare i pengar är värdefullare, har högre kvalitet, är mer eftertraktat och så vidare – i alla fall är det liksom grundprincipen.

Och så finns det en massa saker och företeelser som förstås inte kan värderas i pengar. Många av dem vad vi skulle säga ovärderliga. Kanske just för att de inte heller kan omsättas i tid? För oavsett hur mycket tid vi lägger ner – i form av arbete eller väntan eller annat – så kan de aldrig ersättas om de gått förlorade. Ett människoliv (som släckts), eller ett grundvattenmagasin (som förorenats).

Men i alla fall, de där tidpengarna… Det är märkligt, för om nu någots ekonomiska värde motsvarar nedlagd tid, då borde dessa pengamässigt dyra produkter vara populära. Istället har det liksom gått åt motsatta hållet på en massa områden. Mat och kläder och prylar och en himla massa andra saker… Det är numera någon sorts märklig status i att lyckas köpa allt sådant så billigt som möjligt.

Speciellt om man köper något som man kanske inte riktigt behöver. Då kan man döva sitt samvete med att det var billigt. Då är det liksom mer okej. Lägger man däremot mycket pengar på något man kanske inte riktigt behövde, då är det extra fult.

Borde det inte rimligen vara tvärtom?

Och även när vår tid inte översätts i pengar utan är just bara tid… För alltså, ska man åstadkomma något “på riktigt”, då tar det tid. Skriva en bok. Odla ett trädgårdsland. Eller för den delen bygga upp en egen värld eller ett eget projekt i ett datorspel (som minecraft). Det tar tid att genomföra något på riktigt.

Men även tid har det blivit fult att slösa använda mycket av – även där är det som att det är viktigare att komma billigt undan. Som det här med att inte sitta för länge framför datorn eller andra skärmar. Hur länge man sitter där verkar ofta vara viktigare än vad man faktiskt gör. Eller, det verkar viktigare att inte sitta för länge än att man faktiskt får möjlighet att slutföra och göra något bra.

Däremot är det tydligen okej att slösa med råvaror och naturresurser. Att ta hand om det man har tar tid, både att vårda och laga. Det är snabbare och därmed billigare att köpa nytt igen och igen. Och då ska man ju förstås allra helst köpa billiga varor. Så gör det inte så mycket att man behövde köpa nytt. Och dessutom är ju kvaliteten sannolikt lägre, så man inte behöver bry sig om att vara rädd om…

Varför jag inte klarar mig utan kontanter

En del människor tycker att man borde avskaffa kontanter helt. Vissa av dem tycker att alla som säljer nåt ska ha kortläsare, och annars ska de inte sälja nåt. Andra kan helt enkelt inte se att det finns situationer där man inte kan betala med kort.

Jag gissar på att dessa personer inte är flitiga loppisbesökare. För hur skulle det funka med loppis utan kontanter? Idrottsföreningens stora loppis, ute på fotbollsplanen, med många löpmeter bord där det står uppradat mängder med porslin, grytor, julpynt, lampor, leksaker; ytterligare ett antal bord med böcker; ett parti med blandad märklig elektronik; en del av gräsmattan med möbler, en annan med trädgårdssaker, en tredje med kläder och skor, och så vidare. Många tiotals säljare. Du handlar för tio kronor här, fem kronor där, en femtiolapp där.

Eller för den delen bakluckeloppis eller garagerensningloppis.

Eller när du ska sälja farmors gamla skrivbord via Blocket eller via en lapp i affären. Ska du behöva skaffa kortläsare för det?

Och hur ska man klara sig på små musikfestivaler och spelmansstämmor? Dels behöver man oftast kontanter för att kunna köpa mat (och det är ofta god och spännande mat – en del av upplevelsen man inte i onödan vill missa). Men dels, och framförallt: skivorna! På små festivaler burkar det finnas “sm唝 band eller artister (alltså mindre kända), och de har ofta med sig skivor och säljer. Skivor som man inte kan få tag i på vanliga vägar (eller som det i alla fall är svårt att få tag i). Skivor som i alla fall jag och många med mig gärna köper med hem. Och då är det kontanter som gäller.

Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det “gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara “passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det “gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara “passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det “gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara “passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

En köpfri dag är en jättebra idé – men inte just på första advent

Alla som läst min blogg ett tag vet att jag skriver mycket om konsumtion. Om hur viktigt det är att inte köpa saker man inte behöver, och att välja rätt produkter, både vad gäller tillverkningens effekter och effekterna av produkten, när man faktiskt köper något. Jag betonar att vi inte ska slösa med de resurser vi har utan hushålla, och jag skriver om återbruk och återvinning. Och så vidare.

Och ja, jag gillar idén med en köpfri dag. För även om det viktiga arbetet görs genom små beslut varje dag – att ständigt ständigt tänka igenom alla små och stora köpbeslut, så är det bra att ibland manifestera lite extra, för att en idé eller princip ska få större uppmärksamhet och synas bland vanligt folk.

Men jag gillar inte valet av dag.

Den köpfria dagen förläggs nämligen till första advent. (Eller strikt talat till sista söndagen i november – vilket i år och många andra år sammanfaller med första advent.)

Ja, det är nogsamt uträknat. “En köpfri dag är medvetet förlagd till en av årets största shoppingdagar för att det ska bli någon utmaning att tala om“ kan man läsa på bloggen En köpfri dag.

Det gör mig arg.

För mig är första advent julskyltningssöndag. Det man gör då är att man åker in till stan, går och tittar på julskyltning, lyssnar på sång, tittar på hantverk. Kanske köper en krans att hänga på ytterdörren eller en påse hembakat av några skolbarn. Blir bjuden på glögg och pepparkakor. Smiter inom den lilla världsbutiken när man för en gångs skull befinner sig i stan och köper lite te eller kryddor. Och ja, enstaka år har det hänt att någon julklapp har köpts den dagen – men det hör till undantagen. Och kanske stannar vi på vägen hem och köper med en flaska glögg att dricka av hemma, eller köper med några ljus till ljusstaken.

Utgifterna den dagen är små. Och går till saker som ur ett konsumtionshänseende är förhållandevis vettiga. Så varför i hela fridens namn ska jag avstå från att köpa just den dagen?

Nä. Det kommer jag inte att göra. Bara tanken gör mig arg.

Mitt förnuftiga köpbeteende försöker jag ha med mig hela tiden. Men ta inte bort min möjlighet att få njuta av glögg och pepparkakor på skyltsöndagen – en av de få gånger jag faktiskt går omkring på stan bara för att det är mysigt.

Vad pengarna skulle räcka till och att vad som är normalt att lägga pengar på är så olika

LD skriver om körkort och pengar under uppväxten och vad de skulle räcka till.

Jag ska kanske börja med att säga att visserligen har mina föräldrar huvudsakligen betalat mitt körkort, men jag tog det inte förrän jag var 26 år, när jag sedan länge hade flyttat hemifrån. Jag hade inte intresse av att ta körkort förrän då, när jag faktiskt behövde det för jobbet, och av miljöskäl ville jag inte. (Men “alla andra” hemma tog körkort strax efter att de fyllt 18.)

I övrigt var pengar inget som fanns i överskott hemma under min uppväxt. Vi hade så vi klarade oss, men nog vändes det på pengar och letades extrapriser.

Men det här med studiemedel… När jag gick på gymnasiet fick jag studiemedlet själv. Det skulle räcka till kläder och nöjen och allt sånt. 750 kronor i månaden.

440 kronor i månaden gick till månadskort på kollektivtrafiken, så att jag skulle kunna ta mig till grannstaden två kvällar i veckan för dansträning. (Dessutom tränade jag en kväll i veckan i min “egen” stad.) Dansavgifterna betalade jag med sommarjobbspengar. De 310 kronorna i månaden efter busskort skulle räcka till allt annat.

LD pratar om att studiemedlet skulle räcka bland annat fika och cigg. Jag tror inte att jag någonsin gick och fikade på den tiden. (Ja, bortsett från hemma eller hos någon.) Under mina år på universitetet senare hände det enstaka gånger. Att gå på stan och betala dyra pengar för fika är något jag betraktar som lyx och något jag börjat se som normalt först de senaste åren, som vuxen med stabil inkomst. Och fortfarande är det ganska ovanligt att jag gör det.

Och cigg?! Ja, det om något är ju dyrt och obegripligt att lägga pengarna så är det cigaretter. Speciellt om man har ont om pengar. Men så har jag ju aldrig förstått det här med rökning.

Jag kan väl säga att både smink och godis också var extremt små budgetposter för mig.

Jag kände mig ändå som att jag hade ganska gott om pengar på den tiden, eller i alla fall inte fattig, för jag hade ändå mycket mer pengar att bestämma över än vad jag nånsin hade haft innan.

Saker man sparar till

Läste ketchupmammans inlägg om saker man sparar till, och kom att tänka på en sak jag funderat på ibland.

När jag var liten sparade man faktiskt till saker. Jag såg en sak jag ville ha, och så gick jag hem och sparade mina veckopengar, i många många veckor, och så gick jag och köpte saken.

Skulle man göra så idag så skulle saken man sparat till inte längre finnas kvar när man väl fått ihop pengarna. Saken skulle ha hunnit bli omodern, eller helt enkelt bara tagit slut (och vara slut hos tillverkaren och aldrig komma hem igen).

Att betala för något man vet man inte kommer att kunna utnyttja

Om man går en danskurs eller på annat sätt tränar terminsvis, så betalar man normalt för ett visst antal gånger som i praktiken innebär en termin. Terminen består till exempel av 12 träningstillfällen – betalar man en kurs så får man gå 12 gånger.

Normalt missar man ju någon gång för att man är sjuk eller bortrest. Nå, en eller två missade gånger av 12 känns ju ändå rätt OK.

Som förälder får jag dock räkna med att missa betydligt mer. Barnen blir sjuka, så det ska vabbas. Och eftersom barnen släpar hem sjukdomarna så blir jag själv också sjuk oftare. Jag ska vara glad om jag lyckas komma mer än hälften av gångerna på en termin.

På många ställen har man förstås möjlighet att “ta igen” missade tillfällen genom att gå på någon annan klass istället.

Ja, men jag har EN kväll i veckan som är min kväll. Ska jag ta igen så innebär det att jag måste gå två gånger samma vecka. Vilket i princip är omöjligt.

Det är surt att betala för saker man redan från början kan räkna ut att man inte kommer att kunna utnyttja.

Tack och lov finns det ställen där man kan köpa enstaka lektioner eller tiokort.