Category Archives: Saker jag inte förstår

Så om man tycker skatterna är för låga och därför skänker till välgörande så får man skattelättnader?

Vi är många som tycker att skatterna gott kunde vara lite högre, för det finns så många saker som borde finansieras av samhället som samhällets pengar inte räcker till, eller att samhällets pengar inte räcker till att hålla en bra kvalitet.

I väntan på högre skatter är en lösning att själv skänka pengar till välgörande ändamål, för att lite grann kompensera för det där man tycker borde komma det gemensamma till del.

Men numera är det tydligen så att om man skänker pengar till välgörenhet så får man skattereduktion. Det vill säga när man skänker pengar till välgörenhet för att kompensera för att man inte får skatta så mycket som man vill, så sänks ens skatt. Kontentan av det blir alltså mindre skatteintäkter.

Kan någon förklara för mig varför det är bra? Mer än möjligen att jag kan styra att pengarna går till något som jag tycker är bättre än vägbyggen (men kanske är det istället statligt miljöarbete som får mindre pengar?).

Stat, samhällsbyggande, ansvar och jobb…

Jaha, SJ ska dra ner. För de får bara göra lönsamma saker. Så de måste spara pengar. Och alltså kommer de att avskeda en massa människor.

Samtidigt sägs det, gång på gång, att jobben är SÅ viktiga, att vi måste få fler människor i arbete, och så vidare. Och det görs oändliga mängder mer eller mindre vettiga insatser för att folk ska få jobb. Som sänka avgifter och skatter, turnéer där man pratar med viktiga personer om ditten och datten, och förstås åtgärder som går ut på att folk ska ha åtminstone nåt som liknar ett arbete att gå till.

Och samtidigt försvinner alltså riktiga jobb, som jobb hos SJ. För att SJ har ett lönsamhetskrav, på kort sikt.

På bara lite längre sikt är det förstås en enorm fördel att behålla järnvägen, till och med på den kassa nivå den befinner sig idag, om vi ska flytta över allt mer trafik till järnväg. Vilket är en nödvändighet.

Jag fattar inte alls logiken. Det är så grava feltänk i det här så jag kan inte greppa det.
Vad har hänt med långsiktighet, överblick och samhällsbyggande? Det är ju det staten ska syssla med – det är därför vi har en stat!

Spara pengar genom att minska personalstyrkan så att vi kan få pengar över till…?

Jag har så svårt att fatta…

Jag läser följande i Sydsvenskan:

SJ ska hårdbanta för att spara en miljard på tre år. Mer än var tionde anställd riskerar att få sluta.

-”‰Vi tittar på alla våra kostnader för att skapa en mer konkurrenskraftig organisation, säger SJ:s vd Crister Fritzson.

Men alltså. Arbetslösheten är ett problem. Det pumpas in en massa pengar för att skapa nya jobb, i olika typer av åtgärder, satsningar, sänkta avgifter och skatter och annat. Och samtidigt så tar man bort jobb som faktiskt behövs, jobb som faktiskt finns, för att det ska sparas pengar. För att det ska konkurreras. För att priser ska pressas genom upphandlingar.

Det ska sparas pengar. Det tycks vara det viktigaste av allt. Fast det är oklart vad de pengarna ska gå till.

Jag tycker det är så tröttsamt. Ursäkta, men VAD blir bättre av den här karusellen, liksom?

Och jo, det är i slutändan samma pengar. Det är samma värld och samma grundläggande resurser det handlar om. Faktiskt. Vi måste börja tänka i lite större perspektiv. Typ större än en fingerborg.

Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och obegripligt

Är du en sådan som jag? Som alltid tyckt att ekonomi är ganska tråkigt.

Eller ja, på mitt eget enskilda plan, så där när det handlar om mina egna pengar och hur jag använder dem, så tycker jag det är intressant. Och länge hade jag mycket god koll, och förde kassabok ner till minsta lilla banan. (Det har jag inte längre. Det var på den tiden jag hade mindre pengar men mycket färre bollar att hålla rätt på i tillvaron.) Men Ekonomi (TM) har jag alltid uppfattat som tråkigt och ointressant. Alltså så där som i Ekonominyheter på radio och TV och tidningar, eller Ekonomi som studieämne och teorier och så. Jag har stängt av, bläddrat förbi, gjort något annat.

Det var först nyligen som det slog mig att det kanske egentligen inte handlar om ointresse. Utan att grundproblemet är att jag inte håller med om de grundprinciper som används. Att hela ekonomin (ja, inte mina ekobananer, men sånt där som de pratar om på Aktuellt, sånt där som nationalekonomi och företagsekonomi och så) bygger på principer som i grunden går emot min världsuppfattning. Och därför kryper det i mig någonstans i mina fundament av allt som utgår från detta.

Och problemet är väl liksom att allt det där levereras som sanningar. Så här ÄR det. Fattar du inte det så är det för att du inte är tillräckligt insatt. Håller du inte med så är det för att du inte är påläst. Lilla vän, du förstår inte – så naiv du är. (När jag tänker på det låter det egentligen ganska sektliknande. Du har inte nåt insikten och upplysningen, typ. Och lite härskarteknikvarning också.)

Fast i själva verket ÄR det inte sanningar. Det är i bästa fall teorier som man valt att betrakta som sanningar. Det är kraftigt ideologiskt färgade principer som man använder som sanningar. Fast det säger man inte.

Och många av de principer och teorier och så vidare som man använder har man förmodligen egentligen byggt för att det passar ens egna mål och avsikter. Men det betyder inte att det är så det måste vara. Man kan bygga ekonomin på andra principer, med andra mål för ögonen. Och då behövs andra modeller, och därmed andra beräkningar. Och då är plötsligt inte ekonomernas gamla sanningar alls några sanningar längre

Numera lyssnar jag åtminstone en del även när det pratas ekonomi. Jag håller inte med. Jag ifrågasätter. Jag har insett att det faktiskt inte behöver vara mig det är fel på. Inte alls. Det är egentligen bara en metod att få mig och andra som inte håller med att hålla käft.

Och ekonomin är viktig. Även den där stora världsomspännande ekonomin. Det är i synen där som mycket är felbyggt – mycket av det som gör att vi inte alls hushåller med jordens resurser.

Jordens resurser. Det är ju det ekonomin handlar om, i grunden.

När blir salladen ens egen?

Bläddrar i en reklambroschyr från ett stort företag som säljer plantor.

SALLAD 6-PACK 59.90

Svensk kravodlad sallad i 6-pack. Skörda din egen sallad efter ca. 2 veckor.

Det väcker intressanta frågor. Man kan alltså köpa färdiguppdrivna salladssplantor, plantera dem – och skörda salladen som sin egen efter två veckor?

Var går den magiska gränsen för att kunna påstå att man odlat något själv? Jag skulle ju liksom själv ställa lite högre krav på den egna insatsen – men det är kanske bara jag?

 

Med mig funkar det bättre att låta mig själv bestämma vad jag tycker är fint

Jag handlar ju en del på tradera numera. (Nejdå, inga massor, men jag försöker köpa en del av det vi behöver den vägen.)

Det finns ju förstås många sätt att söka och leta efter det man behöver eller vill ha: sökning på kategori av saker, på fritextsökning av prylen eller av märket, och sedan kan man välja om man vill få sorterat på billigast eller kortast tid kvar eller nåt annat.

För vissa saker är man glad om man alls får nån träff; för annat får mn förstås upp massor (vilket förstås inte betyder att allt är intressant).

En del av de som säljer försöker på olika sätt att framhäva just sina produkter. Därför tänkte jag nu tydliggöra att följande typer av ”försäljningstrick” är bortkastade på mig och snarast gör det svårt för mig att vilja köpa sakerna:

Användande av följande ord i rubriken eller beskrivningen

  • shabby chic
  • lantligt
  • retro
  • ”Såååå söt”
  • ”Åååååh vilka…”
  • ”Underbart…”
  • ”Vilket härligt…”

Ursäkta liksom? Om något är snyggt eller inte avgör jag själv, tack. Och vad gäller det här med vad som är ”lantligt” så har er bild av det ofta mer att göra med någon sorts småborgerlig tillvaro för en lagom lång tid sedan för att vara på säkert avstånd.

Inte heller uppskattar jag när annonsören använder tre olika typsnitt eller femton olika färger i den beskrivande texten. Eller det här ofoget med att lägga en plastros eller plastmurgröna på varan som ska fotograferas för att det ska se extra lockande (?) ut.

Idag såg jag en annons med ett några år gammalt Ikeapåslakan (mina barn har ett likadant) som benämndes ”retro”. Suck.

Håll er till fakta i annonserna! Storlek, material, märke, skick, tillverkning och sånt.

Och vem ska bestämma vem du får bjuda på din fest?

Har du fest ibland? Eller bjudning, eller middag, eller nåt annat. Sociala sammankomster där du umgås med andra människor.

Vilka bjuder du då? Eller, vilka är välkomna? Och vem bestämmer det?

Min gissning är att det är du som bestämmer. Eller, om du är gift eller sambo eller har en partner, så bestämmer ni tillsammans. Men ändå. Vilka som är välkomna är du med och bestämmer. Och min gissning är det baserar på vilka du gillar att umgås med. Människor du trivs med, har roligt med, eller får ut något av att umgås med. Inte människor som behandlar dig som skit. Inte människor du alltid blir ovän med. (Däremot är det fullt möjligt att det finns någon person som bjuds med för att inte ”bli över”. Någon som kanske inte har jättemånga vänner, någon som riskerar att sitta själv annars.)

Skulle du gilla om det istället var någon annan som dikterade vilka du måste bjuda? Någon som satte upp regler för vilka du skulle bjuda eller umgås med. Har du fest måste du bjuda alla på jobbet. (Ja, även han som brukar komma med obehagliga kommentarer eller hon som alltid ska skryta om sig själv och trycka ner dig.) Eller alla granarna. Eller alla i släkten. (Inklusive kusinen som du aldrig dragit jämt med men som ändå tvingats tillbringa varenda sommar med.)

Okej, jag vet ju inte vad du tycker. Du kanske tycker det låter lockande?

Det gör i alla fall inte jag. Jag vill själv välja vilka jag umgås med. Ordnar jag fest och anstränger mig att göra det trevligt, laga mat och så vidare, så är det ju för att jag vill att det ska vara trevligt. Annars kan jag ju lika gärna låta bli.

Och ja, jag tycker det är självklart.

Men tydligen är det många som inte tycker det är självklart när det kommer till barn. För när det gäller barn så ska alla tvingas bjuda alla. Det vill säga alla i klassen. Även om ”klassen” är människor som klumpats ihop av andra och som kanske faktiskt inte alls fungerar ihop. Även om man kanske har de allra flesta av sina riktiga vänner utanför klassen, kanske utanför skolan. Det ska till och med ställas upp regler för vilka som ska bjudas och hur kalasen eller festerna ska gå till. regler som ska gälla alla som går i samma klass eller samma skola.

Ursäkta?

Bara för att man är barn är man inte livegen.

Bara för att man är i en sådan ålder att man har skolplikt innebär det inte att hela ens liv ska försiggå inom skolans mentala murar. Man får faktiskt ha ett liv utanför också. Det är till och med så att jag tycker det är viktigt att man får ett liv utanför skolan. Tid som inte skolan bestämmer över. Sånt där som kallas fritid. Sånt där som man bestämmer över själv.

Ja, saker som görs på skolans område kan skolan bestämma över. Ja, sådant som sker inom skoltid kan skolan bestämma över. Men nej, sådant som ligger utanför skoltid kan och ska inte skolan bestämma över.

Och nej, här har skolan heller aldrig försökt sig på det, tack och lov. Vi har inga problem av det slaget här – jag bara hör de här diskussionerna från andra håll, men här är det lugnt. Det enda som sagts här är att om man inte tänker bjuda alla i klassen så får man inte dela ut inbjudningarna på skolan (och då sammaledes på dagis), utan då får man distribuera inbjudningarna på annat sätt. Vilket jag tycker är fullkomligt självklart.

Men alltså, jag utgår från att mina barn är kompetenta människor. Då kan jag inte sätta upp regler över vilka de ska bjuda på sina fester. För det skulle jag aldrig nånsin acceptera att någon gjorde för mig.

Det handlar om att respektera mina barn och betrakta dem som mäniskor, inte som utställningsexemplar att visa upp för andra eller någon sorts socialt experiment. Hur ska jag kunna uppmuntra dem att bli egna individer, följa sin egen vilja, lita på sig själva – och sedan bestämma regler för vem de ska bjuda när de vill fira födelsedag?

För övrigt: massor med människor tycker att det är jätteviktigt att barnen inte ska vara kvar för länge på dagis och fritids – men hur går det ihop med att styra upp saker som händer på fritiden enligt regler som beslutas inom den där sfären som de inte ka vara för många timmar inom?

Läs även Kalas och den viktiga principen om att bjuda alla

Hur köpta är affärerna?

Häromsistens skrev Ekorrens ekologiska smågodis på Facebook om att Coop slutat sälja deras godis.

Jag skrev till Coop och frågade varför. Svaret från Coop gick i princip ut på att de nu säljer eget ekologiskt godis istället:

… vi har ekologiskt godis från Änglamark istället: Änglamark ”söta” björnar, sura pinnar och lakritsbjörnar.

Jaha. Så Coop kan alltså bara sälja ekologiskt smågodis av ETT märke: sitt eget.

Märkligt nog kan de trots detta erbjuda massor av olika märken när det gäller andra produkter. Både när det gäller mjöl, korv, ketchup, hårschampon, bröd och en massa andra produkter. Inte minst när det gälelr ”konventionellt” godis. Ja, slltså godis som inte är ekologiskt.

För alltså, ärligt talat, de allra flesta mataffärer har väldigt väldigt mycket godis. Coop-affärerna också. Och det är inte bara av deras egna märken, utan det är av massor av olika kända märken.

Jag menar, kan du tänka dig Coop plötsligt helt utan Ahlgrens bilar, Marabouchoklad, och så vidare – och så alltsammans utbytt mot ”EMV” (egna märkesvaror – alltså sånt med Coops eller Icas eget namn på)? Nä. Kommer inte att hända, ju.

Men med ett sånt litet företag som Ekorrens så funkar det tydligen. Ekorrens har väl inte mycket att sätta emot.

Det där får mig att undra: hur sund är egentligen relationen mellan våra stora livsmedelsaffärskedjor och diverse företag?

Hur kommer det sig egentligen att till exempel Ahlgrens bilar inte riskerar att försvinna från Coop, medan Ekorrens motsvarande cyklar försvinner så fort Coop fixat emv-ekogodis?

Visst, det är säkerligen fler som köper Ahlgrens bilar än som köper Ekorrens cyklar. Å andra sidan så är det många som klagat hos Coop över att Ekorren försvunnit. Kundernas krav och efterfrågan – eller brist därpå – är ett smidigt argument att använda på det sätt som själv passar en.

Jag kan ändå inte låta bli att undra: finns det mer bakom? Får Coop typ betalt av de stora märkena för att sälja deras produkter? Extra fördelaktiga ”erbjudanden” som gör att Coop kan göra extra bra vinst?

För hur kommer det sig annars att Coop fortsätter att ta in mängder av produkter av onödigt slag och med negativ miljöpåverkan, men inte kan tänka sig att erbjuda två märken av ekologiskt godis för att försöka vrida utvecklingen.

Ja, jag spekulerar bara. Det här är bara en konspirationsteori :-)

Coop försöker vila på gamla meriter. Måhända har de fortfarande störst sortiment enligt sitt eget sätt att räkna, men de är inte längre särskilt framåtsträvande, snarast tvärtom.

Ville de skulle de kunna åstadkomma massor, genom vad de lyfter fram och genom att faktiskt plocka bort andra saker i sortimentet. Använda sitt handlingsutrymme som stor aktör. Men nej, Coop har sedan länge slutat vara föregångare.

Och den här undran över vad de egentligen har för avtal och överenskommelser med andra företag etc funderar jag över igen när jag står i kassan, som för stunden är draperat med oändliga mängder TRISS-lotter. Det är Triss-lotter Coop vill att jag ska köpa, och inte ekologiskt godis.

Det där med att använda sitt handlingsutrymme, ja.

Nej jag är inte arg bara för att jag säger vad jag tycker

Är det inte ganska märkligt? Ganska ofta får jag kommentarer (inte bara här, utan på facebook, twitter, och i vanliga livet ;-)) som handlar om att jag mår dåligt, eller att jag är arg eller upprörd, eller något annat som handlar om att jag liksom skulle vara i ”kraftig affekt”. Fastän jag inte alls är arg eller upprörd eller ledsen eller mår dåligt. Utan bara helt enkelt skriver vad jag tycker, rätt upp och ner, utan omskrivningar och krusiduller.

Är folk så ovana vid att någon säger eller skriver vad den tycker?

Stinkandemedel

Fyraåringens vinterjacka har lagt av. Dragkedjan är slut, funkar inte längre. Den slutliga knäcken kom när de var i fjällen under sportlovet.

Tja, jackan har ju nästan hunnit räcka till för två barn, så det är ju ingen katastrof. Däremot är det ganska osmidigt att i slutet av vintern behöva skaffa ny jacka. Det är ju inte så att det är högsäsong, om man säger så – och samtidigt så har man inte så mycket tid att spela på, när jackan ju liksom behövs direkt; man kan liksom inte gå och leta och fundera och så köpa när man hittar det ”rätta” – oavsett om man handlar nytt eller begagnat.

Men jag hade tur – tyckte jag. Jag lyckades ropa in en jacka på Tradera. Rätt storlek. Och samma modell (och till och med färg, faktiskt) som vi haft till barnen tidigare, så att jag liksom visste vad jag fick. Såg ut att vara i bra skick. Och fick den till rimligt pris.

Det tog en dryg vecka innan den kom med Schenkerleverans.

Vi packade upp – och jag undrade vad i helskotta det var som stank. Sedan insåg jag att det uppenbarligen var jackan. Och efter att ha tänkt lite till så insåg jag att förmodligen hade förra ägaren tvättat jackan med parfymerat tvättmedel. Och förmodligen även sköljmedel.

Nej, jag använder inte parfymerat tvättmedel. Och sköljmedel har jag aldrig använt. På den tiden jag började köpa sånt som tvättmedel letade jag (förstås) efter miljömärkta produkter, och Naturskyddsföreningen märkte inte något sköljmedel alls med Bra miljöval, eftersom de ansåg att de var en helt onödig produkt. Så jag har aldrig köpt sköljmedel i hela mitt liv.

Nå, jackan luktade för jävligt. Jag antar att det är meningen att det skulle lukta blommor eller nåt – tung, kräkframkallande parfymlukt. (Och som en kompis påpekade på Facebook så har sköljmedelsanvändningen antagligen försämrat jackans vattentäthet. Men nej, den kommer inte att impregneras – sån skit vill jag inte befatta mig med i onödan.)

Vi har nu tvättat jackan och haft den hängande ute halva förra natten för att lufta ur. Den luktar egentligen fortfarande mer än vad som känns okej, men ungen måste ju ha en jacka…

Nå, det ordnar ju sig för mitt barn. Vi kommer inte att tvätta jackan i sådan skit mer. Men hur sjutton mår de stackars barn som får sina kläder tvättade i det där hela tiden? Stackare.

Som min man sa: ”I min värld tvättar man kläder för att de ska sluta lukta illa.”

(För övrigt så hade säljaren inte heller skickat med det löstagbara foder som jag vet hör till jackan – eftersom vi som sagt var har en exakt likadan jacka i mindre storlek…)