Tag Archives: trygghet

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev “ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Tryggheten har ersatts av skylten “Death was here”

Jag har placerat min trygghet i dig. I ditt leende, ditt skratt, ditt trams, dina resonemang, dina kramar, din röst, dina händer. I din närhet och din existens har jag bottnat min trygghet. I tanken på dig och din existens kan jag hämta kraft och tröst.

Nu finns du inte. Och varje gång mitt huvud och min mage letar trygghet så landar jag vid den stora stora skylten som liksom hänger rakt över hela dig. “HAN FINNS INTE.” Varje försök att bottna, känna tröst, hitta kraft, landar i en påminnelse om alltings jävlighet. Allt som ska ge stöd raserar istället. Alla tröstande tankar möts av DÖDEN. “Death was here”, står det med stora graffitibokstäver.

Alternativet är förstås att inte alls leta tryggheten. Att vackla runt och hela tiden aktivt undvika tankar som ger tröst och stöd. Det är också ett vanskligt företag. Håller man på så någon längre tid blir man en skör porslinsfigur på slak lina.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

(LW)

Och är det någon gång i livet man behöver trygghet och stöd och allt sånt där, så är det väl… nu?

Jag har placerat min trygghet i dig. Det innebär att allt det som ger mig glädje också ger mig djup sorg, att allt det som ger mig styrka och kraft också svag och kraftlös.

Och ja, jag vet att jag har egen styrka och kraft också, egen förmåga, egen kapacitet och så där. Ja. Jag vet vad jag kan. Men det är inte det det här handlar om. Det är inte frågan om huruvida jag är ett våp som inte kan själv eller en självständig självgående kapabel kvinna. Inte alls. Det här är något helt annat.

Milstolpe

Igår kom den på plats. Kaminen. Installerad och klar.

Bruket runt anslutningsröret måste härda. Och vi måste få fatt i en sotare somm kan provtrycka innan vi får elda.

Men ändå.

Egen härd är guld värd.

Vi har en kamin i husets hjärta. En kamin som kan hålla oss varma både kalla vinterdagar och vid strömavbrott. En teoretisk möjlighet att värma mat även utan el.

Om det krisar kan vi flytta ner på bottenvåningen och hålla oss i bara kök, matrum och vardagsrum – till nöds sova alla i soffan (140 cm bäddsoffa).

Det känns tryggt. En eldstad är grundläggande trygghet.

Och sedan lik förbaskat går det inte ändå

För vad hjälper principer om att hålla isär kuddar och täcken och inte gosa, åtminstone inte med ansikte och händer, där blåsorna finns, när lillplutt har en fruktansvärd natt och det kliar och gör ont och han inte kommer till ro, och han vill ligga nära och hålla om och gosa in sig…

Nattvak. Sitta bredvid orolig unge, ha honom i famnen, klappa, krama om, ge trygghet, ett par timmar på natten när jag själv är så trött att jag vill kräkas.