Tag Archives: lego

Flygplansdelar

Femåringen önskade sig ett legoflygplan i julklapp. Ett mycket specifikt legoflygplan – ett passagerarflygplan. Och det var egentligen det enda har verkligen riktigt önskade sig.

Det var ett dyrt flygplan. Och till på köpet fanns det egentligen inte längre att få tag i; det har utgått från Lego och finns bara att köpa på några enstaka näthandlar som råkar ha kvar.

Ja, och så är det det där med överkonsumtion och bortskämda ungar i västvärlden och så vidare ;-)

Vilken tur då att vi med gemensamma krafter med mina föräldrar (vi hittade, de åkte och tittade på planet och köpte det som julklapp) hittade det på Blocket. Och sedan plockades det isär, och packades ner i en låda tillsammans med instruktionen och slogs in som julklapp. Allt frid och fröjd.

Fast på julafton, när ungen packat upp julklappen, och lycklig satt sig för att börja bygga, visade det sig att allt inte var så frid och fröjd. För säljaren – som sålde ett stort antal legpflygplan åt sin son – hade uppnebarligen inte koll (?). Flygplanet var visserligen ihopbyggt när det hämtades, men inte med rätt bitar. Så när femåringen hade byggt några sidor av instruktionen saknades plötsligt stora väsentliga delar av flygplansskrovet. Och vid närmre kontroll en hel massa små bitar också. Vid noggrann genomgång av alla saknade bitar blev listan över saknade artikelnummer en hel A4 (och då var det dessutom så att för en del sorters bitar var det så mycket som 12 saknade bitar). – Däremot var det ganska många bitar med i köpet som uppenbarligen inte hörde till flygplanet ifråga…

Besviken femåring :-(

Men för lego finns en stor andrahandsmarknad, och inte bara i Sverige. På BrickLink.com lyckades vi slutligen beställde det som saknades (vilket ju blev en hel massa). Och nu går femåringen och väntar på att de saknade delarna av hans julklapp ska dyka upp med posten.

(För övrigt fick han faktiskt en annan begagnad legosats också i julklapp. Och den var komplett. Liksom de satser vi köpt begagnat tidigare.)

Karamellfärg och lego och rättvisa mellan syskon

Det börjar så sakteliga närma sig födelsedag och kalas och sånt där för den blivande femåringen. Och med det kommer många tankar och saker att ta ställning till.

Till exempel ska det planeras tårta. Födelsedagsbarnet ifråga har mycket bestämda idéer om vad han vill ha för tårta. Och jag är rädd att mina tidigare prestationer (vulkantårta till honom ifjol; riddarborgstårta till storebror vid nåt tillfälle) har trissat upp förväntningarna: han tror mig helt enkelt vara kapabel till vilka underverk som helst.

Han vill ha en tårta som ska vara som det exploderande regalskeppet Kronan. Det må ju vara hänt som idé. Och så långt som till att ha rulltårtebottnar i olika färger är det ju rimlligt. Däremot så tror jag inte mycket på hans idé om att bygga en hytt och så vidare…

Han vill ha blå botten som ska vara havet, brun botten till själva regalskeppet, och nåt rött till explosioner.

Jaha. Karamellfärger av diverse slag. Eftersom jag vet att Panduro har många färger, och dessutom av mer “traditionell” karamellfärgstyp än det som finns i affären hemmavid, så kollar jag upp deras utbud. En del av färgerna har naturliga färgämnen, andra syntetiska. Den bruna är sockerkulör – inga tveksamheter där, mer än att den inte finns hemma och får beställas hem. Den oranga, som är gjord på paprika, får duga till explosionerna. Men den turkosblåa är “briljantblå”, och efter lite googlande vill jag inte köpa den. Köper istället den gröna, gjord på bland annat gräs – färgämnet är klorofyll fast med en del av magnesiet utbytt mot koppar.

Den blivande femåringen är inte alls nöjd med detta när jag kommer hem. Grönt hav duger inte. Jag säger i alla fall att blått blir det åtminstone inte.

Jag skriver inbjudningskort till kalaset. Handskrivna kort. Och handritade av femåringen på andra sidan. Korten är av tillskuret kraftigare gråmelerat papper jag fick med mig när jag praoade på ett tryckeri på högstadiet, det vill säga runt 1990. Alltså papper som redan då var restpapper – det papper som blev över och skars bort vid produktion användes till lite allt möjligt. Och jag har alltså fortfarande kvar lite av det jag fick med mig då. (Och fortfarande har jag kvar några brevpapper och kuvert av det jag fick trycka till mig själv då, med riktiga typer.) Det blir handskrivet och handritat för att använda papper vi redan har istället för att skaffa nytt. Men också för att vi inte orkat göra något åt att vi återigen, sedan ett tag tillbaka, är utan fungerande skrivare. Jag inser, när jag sitter och skriver samma sak på kort efter kort hur ovanligt det är att göra så. Alla inbjudningskort som kommer nuförtiden är förtryckta eller uppkopierade på ett eller annat sätt – det enda som brukar vara handskrivet är namnet på mottagaren – och så adressen på kuvertet. Och ja, det tar en stund med skrivandet och  är ganska tråkigt och blir fulare för varje gång jag skriver. Jag ifrågasätter inte alls att man väljer att inte handskriva. Jag bara konstaterar.

Och så ska man fundera på presenter. Och vi försöker ju minska på konsumtionen av prylar, köpa begagnat i möjligaste mån, inte köpa för mycket över huvud taget… Men det är svårt det där. För samtidigt måste man på något vis väga in att vi har två barn, och vi måste trots allt sträva efter någon sorts rättvisa.

Nej visst, livet är inte rättvist, och hur man försöker kan man aldrig nå rättvisa. Olika personer har olika behov. Och två syskon kommer, trots att de växer upp i samma familj, trots allt aldrig att få samma uppväxt. Men som förälder tycker jag ändå man måste sträva efter och göra sitt bästa att vara rättvis, trots att det är omöjligt.

Och då blir det komplicerat. För nioåringen har växt upp med att vi visserligen haft ett stort miljötänk och ett försök att inte skaffa alltför mycket leksaker och presenter – men inte med att vi aktivt försökt minska konsumtionen, välja begagnat, etcetera. Medan vi alltså senaste året eller så (eller ja, det är ju en successiv förändring) försökt minska. På alla möjliga fronter – inte bara vad gäller vad vi köper, men också när det gäller vad vi “önskar åt” barnen från andra. Så storebror har massor med lego och lillebror mycket mindre, och det beror definitivt inte bara på de fyra och ett halvt åren i åldersskillnad. Och lillebror är mycket medveten om att han har mycket mindre lego – och vill ha mer. Av många skäl. För att det är kul att bygga (förstås). För att känna sig mer jämbördig med storebror. För att inte storebror hela tiden ska säga “det är mitt” – och så får lillebror vara med som på nåder.

Så jag vet att av en massa skäl borde vi köpa mer begagnat och mindre totalt. Och alltså rimligen inget lego till lillebror i födelsedagspresent. Men samtidigt så är det inte rimligt att göra så som förälder. Det rimliga i så fall är istället att aldrig mer köpa något sådant till storebror, men fortsätta att “fylla på” åt lillebror ett tag till. För det är dessutom lillebror som mycket oftare får leva med begagnade kläder – storebrors avlagda, urvuxna saker.

Och ja, jag letar lego på Tradera. Men det ger trots allt inte fantastiska valmöjligheter. Och det tar mycket tid att bevaka och följa och hålla koll – och det är inte säkert att man lyckas.

Många tankar…

Årets julkalender

Det är snart förste december. Det är dags för julkalendrar igen. Och tro mig, även i år har jag vänt och vridit på hur vi ska göra. (Precis som ifjol…)

Fokus för årets kalender kommer att vara pengar. Fast pengar som barnen inte själva får behålla.

Den förste december kommer de att få en gemensam enkrona – som ska sparas i en burk.

Den andre december kommer de att få två kronor, att lägga i samma burk.

Och så kommer det att öka på med en krona varje dag: tre kronor den tredje december, fyra kronor den fjärde december, och så vidare till 24 kronor den 24 december. Det blir totalt 300 kronor.

På julafton får de välja mellan några olika alternativ på vilket “välgörande ändamål” pengarna ska gå till.

Ja, självklart är det huvudsakligen symboliskt. 300 kronor är ju på sätt och vis ändå inte stora pengar – samtidigt som det är det om de kommer dit där de behövs, till de som behöver dem mer. Dessutom är det min förhoppning att den stigande siffran ska ge åtminstone åttaåringen någon sorts liten insikt om det här med att små ökningar snabbt ger stora effekter, på gott och ont.

Men efter en del resonerande har vi kommit fram till att det också blir lite saker till barnen själva i kalendern, även i år. Men begagnade saker. Huvdusakligen begagnat lego, faktiskt. För det är ju samtidigt ett sätt att visa att man kan leva gott på bara begagnat, att inte allting måste vara nytt. Det är en viktig poäng att lära sig inför framtiden. (Och med lego är det ju ungefär som med grus: även om man fyller på grushögen lite, så är det fortfarande bara en grushög. Mer lego ökar inte egntligen på prylproblemet.)

Vi pratade om det här med kalender häromdagen, jag och åttaåringen. Han har frågat flera gånger om de får några legokalendrar i år (eller snarast: när ska vi köpa? Ska vi köpa idag?), och jag har inte velat svara förrän jag och min man kunnat prata först så att vi är överens – även om jag trodde vi var det – och för att frågan liksom alltid kommer vid tillfällen då det inte riktigt är läge att sätta sig och ta en längre principiell diskussion med sitt barn (funkar inte jättesmidigt på Ica, liksom). Men så högg jag något tillfälle när jag hämtat honom på fritids, och sa som det var, att vi köper inga legokalendrar i år, men det blir kalender i den hemsydda.

Han blev fullkomligt bedrövad. Inte på något fånigt överdrivet sätt, utan liksom utom sig av ledsenhet.

Jag har pratat och förklarat. Att vi måste minska konsumtionen, inte bara skaffa nya prylar igen och igen, inte slösa på jordens resurser, inte slösa med energi. “Men det blir ju lika mycket slöseri med en paketkalender med andra paket!” protesterade han. Jag förklarade att det beror ju på vad vi stoppar i kalendern – fast det köpte han inte riktigt. Jag har pratat, förklarat att jag kan och vet en massa om miljön, och att jag vill göra mitt bästa – eller i alla fall något jag kan stå för. Att jag inte vill att han och hans bror ska fråga mig när de är vuxna “Men mamma, varför gjorde du inget? Du visste – varför gjorde du inget?”. Jag har jämfört med förintelsen och andra världskriget. (Som åttaåring har han ingen koll på andra världskriget egentligen. Så då fick jag först ta en snabb, mild version – inga detaljer – om att en del människor försökte döda så många judar som möjligt. Och så då det här att efteråt frågade andra människor: men varför gjorde ni inget för att hindra det? Komplicerade grejer. Svårt att ta på en lagom nivå med en åttaåring – en nivå som inte blir för hemsk, men samtidigt utan att vika undan från det svåra. Men viktigt! Man kan inte alltid skjuta upp allt det svåra till senare.)

Och jag pratade om att egentligen har vi det ganska bra. Att det finns många människor – även i Sverige, idag – som faktiskt inte alls har råd med sådan lyx som kalendrar, utan som får gå till kyrkan och be om pengar för att ha råd att köpa julskinka. Kanske vore det enklare om vi faktiskt inte hade råd? sa jag. Men det hade ju varit att ljuga, poängterade jag.

Och jag poängterade att det är okej att beklaga sig för kompisarna om vilka hopplösa föräldrar han har, ifall han tycker det. Fast det tänkte han nog egentligen inte göra.

Men han var rejält dyster resten av den kvällen. Och ja, det kan jag leva med. Han fick utrymme att vara ledsen. Jag förklarade min ståndpunkt och stod fast vid den.

För övrigt har jag ändå en klump i magen, över att jag/vi skämmer bort dem och ger dem saker de inte absolut behöver. Över att vi inte vänjer dem av med det helt, åtminstone vad gäller paketkalender.

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta “billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två “lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Lego och förpackningarna igen

Minns ni mitt inlägg om Legos förpackningar? Jag klagade på mycket luft i Legos förpackningar, och Lego svarade något märkligt formulerat som i alla fall definitivt måste tolkas som att de inte tyckte att det fanns något som behövde åtgärdas.

Men nu läser jag följande på sidan 20 i Legos Progress Report för 2011:

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials indicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packaging material and over 2,500 tonnes post-consumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging materials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Director, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Den här texten ger ett helt annat intryck än det svar jag fick per mejl. Jag vet int jag, men jag tycker att om man nu faktiskt jobbar med frågan och tycker den är viktig så kan det vara en poäng med att också förmedla detta engagemang till de kunder som faktiskt hör av sig och frågar…?

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials in dicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packag ing material and over 2,500 tonnes post-con sumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging mate rials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Drector, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Lego, skärp er, annars måste jag säga upp bekantskapen med er

När jag var liten byggde vi mycket lego. Lego funkade liksom för alla. Oavsett kön. Oavsett ålder. Jag minns att jag och min lillebror byggde lego med våra betydligt äldre kusiner när de var på besök från utlandet.

På den tiden var lego just bara lego. Visst, det fanns en del byggsatser, men det var betydligt mer av bara vanliga legobitar.

Och som förälder tycker jag att det är en bra leksak. Oerhört hållbart. Kan varieras i oändlighet. Övar både konstruktion och fantasi. Och dessutom oerhört tacksamt för föräldrar att bygga tillsammans med barnen. För nej, jag är ingen lekmamma – men bygga lego kan jag tycka är kul. (Och ja, jag vet att lego är plast, men jag vet inte vilken sorts plast, och jag vet inget om miljö- och hälsoaspekter.)

Vi skaffade det första “riktiga” legot till första barnet när han var två och ett halvt. Sedan dess har han byggt. Legobyggandet har räddat mig många gånger när jag på grund av nackskadan eller graviditet inte egentligen orkat göra något med honom – men bygga lego har vi kunnat göra.

Det är snart sex år sedan vi köpte det första legot till honom. Och som jag upplever det så har det hänt massor med lego sedan dess. Visserligen har jag hunnit vara förälder längre och hållit koll på sortimentet längre, och han har blivit äldre. Men ändå. Jag upplever att lego har exploderat. Fler serier. Fler våldsamma teman. Mycket mer utpräglat könsstereotypt, faktiskt så att jag uppfattar att lego VILL att pojkar och flickor ska bli allt mer olika. (Klart de vill, då får de ju sälja mer.) De vanliga legofigurerna har numera inte bara ögon-näsa-mun, de flesta har skägg eller mustasch eller liknande, och väldigt många ser arga eller bitska eller “hårda” ut. Och de få som inte gör det utan är menade att vara kvinnor har garanterat långt hår och stora röda läppar – som att det är så man ser att någon är kvinna. (Och motvikten, avsedd för tjejer, är friends-legot…)

Dessutom har legot gått alltmer ifrån grundidén med legobitar som man kan bygga vad som helst av. Poängen med många av satserna verkar numera snarast vara att få unika legobitar av mycket specialiserat slag.

Och lego finns dessutom i lotteri/samlarvariant à la dinosaurier och fotbollskort i cornflakespaketen. Dels som samlarkort för ninjago (om jag fattat rätt); dels som ogenomskinliga påsar med minifigurer där man inte vet vad man köper och därför riskerar att köpa fleraavsamma för att man hela tiden hoppas få just den man suktar efter.

Inte alls det lego jag en gång gillade så skarpt.

Och nu. Nu lanserar lego Sagan om ringen-lego.

I Sagan om ringen finns visserligen fler manliga än kvinnliga personer – men kvinnorna är viktiga. Ändå finns inga kvinnofigurer i det nya legot.

Lego skyller tydligen på att i just de scener man gjort lego av så finns inga kvinnor mer. Nähä. Och vem bestämde vilka scener man skulle göra lego av? Tja, sannolikt Lego själva. Så varför valde man som man valde?

Lego är inte längre vad lego har varit. Lego var en gång just en väldigt bra leksak, som stämde med bra värderingar. Nu verkar de värderingar som är käpprätt åt fanders. Det börjar bli dags att bojkotta lego. Och det är besvärligt. Dels för att det alltid är jobbigt att behöva acceptera att saker som varit bra inte längre är det. Dels för att ungarna ju verkligen gillar lego.

Lego, kan ni inte skärpa er istället?

Svar från Lego om förpackningar

Jag skickade min fundering om legoförpackningar till Lego, och nu har jag fått svar:

Tack för att du kontaktat LEGO® Direct.

Förpackning behövs för att leverera en hög kvalitet och komplett produkt varje gång du köper ett av våra produkter. Vi har gjort vår standard packning för att optimera den mot fördelningen setup. I genomsnitt har denna minskat vår låda storlek 7% sedan 2009 och minimerat mängden papper som används ombord. Dessutom är de flesta av våra detaljhandel förpackningar och alla våra broschyrer och instruktioner byggnad tillverkad av återvunnen pappersmassa.

Egentligen designar vi inte en separat storlek box för varje LEGO set, istället väljer vi den som passar bäst från vårt speciellt utformad sortiment och försöker alltid att visa vad som finns inuti.

Vi ser till att vi alltid innehåller den typ av bitar i uppsättningen, den typ av modeller kan du bygga, och vad minderårigt barn den är avsedd för.

Vi vet att vi har tur att ha så många lojala LEGO fans runt om i världen och vi är alltid glada att få kommentarer tillbaka – även när de är om våra misstag!

Tack igen för att komma i kontakt.

Med vänliga hälsningar,

På något vis – på flera vis – känns det inte så väldigt meningsfullt att gå vidare med…? (Jag kan tillägga att namnet på den som hade skrivit under klingade väldigt svenskt eller danskt.)

Legopaket: mycket luft, lite lego och fler lastbilstransporter…?

Tidigare idag diskuterade barnen legokartonger. Hur små är de minsta legokartongerna – vilka är de minsta? Och hur mycket eller lite lego innehåller de egentligen?

Då slog det mig hur fruktansvärt mycket luft och hur lite faktiska legobitar det är i en legokartong. Det är ju vansinnigt ur transporthänseende.

Lego är sämre packat än flingor (som kan skakas ihop under transporten, eller vad det nu brukar stå).

Så, Lego, vad hindrar er från att förpacka legot mindre skrymmande och mer transporteffektivt?

(Jag gissar på att en del av svaret är att större förpackningar säljer bättre… Och därgick världen under…)