Tag Archives: begagnat

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en “riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med “brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Loppisbil

Häromdagen hade jag vänner här. I vårt samtal hamnade vi på utsorterade saker. Som kläder man rensat ut när man gått igenom garderoben. Och så blir de ståendes i en kasse eller låda (eller flera) som man ska lämna iväg… någon gång framöver. Eller andra saker man rensat ut – leksaker, böcker, porslin, och så vidare.

Som sagt var. Man rensar, samlar ihop, och så blir det stående. För man hinner inte lämna iväg det just då. Det är inte lönt att åka iväg med bara så få saker. Och så vidare. Så det blir kvar… länge. Tar plats och är i vägen och påverkar möjligheten att hålla ordning. I värsta fall försämrar det möjligheten att ha överblick och veta vad man har och inte har och man riskerar att köpa saker man inte behöver. Och man drar sig för att fortsätta sortera och gå igenom mer, fastän det skulle behövas, för då vet man att det blir ännu fler lådor och kassar stående med saker man borde lämna iväg. Och det hinner man inte. Eller det är i alla fall en väldigt tråkig sak att lägga tid på.

Jag tror att vi är många som mest hela tiden har sådana där kassa och lådor och annat med saker som ska lämnas iväg. Och då slog det mig: skulle man inte kunna ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp saker med jämna mellanrum?

Sopbilen har ju hämtning med jämna mellanrum.
Glassbilen kör runt och säljer glass efter schema.
I vissa områden kommer farligt avfall-bilen då och då.
Så kan man då inte ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp det som folk vill lämna iväg?

På det sättet slipper man att det blir en massa småkörarturer med förhållandevis stora utsläpp för att bli av med en kasse böcker eller en kasse kläder. Och så kan man veta om att det datumet kommer loppisbilen, så till dess ska vi ha rensat ut det här för att få med det. Kanske blir det lättare att komma till skott när man vet att man också snart och smidigt kan bli av med det utsorterade.

Det känns som att det borde vara en rationell lösning?

Var ska jag göra av de slitna kläderna?

Det är populärt att sälja eller byta kläder man tröttnat på eller vuxit ur på olika sätt – tradera, SwopShop, klädebytesdagar och så vidare. Jättebra, underbart! – för alla dem det passar för.

Men det är inte min grej. Jag är typen som köper kläder som jag trivs i och sedan använder dem tills de är slut. Lagar dem så de kan vara med ett tag till. Typ så.

Fast ibland har jag ju också kläder jag behöver göra mig av med. Kläder som jag vuxit ur *host*. Kläder som jag inte längre har behov av på grund av ändrade förutsättningar (ett konkret exempel är förstås mammakläder).

Problemet då är att dessa kläder kanske inte riktigt längre hamnar inom det “hela och rena” som krävs för swoppande, klädbyten eller att lämnas till Myrorna för försäljning. Det är kläder som är slitna och kanske lagade. Välgörenhetsorganisationer vill inte ta emot det – de vill inte ge sådana kläder till behövande, och de tycker efter vad jag förstår att det visar på en ful människosyn att tycka att någon ska ha dessa kläder.

Fast jag skulle ju fortsätta använda dem själv om jag kunde!

Sälja går förstås inte heller. Och nej, jag är inte ute efter pengarna – jag är ute efter att fungerande saker ska användas så länge som möjligt.

Och eftersom det liksom inte finns någonstans jag kan göra av dem, mer än att lämna dem till textilåtervinning, så blir de ofta liggande kvar i kassar hemma hos mig. För vad ska jag annars göra liksom?

Fler TV-misslyckanden

Igår åkte älsklingen och köpte ytterligare en begagnad platt-TV.

Sedan försökte han länge och väl att få den att hitta kanaler, innan han slutligen konstaterade att den visst inte har någon inbyggd digitalbox. Så den gamla separata digitaltboxen måste rotas fram. Det har ännu inte skett.

Dessutom har den bara väggfäste, så det måste byggas någon sorts fot till den.

Det är ganska TV-fritt här för tillfället, om man säger så.

Rykande ny platt-tv

Vi har länge länge klarat oss med gamla avlagda TV-apparater från andra. Gamla tjock-TV av stora dimensioner som folk inte velat ha längre utan sålt billigt. Vi har inte sett behovet, och det har varit ett sådant fasligt resursslöseri med alla dessa TV-apparater som skrotas trots att de är i gott skick.

Men så började den senaste tjock-TV:n bli sämre, och så dök det upp en begagnad platt-TV i en begagnatgrupp på FB, och så blev vi plötsligt med vår första platt-TV för en dryg månad sedan. En 32-tummare precis som den gamla tjock-TV:n. Och plötsligt funkade en del funktioner på TV-spel och annat som inte funkat innan.

Fast lyckan varade inte så länge. Idag började den “nya” TV:n “lukta ampere” och ryka och ha sig.

Så nu är vi utan TV. Eller ja, den gamla finns visserligen nånstans ute på uthusvinden bakom en massa annat…

Uppgradering och nyköp utan nyproduktion

Jag är lite nervös. För efter drygt sex år med den här datorn, inklusive uppdatering till större batteri och ett antal byten av operativsystem, så har jag nu insett att det är dags att ge upp. Den är för långsam. Den räcker inte till för de krav som ställs för att det ska funka att surfa med den. Den är så långsam att det tar flera minuter (många minuter) för den att lyckas ladda facebook eller twitter här hemma (nej, det är inte dålig uppkoppling) – och jag får ont i handlederna av att jag spänner mig när jag sitter och väntar på att det ska bli dags att klicka vidare. Jag håller till och med på att bli knäpp på att vänta på bokstäverna när jag skrver i ordbehandlingsprogrammet.

Det funkar inte.

Och den stora stationära gemensamma datorn är alltför ofta upptagen – vi är ju fyra i familjen. Så jag behöver ha en egen dator, inte bara för att jag vill ha en i väskan så att jag kan skriva på tåget, men också för att ha en möjlighet att komma åt en dator innan barnen somnat :-)

Så nu har jag beställt en ny dator. Ny som i “begagnad”. Jag har letat reda på en dator via ett av de företag som säljer begagnade datorer via nätet. Så jag har inte sett och känt på datorn. Jag bara hoppas att det ska vara en dator jag kan trivas med vad gäller känsla i tangentbord, storlek och annat. (Min man, som kan datorer på mer teknisk nivå, har intygat att den tekniskt sett har vad jag behöver.)

Det blir en lite större den här gången. 12tums istället för 10tums. Fortfarande litet nog för att funka att bära rnt på var dag, men lite större än innan. Hoppas jag att jag tycker när jag fått den i min hand också.

Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Under lång tid har jag irriterat mig på oändliga mängder leksaker som bara står och tar plats, bidrar till allmän oordning men som ändå ingen leker med. Jag har velat rensa ut. Men barnen har inte velat. Leksaker är aldrig så populära som när man riskerar att bli av med dem.

Men slutligen har vi lyckats få lov. Eller lyckats uttrycka oss tillräckligt tydligt om att det här måste ske. Så en hel massa leksaker har sorterats bort. Och sedan har vi tagit bilder och lagt upp en egen lokal digital leksaksloppis via facebook och spridit länken. Satt ganska låga priser för att faktiskt få sålt sakerna och bli av med dem – och de pengar vi får ihop ska barnen få köpa något gemensamt för.

Så nu har jag sålt både min gamla docksäng, med täcken och lakan och kuddar, och min gamla dockvagn. Och en drös dockkläder. Och det är med väldigt dubbla känslor :-) För visst känns det lite tungt att skiljas från sängen jag fick från gammelfaster (?) Ester när jag var liten (så liten att jag inte minns det), med de fina lakanen och det blommiga täcket som jag sjungit “Nu i ro, slumra in, i-i bädden så fi-in, so-om blomman på-å äng…” vid, och dockvagnen som också funnits i typ hela mitt liv.

Men ärligt talat lekte jag inte mycket med dockor när jag var liten. Och det har inte mina barn gjort heller – det har varit några korta perioder, bara.

Och mest är jag väldigt väldigt glad att sakerna faktiskt kommer till glädje för andra. Det är meningsfullt. Mycket meningsfullare än att de står här och är i vägen.

Och det värmde verkligen att jag fick en spontan kram av kvinnan som fick påsen med udda dockkläder.

Om andra leksaker jag gjort mig av med.

Fyller på brudkistan åt barnen

Förra helgen var vi på loppis. En sådan där årlig återkommande lokal loppis. Massor med saker som folk rensat ut och lämnat till Lions. Mestadels saker som man verkligen inte behöver.

Men jag kom hem med två saker. Två stekgrytor i gjutjärn – en till vardera barnet. Ganska små, typ två liter(?). Men fina; den ena en Skeppshult, den andra med lock som går att använda som eget stekjärn. Fina grejer. 50 kronor vardera.

Det blir påfyllning i barnens brudkistor.

Lagnings- och begagnattankar

Det är lördag. Jag borde sätta mig och laga kläder. Det finns alltid kläder som behöver lagas…

Det blir mer lagning av kläder nuförtiden. Och en bidragande orsak är att vi köper mer begagnade kläder. Begagnade kläder innebär att de redan har en viss nivå av slitning och det därför går kortare tid innan de behöver lagas. Och ju slitnare kläderna blir desto oftare behöver de lagas, och ju svårare blir det att åstadkomma något som håller ihop.

En annan nackdel med att köpa begagnat (utöver att det tar mer tid att leta reda på det man behöver) är att man blir tvungen att acceptera kläder som stämmer betydligt sämre med det som funkar. Just för att valmöjligheterna är enormt mycket mer begränsade. Det innebär att man måste köpa många fler klädesplagg, till exempel många fler par byxor till barnen, för att det faktiskt ska finnas hemma byxor som funkar i alla situationer, istället för att köpa färre byxor som allihopa faktiskt är valda för att funka i alla möjliga sammanhang. Och därför blir lådorna överfulla, och det blir dålig överblick, och trots det finns det egentligen inte ens alltid allt det som behövs.

Och det sägs att de flesta av oss akulle kunna klara oss med de kläder vi har resten av livet. Ja, det gäller väl oss vuxna, då. Men det vete sjutton. Jag har aldrig varit någon storshoppare, och många av de kläder jag har är redan väldigt slitna, och så gott som alla byxor jag har är lagade flera gånger och en del snart bortom all räddning.

Flygplansdelar

Femåringen önskade sig ett legoflygplan i julklapp. Ett mycket specifikt legoflygplan – ett passagerarflygplan. Och det var egentligen det enda har verkligen riktigt önskade sig.

Det var ett dyrt flygplan. Och till på köpet fanns det egentligen inte längre att få tag i; det har utgått från Lego och finns bara att köpa på några enstaka näthandlar som råkar ha kvar.

Ja, och så är det det där med överkonsumtion och bortskämda ungar i västvärlden och så vidare ;-)

Vilken tur då att vi med gemensamma krafter med mina föräldrar (vi hittade, de åkte och tittade på planet och köpte det som julklapp) hittade det på Blocket. Och sedan plockades det isär, och packades ner i en låda tillsammans med instruktionen och slogs in som julklapp. Allt frid och fröjd.

Fast på julafton, när ungen packat upp julklappen, och lycklig satt sig för att börja bygga, visade det sig att allt inte var så frid och fröjd. För säljaren – som sålde ett stort antal legpflygplan åt sin son – hade uppnebarligen inte koll (?). Flygplanet var visserligen ihopbyggt när det hämtades, men inte med rätt bitar. Så när femåringen hade byggt några sidor av instruktionen saknades plötsligt stora väsentliga delar av flygplansskrovet. Och vid närmre kontroll en hel massa små bitar också. Vid noggrann genomgång av alla saknade bitar blev listan över saknade artikelnummer en hel A4 (och då var det dessutom så att för en del sorters bitar var det så mycket som 12 saknade bitar). – Däremot var det ganska många bitar med i köpet som uppenbarligen inte hörde till flygplanet ifråga…

Besviken femåring :-(

Men för lego finns en stor andrahandsmarknad, och inte bara i Sverige. På BrickLink.com lyckades vi slutligen beställde det som saknades (vilket ju blev en hel massa). Och nu går femåringen och väntar på att de saknade delarna av hans julklapp ska dyka upp med posten.

(För övrigt fick han faktiskt en annan begagnad legosats också i julklapp. Och den var komplett. Liksom de satser vi köpt begagnat tidigare.)