Tag Archives: åkervinda

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Att göra det bästa av en gruskulle

Din grav består för den som besöker kyrkogården av en gruskulle. Fram och tillbaka över gruskullen springer myror. I kanten av gruskullen gör en humla något – gräver, kanske? På andra sidan kullen, precis nedanför den i gräset, växer en åkervinda som skickar sina blad och stjälkar att krypa uppför kullen.

Ja. De får gärna vara där, myrorna, humlan och åkervindan. Bar grus är en bristvara, och om din gruskulle kan vara till glädje för någon så är det ju bara bra.

Jag tar bort vasen med vissna rosor, rosor som dina föräldrar ställde dit för tio dagar sedan, och ställer istället en kruka med rödaktig blommande taklök i gropen där vasen stått. Taklökar. Som du älskade. Och som är tåliga, och vars blommor kan vara till glädje för humlan.

Egentligen vill jag ställa dit en stor (nåja) låg gjutjärnskruka med fler blommande fetbladsväxter. Men jag hittade ingen sådan kruka i affärerna i närheten. Och egentligen vet jag inte ens om jag får ställa dit något sådant. Jag vet inte vilka regler som gäller för vad man får göra på gravplatsen. Det hör väl till sånt där jag på något magiskt vis antas veta utan att någon berättar. Och ja, jag borde väl fråga någon. Kolla upp. Men det är så mycket man ska ta reda på och kolla upp. Och jag orkar inte riktigt allt.

Det är märkligt, för övrigt, att det där med att fundera över hur jag ska fixa fint till dig på något vis är det som ger bäst lindring. Ordna fin begravning, fin minnesstund, fin dödsannons, fin gravsten och gravplats. Ja, den sortens saker. Inte fortsätta göra fint här hemma, för det ger bara själsplåga, eftersom du aldrig får vara med om det. Det får du ju inte med graven heller. Men min själ klarar liksom av att jag gör fint vid din slutpunkt.

Nej, det är inte den jag vill vara. Det känns löjligt och fånigt. Men som sagt var, det ger någon sorts lindring. Det är lindringen jag är ute efter på nåt vis.

Och jag vill veta vad jag får lov att sätta bredvid gravstenen när den är på plats. För jag vill ha en ros på ena sidan och en planta sparris på andra sidan. Och sjuåringen vill ställa dit en kruka med penséer på våren. Och vågar man kanske trycka ner några krokuslökar? Ja, jag borde fråga. Jag borde det.

Och jag strosar på plantskolan och tittar på rosor. Just för din gravs skull. Egentligen bör det vara en “gammaldags ros”, en Rose de Recht eller en apotekarros eller en Skedaros. Men de blir alla så stora, och jag vet inte om det funkar eller om man får.

Och så får jag syn på en ny ros, en modern ros, med namnet “I need you TM“. Och det är så fel med en modern ros, en ros med TM i namnet till och med. Men den blir inte så stor och den har fin färg och den skulle vara snygg mot den svarta gravstenen.

Odödliga vindor

Här går man och tror att kanske kanske har vindorna under huset slutligen lagt av. Det har inte tittat upp några i matrummet sedan vi gjorde vid det för tre år sedan.

Men så flyttar vi på byrån i hallen, och där bakom i kanten mellan vägg och golv sticker det förstås upp några långa bleka taniga vindor.

Vinda från hallen

Och när jag sedan går och kollar i köket, i grytskåpslådan längst ner under spishällen, så finns där faktiskt vinda igen. Fast vissen.

Åkervinda i köket

Efter apokalypsen kommer det att vara vindorna som överlever och tar över jorden. Jag tror banne mig de är odödliga.

Den enträgna åkervindan

Åkervindan är ett envist ogräs, som jag jagar i trädgårdslandet. Djupa, snirklande rötter med en enorm växtkraft och förgreningsförmåga – de sägs kunna gå flera meter ner i marken. Och ovan jord slingrar de sig runt andra växter och “kväver” dem. När orken räcker till är jag efter dem så fort de sticker upp i trädgårdslandet – inte för att jag nånsin kommer att vinna över dem, men för att åtminstone hämma dem. Ungefär som med mördarsniglarna.

Fast på andra ställen i trädgården får vindan komma. För jag kan ändå aldrig hinna med att rensa vinda överallt.

Och den är ganska söt. Den slingrar sig vackert, och blommorna ser väna och snälla ut. Där den inte gör någon skada kan jag numera njuta av den igen.

Det är en inkräktande växt, som gerna tager i besittning andras mark. Icke sällan ser man somliga dess stjelkar krypa ända ut på vägen, under det andra sprida sig inåt åkern bredvid och slingra sig kring råg- eller hvetehalmen. Men vackra äro dessa tätt blomprydda slingor med sina hvita och rosen- eller köttröda, välluktande, för solen öppna klockor, och de bryta sig behagligt mot de andra åkerogräsen.

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

Åkervinda är också en folkmusikgrupp som vi “upptäckte” på Skurupsfestivalen för några år sedan.

Och häromsistens kom jag slutligen loss och köpte deras skiva “Kära mor”. I skivomslaget står det så här:

Ur skivomslaget till Åkervindas "Kära mor"

Ur skivomslaget till Åkervindas skiva “Kära mor”.

Convolvulus arvensis åkervinda.jpg
Convolvulus arvensis – åkervinda av Carl Lindmanhttp://runeberg.org/nordflor/pics/104.jpg.
Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.

Den eviga kampen mot vindorna

Ibland undrar jag om jag borde ge upp. Låta det värsta kvarteret av trädgårdslandet ligga i träda ett år. För de eländiga jävla vindorna håller på att ta över helt där. Jag tycker inte det blir bättre utan bara sämre.

Och då väntade vi ändå med att odla där i år. Sparade den delen till bönor som skulle sås sent. Men det var förstås inte förrän bönorna kommit i jorden som vindorna kom  igång ordentligt. Det kan förstås bero på flera saker. Det kan vara för att de faktiskt är ganska sena av sig (är de det?). Det kan också vara så att vi faktiskt lyckats gräva upp det mesta i de övre jordlagren, och att det därför helt enkelt tog lång tid för dem att ta sig upp. Eller så kan det vara så att det inte var förrän vi börjde vattna mer frekvent som de faktiskt tog fart.

Förmodligen en kombo av alla tre, förstås :-)

Oavsett orsak så är det i alla fall förjävligt nu. Vindorna växer långt bättre än bönorna. Och det går ju inte att bli av med dem, för det finns inget sätt att faktiskt gräva upp ens i närheten av tillräckligt för att ens hämma dem, om inte ärtor och bönor ska stryka med på kuppen. Alltså: enda sättet att kunna mucka med vindorna är att inte behöva ta hänsyn till något annat där. Träda. Och fortsatt bevattning.

Och så klagar folk på kirskål. Kirskål är ett lätt ogräs jämfört med vindor.

Vindejakt

Jag går en runda varje dag. Minst. Ofta mer. Spanar med mina hökögon. För jag har lärt mig väl vid det här laget hur vindorna ser ut när de tittar upp över markytan. Eller ja, när knappt tittat upp. Hur jorden ser ut när de bryter sig igenom. Fått blick för den där rödgröna nyansen och den där lilla böjen på bladen. Jag vet vad jag ska spana efter. Och jag vet var.

Så så gott som varje dag snokar jag rätt på det som kommit upp. Sticker ner spaden så långt det funkar, med tanke på att det är bland växande gröda – jag vill ju inte gräva upp växande morot, rödbeta eller ärtor – och gräver upp de spirande vindorna. Det vill säga, jag gräver upp så långt ner som funkar med planteringsspaden, typ tio centimeter som mest.

Nästa dag sticker de upp igen. På samma plats. Eller ja, ibland tar det ett par dagar, men sällan mer.

De har en enorm växtkraft, de där vindorna. För det som växer upp från är ju de rotstumpar som blivit kvar efter att vi kört upp med jordfräsen och grävt igenom jorden, och sedan plockat bort så mycket som vi kunnat hitta av ogräsrester. Och så förstås de rötter som finns kvar så långt ner i marken att vi inte nått dem med spade och jordfräs.

Barnen hjälper också till i jakten. De är också rätt bra på att känna igen det där första uppstickande av vindorna. De kommer och hämtar mig om de hittar vindor jag missat eller om de hunnit ut före mig.

Jakten på vindor är en jakt som aldrig kommer att ta slut.

Sommarkänning

Byggdammet lägger sig över världen, eller i alla fall över allt i vår närhet. Det är ett tydligt sommartecken. Den där lätt torra, dammiga känslan, var man än trampar, vad man än petar på. Byggdamm. Damm från saker som rivs bort, slås sönder. Uppstartsfas.

Jodå, visst renoverar vi under andra årstider också, men vissa saker väljer man gärna, av flera skäl, att göra sommartid.

Dessutom har vi nu utedass. Blir man kissnödig så får man smita ut till utedasset – ja, bajamajan, då, men det är ju samma sak – vid gaveln därute. Även mitt i natten. Att spring ut till utedasset är ju sommar och semester så det stänker om det. I alla fall för vår generation, som har lyxen att inte behöva bo så annat än när vi själva vill och det inte är plågsamt.

Vi har nu inget badrumsgolv. Det är hål rakt ner i källaren. Det gamla badkaret, toalettstolen och handfatet ligger därute. Halva hallgolvet är uppsågat och upplockat.

Vad vi hittade under hallgolvet? Åh, en jävla stor välförgrenad blekgroddad men helt klart levande vinda. Förstås.

Sista dagen med badrummet

Imorgon kommer hantverkarna och bajamajan. Dagen idag har vi ägnat åt att tömma matkällaren och hallen.

Från matkällaren har vi bland annat burit upp oändliga mängder tomburkar och tomglas. Det blir ju så. Vi är två hamstrar med höga ambitioner (?) vad gäller husliga saker som saftande och syltande. Det vill säga vi sparade länge typ alla burkar. Men småbarn och renovering har gjort att vi inte hunnit sylta och safta så mycket som vi skulle velat. Och matkällaren är fuktig, samt utan ståhöjd och belysning av vettigt slag. Så burkarna har stått där nere och samlat damm. Eller, för att vara mer precis, de har sakta täckts av ett mer eller mindre tjockt lager av smulig nedrasad puts och fått ett växande lager av svartmögel (? I alla fall “mikrobiell påväxt”) på insidan av locken. Så när burkar och flaskor idag burits upp i köket så vidtog stora utrensningen. Det vill säga alla lock som såg ut att inte vara lämpliga att försöka få rena – och deras tillhörande burkar – fick gå till återvinningen. Det blev mycket glasskräp kan jag säga…

De burkar och flaskor som passerade nålsögat ställde jag sedan ut i uthuset (där deras hyllor får står under badrumsrenoveringen). Det var en lyxig känsla att kunna stå och ställa burkarna, rak i ryggen och med dagsljus.

Bland mycket annat fixande och donande har jag bräckt golvlister i hallen. Ja, som förberedelse för att det där golvet ska kunna plockas upp. Golvupplockandet lär väl hamna på vår lott – men det är ju kul :-) Liksom listbräckandet. Att arbeta med två bräckjärn successivt bakom en brda gör mig alltid glad :-) På köpet hittade jag lite gammal död förtorkad vinda bakom en av listerna. Och så rev jag bort lite av den lossnande tapeten. Den har lockat mig i tio år, men nu finns liksom inga skäl att låta bli längre.

Annars känns det huvudsakligen skönt att det här projektet är någon annans huvudvärk. Det är någon annan som får ta ställning till vad som behöver göras och hru och hur man ska lösa de komplikationer som kommer att uppstå längs vägen. Jag kan titta på det och fundera, men jag behöver inte komma med en lösning, jag behöver inte bedöma vad som är bäst.

Barnen har tagit ett sista bad i det befintliga badkaret. Jag har duschat och tvättat håret. Nu ska vi klara oss utan duschmöjligheter på hemmaplan i en dryg månad enligt planen.

Lite märkligt känns det. Eller mest ogreppbart.

Katten på råttan, råttan på repet och råttan i grunden – men nu tror jag vi nått botten

Vi började alltså det här golvprojektet för att en av golvbjälkarna sviktade – trodde vi. Men när vi tagit upp golvet så visade det sig att det inte alls fanns någon bjälke där det sviktade utan bara en extra “spikbräda” mellan bjälkarna. Att det sviktade berodde alltså på att det inte fanns någon bjälke, och på att gruset under spikbrädan hade trycks ihopa såpass med tiden att det liksom fanns plats under pikbrädan.

Trodde vi.

Men gruslagret under spikbrädan var bara sisådär sex-sju-åtta cm tjockt, och snarast hade nog en del av gruset försvunnit ner mellan springorna i undergolvet – och anledningen till sviktandet var förmodligen framför allt att undergolvet höll på att ge upp.

Tror vi.

Och nu tror jag att vi kommit till botten. Men man kan ju aldrig veta ;-)

Idag har vi grävt bort de mesta av gruset ovanpå undergolvet (det var omöjligt att få bort allt: en del rasade ner i de flera cm breda springorna, en del rasade ner när vissa av brädorna gav vika igår, och en del lyckades vi inte gräva bort för att spaden fastnade i gamla spik – och för att det helt enkelt inte var meingsfullt att försöka få helt rent).

Sedan lyfte vi bort undergolvet. Det visade sig vara mycket enkelt. Undergolvet var alltså konstruerat som så att man på var sida av bjälkarna satt brädor en bit ner, för att skapa en list man kunde placera de korta undergolvsbrädorna på. Och sedan hade man lagt ner dem där. Punkt. Det var bara någon enstaka bräda som faktiskt var fastspikad, de allra flesta var bara att lyfta upp, rätt upp och ner. (Och så fick man duscha i grusdimma på köpet.)

Till undergolvet hade man (i vanlig ordning) använt vad man haft över. Så det var en salig blandning av brädor: olika bredder, delvis olika tjocklek, en del spontant (fast det hade man ju inte använt sig av här) men det mesta inte. Och antingen så var det av väldigt olika ålder redan när det lades dit, eller så hade det klarat sig väldigt olika bra av helt annan anledning, för en del var väldigt orangripet och annat inte alls. Jag tror att man använt en blandning av gammalt och nytt trä. en hel del av det var i alla fall gammalt och hade spikar i sig från tidigare användning.

Och vad hittade vi då, när kom ner till botten? (Förutom själva botten då, som består av grus/marken.) Jo:

  • En sedan mycket länge död råtta, med helt skelett och svans och en hel del skinn
  • Fortsättning på den största vindaplantan samt en hel planta till
  • Andra ändan av ett ventilationshål till matkällaren

Nu är vi nere. The botten is nådd – the only way is up!

botten1

På bilden syns botten i delar av rummet, och i andra delar finns undergolvet kvar. De översta plankorna är från det gamla brädgolvet och ligger utlagda för att vi ska ha något att gå på.

Nu är golvet borta…

Ja, idag har vi fortsatt bryta golv.

På det hela taget var det väl mindre spännande idag. (Och jag är trött och kommer inte att orka skriva någon uppsats – men jag har utlovat rapport, så nåt måste jag ju skriva :-)) Här kommer ett urval av dagens noteringar:

  • Ytterligare några musbon och ett antal musskelett. Dessutom en knapp, ett rostigt mynt, någon sorts emblem för en bilfirma och tidningspapper.
  • Vi har följt vindorna vidare. Totalt sett blev ett mycket stort nystan (eller vad kallar man det?) av bleka långa skott (tacka fan för det när de levt därunder i 80(?) år?!?). Totalt verkar alltsammans komma från ungefär tre plantor…! Nu är detta uppryckt och utslängt – men de kommer väl igen, som vindor brukar göra – rötterna går djupt och är så nära odödliga som nånting kommer.
  • De bjälkar som faktiskt är bjälkar och inte bara brädor har sett riktigt fina ut när man kommit en bit bort från ytterväggen.
  • En av bjälkarna fortsätter in under murväggen brdevid murstocken… I samma hörn (fast väggen åt andra hållet) har golvet tydligen tidigare fortsatt in under väggen till vardagsrummet, men de gamla golvbrädorna är avsågade kant i kant med väggen (på hitsidan, liksom), coh hängde alltsin inte alls samman med det befintliga golvet i matrummet.
  • Den golvbjälke som var dålig och gjorde att skänken skakade och porslinet klirrade och som var den avgörande faktorn för att vi skulle byta golvet – var inte alls en bjälke, utan en av de spikbrädor som fanns mellan bjälkarna. Brädan var inte dålig på något vis. Däremot hade den ju inget fäste i väggen, eller nedåt för den delen, utan vilade helt och hållet i “gruset”, och eftersom “gruset” pressats samman/sjunkit ihop, så har den brädan sjunkit längre ned. Och därför har golvet sviktat. (Men ingen av bjälkarna var påtagligt dålig i den änden. – Däremot var ju flera av bjälkarna väldigt dåliga vid ytterväggen, så jo, det här behövdes ändå göras.)
  • “Gruset” är aven mycket märklig sammansättning. Innehåller en hel del bruk (?), sten och gips (??). Fyllnadsmassa efter gammalt hus? Ingen aning. Stabilt, i alla fall.

Nu är i alla fall alla golvbrädor loss, liksom alla lister. Bjälkar och spikbrädor ligger kvar, liksom ett antal av golvbrädorna, för att vi så länge som möjligt ska kunna ta oss fram i rummet. Resten av golvbrädorna har vi lyft ut genom fönstret.

Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt större delen av eftermiddagen. Fyraåringen (snart är han det på riktigt) har varit hemma. Och ganska stor del av tiden har han varit med och “hjälpt” oss. Han tycker det är spännande. Han vill vara med och rycka loss spik och bräcka brädor. Och han hanterar alldeles galant att ta sig fram på enstaka brädor och bjälkar – och att akta sig. Som förälder uppskattar jag ju förstås när barnen gillar samma saker som jag själv. Dels underlättar det förstås – jag kan göra det jag vill och behöver, utan att behöva ha dåligt samvete utan tvärtom känna att jag är en bra förälder som kan göra kul saker med barnet. Dels är det förstås alltid kul att dela ett intresse, rätt upp och ner – att se att hans ögon lyser av samma saker som mina :-)

Sedan kom åttaåringen hem (lagom tills att vi hade hunnit få loss alla brädorna), och båda barnen travade runt på bjälkar och brädor och samlade glasskärvor ur gruset och studerade musskelett :-)