Tag Archives: barnkalas

Jag undrar vem det egentligen var som kom på den briljanta idén med barnkalas

I år ville åttaåringen bara ha ett litet kalas. Bjuda tre specifika kompisar. Så datum bestämdes genom konfererande med dessa barns föräldrar.

Fyra barn. Sju-åtta år. Det borde väl vara rätt okej ändå? Även om man är ensam förälder?

Men man hinner glömma på ett år. Hinner glömma hur kaotiskt och hopplöst och hemskt det är med barnkalas. Hinner glömma att effekten av några barn till, jämfört med bara en kompis, funkar – och på det effekten av att de vet att det är Kalas TM.

Man hinner glömma saker som att man innan kalaset borde ha ett allvarligt snack med sitt eget barn om hur man uppför sig, vad som är okej, och så vidare.

Man hinner glömma att när kalasjävulen far i ungarna så går inga saker i hemmet eller trädgården säkra, även om det är ungar som normalt har någon sorts rimlig hyfs. Ifjol var det en vindruvsbuske i trädgården som knäcktes vid markytan. I år vet jag ännu inte om allt klarat sig, men jag har haft ont i magen för flera saker.

Och ja, jag har skällt ut besökande barn idag igen.

Och sedan står man där och svarar på de hämtande föräldrarnas frågor med lagom luftiga svar om att barnen i alla fall har hörts ordentligt och att man tror att alla har överlevt.

———

Åttaåringens kommentar efteråt: “Pappa saknades i år.”

Ja. På många sätt.

Efter kalaset…

… och efter regnet går jag en liten runda i trädgården.

Utöver mördarsniglarna som tittat fram är det första jag noterar att det ligger godisbitar från godispåsarna slängda lite överallt i trädgården. Och någon liten kexchokladsförpackningsplastbit.

Därefter noterar jag att vindruvsplantan ligger lite märkligt. Vindruvsplantan som stått och stampat i flera år men nyligen tagit bättre fart och börjat växa. Jag har tänkt flera gånger under den senaste veckan att jag måste komma på hur jag bäst skulle binda upp den mot väggen. Men nu är det något konstigt. Den ligger liksom… fel. Så jag gr fram och lyfter på huvudgrenen och konstaterar att den är av. Hela plantan är av, ända nere i markytan. Helt av. Och etiketten med namnet ligger en bit bort.

Det gör mig ledsen. Ledsen på den där nivån när man liksom inte riktigt orkar bli ledsen utan snarast stryper ledsenheten för att man inte riktigt pallar med den.

Nu har jag i alla fall tagit sticklingar och stuckit ner i en kruka, och huvudstammen har jag satt i en vas för att se om den får rötter.

Ännu ett barnkalas

Vi har tagit oss igenom ett barnkalas till. Inte ett av de värsta, men ändå aningens påfrestande. Sju barn inklusive födelsedagsbarnet (nyblivne sjuåringen). Pirattema. Och trots att en av gästerna var synnerligen stillsam var det mer ljud och fäktande och annat i lekarna under de två timmarna än jag egentligen pallar med.

Dessutom är det påfrestande att vara snäll och tålmodig mamma/värdinna. Man vill ju vara en snäll mamma för gäster som skulle kunna tänkas vara nervösa över att vara på ställen de inte är vana att vara och som därför skulle kunna tänkas vara lite nervösa och blyga. Fast sånt ligger inte för de flesta ungar, helt uppenbart.

Som när gänget ska utfodras med grillad korv typ en kvart efter att kalaset börjat klockan 12. (Har man kalas mellan 12 och 14 bör man stoppa i barnen något som kan ursäktas som “riktig” mat – inte bara tårta, kaka och godis. Stoppar man i dem en grillad korv i början har man löst det. Ja, så tänkte jag. Och så några extra korvar på grillen så att vi arrangerande vuxna får något i oss också.)

Ett av barnen vill ha nästa korv innan de andra ens hunnit få sin första. Som tredje korv vill han ha en av de vegetariska. Den gillar han inte och äter inte upp, så sedan vill han ha en tredje av de vanliga.

Ett annat av barnen vill inte ha. Han är inte hungrig. Vill inte ha. Sedan vill han plötsligt ha. Så tar han en tugga, säger sedan att den är kall (nämensåkonstigtdå) och inte god och vill inte äta mer.

Ett tredje barn äter ungefär en halv korv. Däremot pratar han massor. Om vårt hus. Han talar om att det är fint inuti men fult utanpå. Att vi borde renovera mer – varför har ni inte renoverat det mer? undrar han. Jag svarar att vi inte hunnit, för ibland vill våra ban få mat, och ibland vill de att vi ska eka med dem. Och så påpekar jag att fönstret precis bredvid där vi just nu har korvserveringen har jag målat för bara ett par dagar sedan. Varvid han påpekar de delar av fönstret jag ännu inte hunit göra något åt. Och sedan deklarerar han istället att han tycker vi ska riva hela den ytterväggen.

Nå, en efter en troppar ungarna iväg från korvätandet och far runt som pirater. Föräldrarna drar sig undan till kaffe i köket och håller sig på lagom avstånd samt förbereder fika.

Fikan avlöper på klassiskt kalasvis: Ett barn gillar inte saften utan vill ha en annan sort. Alla barnen vill ha jättestora tårtbitar och lovar att de kommer att orka äta upp dem. (Ungefär ett barn av de sju äter upp hela sin tårtbit.) Sedan rusar de iväg igen, och en stund senare får de godispåsar på skattjakten.

Strax innan de ska hem frågar han med den halva korven “Hur länge har ni bott här?”

“Tretton år”, svarar jag.

“Och ändå har ni inte hunnit längre med renoveringen!” påpekar han igen.

 

För vart kalas vi genomlever får jag större och större förståelse för de föräldrar som väljer att farma bort kalasfixandet genom lösningar på kulhus och busfabriker och annat. Nä, jag vill verkligen inte att man ska behöva göra så. Men jag har så svårt för den där rollen av att försöka vara trevlig mot en drös ungar som tillsammans blir ganska odrägliga och inte riktigt klarar av att uppföra sig – det är så svårt att veta när jag faktiskt ska säga till på skarpen, när det samtidigt hela tiden händer saker jag inte ens tycker jag borde behöva säga till om.

Jag avskyr faktiskt barnkalas mer för var gång. Det är inget mysigt alls med det, det är bara en överlevnadssträcka.

Nå. Nu dröjer det till nästa gång.

Även ett barnkalas som går bra är ansträngande

Alltså, jag fattade aldrig när jag var liten vilken jädra stor insats mina föräldrar – eller ja, mest mamma, tror jag – gjorde när vi hade barnkalas. Vilka hjältar, liksom!

Ja, vi har haft barnkalas idag.

Ja, det gick mycket bättre än sist. Absolut. Den sortens kalabalik uppstår inte riktigt när det handlar om ungefär femåringar – det är i alla fall en mindre allvarlig form av kalabalik, eller vad man ska säga.

Och utöver våra två egna barn var det bara fyra barn till idag. Varav ett hade en förälder med. Och vi hade mina svärföräldrar här (inte just för kalasets skull, men de var här).

Men ändå. Jag är fullkomligt slut.

Igår tänkte jag ett antal gånger ungefär “Jamen imorgon bitti går jag upp tidigt och stryker en andra gång vit färg i farstun) och sedan insåg jag att nej, det gör jag inte, för imorgon (alltså idag) är barnkalasdagen.

The horror.

För grejen är att även om man försöker göra det enkelt för sig – klassiskt enkelt kalas, tårta och saft och lite lekar – så är det frågan om att regissera en föreställning. Man ska få de dr två timmarna att gå ihop. Saker ska ta lagom lång tid. Fikande och lekande och skattjakt eller fiskdamm ska räcka precis lagom länge, så att barnen får sina godispåsar strax innan föräldrarna kommer och hämtar. Och alla barnen ska vara med och ha roligt, ingen ska bli utanför, ingen ska ta över för mycket, och ändå ska man inte styra och ställa och lägga sig i för mycket.

Strax innan kalaset var det trots allt ganska idylliskt här. Sandlådan på innergården, en gång byggd av gamla vindsgolvbrädor, hade fått sig en uppfräschning med bättre begagnade golvbrädor samt en mast och en piratflagga. Gamla matrumsgolvbrädor hade blivit en flotte bredvid sandlådan, med mast och en döskalletshirt hängandes i masten. Det gamla badkaret var fyllt med vatten och flytande leksaker. Och ett par gamla kistor stod på båten och flotten. Hela familjen hade klätt sig så piratigt vi kunde med befintliga planer.

Sedan anlände barnen, och den idylliska känslan försvann. För under de där två timmarna är man ständigt på helspänn. Hålla koll och finnas tillgänglig, men bar delvis synlig, och inte lägga sig i i onödan. Vilket innebär att man konstant håller på med avvägningen om man ska eller inte. Är alla nöjda? Har alla kul? Ska man låta dem hållas? Borde vi övergå till nästa punkt eller ska de få rusa runt runt ett tag till? Och så vidare.

Allt avlöpte på det hela taget utan några misstag eller incidenter att orda om. Sex barn inklusive våra egna. Och ändå, en mördande trötthet och en tacksamhet över att det är ett halvår till nästa gång.

Och jag tänker på det där tjugotalet ungar jag själv brukade vilja bjuda…

Piffiga påsar och mamman som blev arg – rapport från barnkalaset

Vi har haft barnkalas. Jag har överlevt. Fast det är med nöd och näppe.

Barnkalas är jobbigt nog som det är ändå. Den här gången grundade vi med en och en halv vecka med vab och egen sjukdom, som varken jag eller min man hunnit bli ordentligt friska från. Och igår fick jag dessutom, drygt två veckor försenat, mens. Mensen har idag varit kraftfull. Och, det är sällsynt numera, men idag har jag haft mensvärk. Inte värsta sortens, men stundtals påtaglig.

Man kan beskriva det här kalaset på olika sätt. Ett sätt att beskriva det är att det var ganska välplanerat. Vi hade en ungefärlig tidplan för när vad skulle hända. Grillning när barnen kom och utelek en stund. Smidig uppdelning i grupper när de kom in, med varsin låda lego och en uppgift att ta sig an. Tårtätning (hemgjord legotårta). Samlad presentöppning och hempoppade popcorn. Nya lag och charader. Godispåsar. Och så lite annat. Vi höll oss dessutom i huvudsak till tidplanen.

Även på andra sätt kan man säga att det var ett ganska lyckat kalas. Till exempel hade vi efter mycket funderande valt att skicka med en liten lapp till föräldrarna när vi skickade ut inbjudan. På lappen stod ungefär

Eftersom vi vet att en del av er undrar så kan vi berätta att födelsedagsbarnet önskar sig lego och playmobil samt träd planterade i till exempel Afrika.

Vi vill samtidigt poängtera att ert barn är precis lika välkommet utan present – kalas har man ju för att ha kul med sina vänner!

En förälder har tackat och tyckt att detta var jättebra. En annan förälder ringde och meddelade att “XXX kan inte komma men hen tyckte att det här med träd i Afrika var så bra så vi köper ett i alla fall”. Och överlag var det ovanligt vettiga presenter.

Dessutom hade vi väldigt piffiga godispåsar, gjorda av sparat snyggt återanvänt presentpapper, omknutet med återanvända presentsnören och innehållandes (nytt) ekologiskt godis och (nya) ekologiska clementiner.

Men man kan också beskriva kalaset som kalaset då jag skällde ut de gästande ungarna. Först lite milt en gång, och sedan lite mer en gång.

Och det berodde inte på mensvärken eller influensan. Hade det inte varit för dessa detaljer hade jag förmodligen sagt ifrån ännnu tidigare.

För jag tycker flera av ungarna saknar hyfs, på ett sätt som övergår mitt förstånd. De uppför sig på sätt man verkligen inte gör när man hälsar på andra männniskor.

Det här är saker jag inte tycker är okej att göra på ett kalas men som ändå hände på kalaset (och listan är inte fullständig):

  • Plocka upp slumpmässiga saker man hittar i trädgården, springa runt och vifta med dem mot de andra barnen, fäktas med dem och ta sönder dem. Gamla brädor, bambukäppar och diverse annat.
  • Spela fotboll med ett av barnens skor. (Lång stund.)
  • Sitta och banka vid bordet med skedarna i bordet och gapa om att man ska ha tårta.
  • Skrika, gasta, gorma och ha sig även när man upprepade gånger sagt till dem att vara tysta.
  • Lägga beslag på klockan vi tagit med ut för att kunna ringa i för att få uppmärksamhet och sedan klinga i den konstant en lång lång stund.
  • Säga åt mig “Du ska dö!”

Och nej, han som sa det där sista menade säkert inte det. Det skiter jag ärligt talat i. Så säger man inte – inte till någon. Även om man bara är åtta år gammal. Det är inte på något vis roligt och inte på något vis okej – och ja, man ska ha mer vett än så i den åldern.

Så ja, jag skällde ut dem. Och talade om för dem att jag skämdes å deras föräldrars vägnar.

Och må vara att jag nu kanske är den där konstig, hemska mamman. Men ärligt talat så är jag mycket hellre det än en som bara låter allt sammans rinna av. För om ingen säger ifrån så blir det ju heller aldrig bättre. (Dessutom blev det aningens bättre efter att jag skällt.)

Men det vete fan om jag orkar med kalas fler gånger. Jag måste hitta någon lösning, något sätt att hantera detta, för att förebygga bättre. För så här kan vi inte ha det.

Men jag är i alla fall stolt över de fina godispåsarna.

Presenter med tidsbegränsning

Apropå gårdagens funderingar på barnkalas och presenter: Kan man inte ha presenter med någon sorts tidsbegränsning?

De flesta saker man ger ett barn är ju trots allt bara intressanta under en begränsad tid – låt säga max fem år – för sedan har barnet vuxit ifrån. Efter det kommer sakerna att vara ett problem. Åtminstone här. För mina barn känner en väldigt stark äganderätt till saker de fått. Typ “javisst, jag är för gammal för den och har redan alldeles för många sådana och har inte använt dem på flera år, men den är MIN, så jag tänker inte ge bort den”.

Om man istället gav presenterna med tidsbegränsning – den här är din, men max i fem år, sedan måste du ge den vidare till någon yngre – så skulle man slippa problemet. Och öka toleransen för att ge begagnade saker.

Kanske skulle det dessutom göra att de faktiskt uppskattade sakerna mer under den tid som de hade dem? Som en lånebok som man läser ut för att man vet att man snart måste lämna tillbaka den, eller som man umgås intensivare med någon som rest långt och är på besök några dagar.

Bara en tanke.

 

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta “billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två “lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Fan ta god ton!

För några år sedan var det en mamma på ett föräldraforum som beklagade sig över att det var så många barnkalas, och att hon helt enkelt var tvungen att låta barnen stanna hemma från en del av kalasen. Anledning: det blev för dyrt att köpa presenter till alla kalasen.

Jag tyckte det var lite märkligt resonerat. Man måste ju inte nödvändigtvis ha med sig presenter på kalas, det är faktiskt inget formellt krav. Man ordnar inte kalas för presenterna utan för att man vill träffa vänner/kompisar och ha roligt. För att bjuda, inte för att kräva. Klart alla ska vara välkomna, oavsett om de har råd med presenter eller inte.

Av de kommentarer som följde insåg jag att min åsikt inte delades av alla. Jag tyckte frågan var principiellt intressant, och startade två frågetrådar. Den ena frågan var ungefär “Får ditt barn komma på kalas hos mina barn även om de inte har någon present med sig?” och den andra “Är mina barn välkomna på kalas hos dina även om de inte har present med sig?”. Jag förtydligade mycket nogsamt att det handlade om en hypotetisk situation – att jag inte hade tänkt skicka iväg mina barn på kalas utan present utan bara ville veta hur de såg på det principielt. Jag påpekade också att det ju finns många anledningar till att man kan hamna i den situationen. Dels att man har ont om pengar, dels att det hänt något som gjort att man faktiskt inte haft möjlighet att hinna fixa present, till exempel att någon i familjen blivit sjuk och man varit tvungen att sitta på akuten i många timmar och därför inte hunnit lösa det här med present. (Jodå, sånt händer.)

Och visst, en hel del människor höll ju med mig. Men ofattbart många mäniskor gjorde det inte, och jag fick mycket skit. Väldigt många människor kan uppenbarligen inte heller ta till sig det här med hypotetiskt tänkande, för jag blev kallad snål och folk tyckte vansinnigt synd om mina barn som hade en mamma som kunde resonera på det viset. Väldigt många människor tyckte att det var bättre att köpa billigare mat och liknande saker för att ha råd att gå och köpa någon billig skitpryl att skicka med barnen. För det hör till god ton.

Det hör alltså till god ton att köpa billig skit som det mottagande barnet inte behöver, som ökar det barnets svårigheter att hålla ordning i sitt rum, minskar dess chanser att faktiskt känna glädje över när det får något, och som orsakar en mängd miljöproblem någon annanstans (och eventuellt hälsoproblem hos barnet)? Och för att ha råd med denna god ton så ska man köpa billigt producerad mat, med allt vad det innebär av problem (för miljö och på andra sätt)?

Då tycker jag att vi alla har ett väldigt viktigt jobb i att ändra vad som är god ton! För det enda sättet att ändra “god ton” är att ifrågasätta och våga göra annorlunda.

Läs också Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs och Min älskade fyraåring på kalas.

Min älskade fyraåring på kalas

Idag är fyraåringen på kalas.

Jag tyckte att ska man på kalas så ska man ha rena kläder – det vill säga inte jeans med tre dagars djupt inarbetat sandlådedamm. Så vi gick för att plocka fram nåt rent ur lådan.

“Rött!” deklarerade fyraåringen.

Så jag tog fram en röd tröja.

“Nej, den röda klänningen!” förtydligade han.

Den röda klänningen är nog hans absoluta favorit när han vill känna sig fin. Härligt klarröd, enkel a-formad (heter det så? lite utställd, liksom), med en dragkedja i halslinningen, två utanpåfickor fram, och slutar en bit ner på vaderna (strikt talat är den säkert för stor i storleken till honom, enligt tillverkarens sätt att se det). Och gjord i ett mjukt härligt tyg av typ collegetröjskaraktär. Det är inte första gången han har den på kalas :-)

Vi hade tur: den var ren, och åkte på tillsammans med ett par jeans med lappar på knäna.

Jaha, och så ska man fixa present. Jag brukar försöka fylla på ett lager med hyfsat vettiga saker att ha och ta av för att slippa akutinköp av värsta sortens skräp. Men gömman var nästan tom; det enda som fanns var en (barn)bok om fåglar från bokrean. Fyraåringen var inte precis eld och lågor över att ha med denna till kompisen. Så han föreslog att vi skulle gå till hans rum och leta efter saker han inte använde längre.

Bra idé i grunden. Ganska svår i praktiken. Ge bort skit som man inte själv vill ha? Eller ge bort kära ägodelar som man för stunden tröttnat på men kommer att sakna sedan?

Först föreslog han trummaskinen. Men det gick jag inte med på, för jag tror att även om han inte använder den just nu, så har han haft fantastiskt kul med den, och kommer att ha igen. Det är ju just det som är tanken med den: den är kul även på längre sikt.

Seda föreslog han att vi skulle ge bort hans krukväxt (någon sorts suckulent). Det tyckte jag var en ganska vettig idé: den är ett skott han fått från mormor, och det bore gå att skaffa nya om han ångrade sig. Men för säkerhets skull ringde jag mamma och kollade. Jodå, det skulle gå att ordna.

När jag la på telefonen hade han redan ändrat sig. Nu hade han letat fram en Alfonsbok, som vi köpt på bibliotekstutgallring. Vi har läst den mycket, men det är helt riktigt att ha tröttnat på den – han är förbi den ålder då man kunde läsa samma bok 568 gånger. Det kändes som en riktigt klok tanke att lämna den vidare till någon annan.

Och nu tyckte han dessutom att vi skulle ge både den och fågelbolken. Okej, sagt och gjort, jag slog in två paket.

Och så skulle det skrivas kort. Han ville skriva själv. Det går till som så att jag först skriver ner det som ska skrivas på ett papper, och sedan “kopierar” han. Han vet vad de flesta bokstäverna heter, och upprepar bokstavsnamnen allteftersom han skriver.

När han hade skrivit GRATTIS PÅ FÖDEL såg han ytterst bekymrad ut. Han hade insett att det skulle bli svårt att få plats med hela FÖDELSEDAGEN på raden. Men när jag förklarade att det gick att lösa genom att sätta ett bindestreck som liksom binder ihop det med nästa rad sken han upp som en lycklig liten sol – det var en stor och mycket glädjande upptäckt!

Sedan rusade vi et snabbt varv i trädgården och plockade en bukett av ringblommor, morotsblomma och lite annat att ta med till födelsedagsbarnet.

Kalas och den viktiga (svenska?) principen om att bjuda alla

När det ska ordnas barnkalas har det tydligen kommit en viktig princip på senare år. (Det kan man bland annat läsa om i olika föräldraforum på nätet, men också få förklarat av skol- och barnomsorgspersonal på diverse håll, där det betraktas som en regel, efter vad jag förstått.)

Anledningen? Ingen ska känna sig utanför. Alltså, orsaken verkar stå att finna bland en massa antimobbningsåtgärder. För att ingen ska bli över så ska alla bjudas.

Jag hade inte velat bjuda alla när jag var barn. Varför skulle jag vilja bjuda människor som är elaka mot mig på MIN fest, MITT kalas, när jag vill ha kul? Bjuda in dem i mitt hem, frivilligt?

Ska det barn som blir mobbat tvingas bjuda hem mobbarna?

Principen verkar tillåta ett undantag. Om man av olika anledningar inte kan eller vill bjuda alla, så är det OK att begränsa till att bara bjuda det ena könet. (Underförstått samma kön som barnet.) Det är tydligen inte ett dugg diskriminerande eller uteslutande – att uteslutas på grund av kön är tydligen inget problem.

Att däremot välja ut vilka man vill bjuda, utifrån vilka man trivs med, och låta bli att bjuda dem man inte alls trivs med, det är tydligen förkastligt. Alla andra dagar på året umgås man med dem man vill, men när man har fest då ska man plötsligt gilla alla. Eller bara personer av samma kön.

Skulle vuxna acceptera det?

Har någon frågat de mobbade barnen vad de tycker?