Tag Archives: åkervinda

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev ”ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Att göra det bästa av en gruskulle

Din grav består för den som besöker kyrkogården av en gruskulle. Fram och tillbaka över gruskullen springer myror. I kanten av gruskullen gör en humla något – gräver, kanske? På andra sidan kullen, precis nedanför den i gräset, växer en åkervinda som skickar sina blad och stjälkar att krypa uppför kullen.

Ja. De får gärna vara där, myrorna, humlan och åkervindan. Bar grus är en bristvara, och om din gruskulle kan vara till glädje för någon så är det ju bara bra.

Jag tar bort vasen med vissna rosor, rosor som dina föräldrar ställde dit för tio dagar sedan, och ställer istället en kruka med rödaktig blommande taklök i gropen där vasen stått. Taklökar. Som du älskade. Och som är tåliga, och vars blommor kan vara till glädje för humlan.

Egentligen vill jag ställa dit en stor (nåja) låg gjutjärnskruka med fler blommande fetbladsväxter. Men jag hittade ingen sådan kruka i affärerna i närheten. Och egentligen vet jag inte ens om jag får ställa dit något sådant. Jag vet inte vilka regler som gäller för vad man får göra på gravplatsen. Det hör väl till sånt där jag på något magiskt vis antas veta utan att någon berättar. Och ja, jag borde väl fråga någon. Kolla upp. Men det är så mycket man ska ta reda på och kolla upp. Och jag orkar inte riktigt allt.

Det är märkligt, för övrigt, att det där med att fundera över hur jag ska fixa fint till dig på något vis är det som ger bäst lindring. Ordna fin begravning, fin minnesstund, fin dödsannons, fin gravsten och gravplats. Ja, den sortens saker. Inte fortsätta göra fint här hemma, för det ger bara själsplåga, eftersom du aldrig får vara med om det. Det får du ju inte med graven heller. Men min själ klarar liksom av att jag gör fint vid din slutpunkt.

Nej, det är inte den jag vill vara. Det känns löjligt och fånigt. Men som sagt var, det ger någon sorts lindring. Det är lindringen jag är ute efter på nåt vis.

Och jag vill veta vad jag får lov att sätta bredvid gravstenen när den är på plats. För jag vill ha en ros på ena sidan och en planta sparris på andra sidan. Och sjuåringen vill ställa dit en kruka med penséer på våren. Och vågar man kanske trycka ner några krokuslökar? Ja, jag borde fråga. Jag borde det.

Och jag strosar på plantskolan och tittar på rosor. Just för din gravs skull. Egentligen bör det vara en ”gammaldags ros”, en Rose de Recht eller en apotekarros eller en Skedaros. Men de blir alla så stora, och jag vet inte om det funkar eller om man får.

Och så får jag syn på en ny ros, en modern ros, med namnet ”I need you TM”. Och det är så fel med en modern ros, en ros med TM i namnet till och med. Men den blir inte så stor och den har fin färg och den skulle vara snygg mot den svarta gravstenen.

Odödliga vindor

Här går man och tror att kanske kanske har vindorna under huset slutligen lagt av. Det har inte tittat upp några i matrummet sedan vi gjorde vid det för tre år sedan.

Men så flyttar vi på byrån i hallen, och där bakom i kanten mellan vägg och golv sticker det förstås upp några långa bleka taniga vindor.

Vinda från hallen

Och när jag sedan går och kollar i köket, i grytskåpslådan längst ner under spishällen, så finns där faktiskt vinda igen. Fast vissen.

Åkervinda i köket

Efter apokalypsen kommer det att vara vindorna som överlever och tar över jorden. Jag tror banne mig de är odödliga.

Den enträgna åkervindan

Åkervindan är ett envist ogräs, som jag jagar i trädgårdslandet. Djupa, snirklande rötter med en enorm växtkraft och förgreningsförmåga – de sägs kunna gå flera meter ner i marken. Och ovan jord slingrar de sig runt andra växter och ”kväver” dem. När orken räcker till är jag efter dem så fort de sticker upp i trädgårdslandet – inte för att jag nånsin kommer att vinna över dem, men för att åtminstone hämma dem. Ungefär som med mördarsniglarna.

Fast på andra ställen i trädgården får vindan komma. För jag kan ändå aldrig hinna med att rensa vinda överallt.

Och den är ganska söt. Den slingrar sig vackert, och blommorna ser väna och snälla ut. Där den inte gör någon skada kan jag numera njuta av den igen.

Det är en inkräktande växt, som gerna tager i besittning andras mark. Icke sällan ser man somliga dess stjelkar krypa ända ut på vägen, under det andra sprida sig inåt åkern bredvid och slingra sig kring råg- eller hvetehalmen. Men vackra äro dessa tätt blomprydda slingor med sina hvita och rosen- eller köttröda, välluktande, för solen öppna klockor, och de bryta sig behagligt mot de andra åkerogräsen.

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

Åkervinda är också en folkmusikgrupp som vi ”upptäckte” på Skurupsfestivalen för några år sedan.

Och häromsistens kom jag slutligen loss och köpte deras skiva ”Kära mor”. I skivomslaget står det så här:

Ur skivomslaget till Åkervindas "Kära mor"

Ur skivomslaget till Åkervindas skiva ”Kära mor”.

Convolvulus arvensis åkervinda.jpg
Convolvulus arvensis – åkervinda av Carl Lindmanhttp://runeberg.org/nordflor/pics/104.jpg.
Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.

Den eviga kampen mot vindorna

Ibland undrar jag om jag borde ge upp. Låta det värsta kvarteret av trädgårdslandet ligga i träda ett år. För de eländiga jävla vindorna håller på att ta över helt där. Jag tycker inte det blir bättre utan bara sämre.

Och då väntade vi ändå med att odla där i år. Sparade den delen till bönor som skulle sås sent. Men det var förstås inte förrän bönorna kommit i jorden som vindorna kom  igång ordentligt. Det kan förstås bero på flera saker. Det kan vara för att de faktiskt är ganska sena av sig (är de det?). Det kan också vara så att vi faktiskt lyckats gräva upp det mesta i de övre jordlagren, och att det därför helt enkelt tog lång tid för dem att ta sig upp. Eller så kan det vara så att det inte var förrän vi börjde vattna mer frekvent som de faktiskt tog fart.

Förmodligen en kombo av alla tre, förstås :-)

Oavsett orsak så är det i alla fall förjävligt nu. Vindorna växer långt bättre än bönorna. Och det går ju inte att bli av med dem, för det finns inget sätt att faktiskt gräva upp ens i närheten av tillräckligt för att ens hämma dem, om inte ärtor och bönor ska stryka med på kuppen. Alltså: enda sättet att kunna mucka med vindorna är att inte behöva ta hänsyn till något annat där. Träda. Och fortsatt bevattning.

Och så klagar folk på kirskål. Kirskål är ett lätt ogräs jämfört med vindor.

Vindejakt

Jag går en runda varje dag. Minst. Ofta mer. Spanar med mina hökögon. För jag har lärt mig väl vid det här laget hur vindorna ser ut när de tittar upp över markytan. Eller ja, när knappt tittat upp. Hur jorden ser ut när de bryter sig igenom. Fått blick för den där rödgröna nyansen och den där lilla böjen på bladen. Jag vet vad jag ska spana efter. Och jag vet var.

Så så gott som varje dag snokar jag rätt på det som kommit upp. Sticker ner spaden så långt det funkar, med tanke på att det är bland växande gröda – jag vill ju inte gräva upp växande morot, rödbeta eller ärtor – och gräver upp de spirande vindorna. Det vill säga, jag gräver upp så långt ner som funkar med planteringsspaden, typ tio centimeter som mest.

Nästa dag sticker de upp igen. På samma plats. Eller ja, ibland tar det ett par dagar, men sällan mer.

De har en enorm växtkraft, de där vindorna. För det som växer upp från är ju de rotstumpar som blivit kvar efter att vi kört upp med jordfräsen och grävt igenom jorden, och sedan plockat bort så mycket som vi kunnat hitta av ogräsrester. Och så förstås de rötter som finns kvar så långt ner i marken att vi inte nått dem med spade och jordfräs.

Barnen hjälper också till i jakten. De är också rätt bra på att känna igen det där första uppstickande av vindorna. De kommer och hämtar mig om de hittar vindor jag missat eller om de hunnit ut före mig.

Jakten på vindor är en jakt som aldrig kommer att ta slut.

Sommarkänning

Byggdammet lägger sig över världen, eller i alla fall över allt i vår närhet. Det är ett tydligt sommartecken. Den där lätt torra, dammiga känslan, var man än trampar, vad man än petar på. Byggdamm. Damm från saker som rivs bort, slås sönder. Uppstartsfas.

Jodå, visst renoverar vi under andra årstider också, men vissa saker väljer man gärna, av flera skäl, att göra sommartid.

Dessutom har vi nu utedass. Blir man kissnödig så får man smita ut till utedasset – ja, bajamajan, då, men det är ju samma sak – vid gaveln därute. Även mitt i natten. Att spring ut till utedasset är ju sommar och semester så det stänker om det. I alla fall för vår generation, som har lyxen att inte behöva bo så annat än när vi själva vill och det inte är plågsamt.

Vi har nu inget badrumsgolv. Det är hål rakt ner i källaren. Det gamla badkaret, toalettstolen och handfatet ligger därute. Halva hallgolvet är uppsågat och upplockat.

Vad vi hittade under hallgolvet? Åh, en jävla stor välförgrenad blekgroddad men helt klart levande vinda. Förstås.

Sista dagen med badrummet

Imorgon kommer hantverkarna och bajamajan. Dagen idag har vi ägnat åt att tömma matkällaren och hallen.

Från matkällaren har vi bland annat burit upp oändliga mängder tomburkar och tomglas. Det blir ju så. Vi är två hamstrar med höga ambitioner (?) vad gäller husliga saker som saftande och syltande. Det vill säga vi sparade länge typ alla burkar. Men småbarn och renovering har gjort att vi inte hunnit sylta och safta så mycket som vi skulle velat. Och matkällaren är fuktig, samt utan ståhöjd och belysning av vettigt slag. Så burkarna har stått där nere och samlat damm. Eller, för att vara mer precis, de har sakta täckts av ett mer eller mindre tjockt lager av smulig nedrasad puts och fått ett växande lager av svartmögel (? I alla fall ”mikrobiell påväxt”) på insidan av locken. Så när burkar och flaskor idag burits upp i köket så vidtog stora utrensningen. Det vill säga alla lock som såg ut att inte vara lämpliga att försöka få rena – och deras tillhörande burkar – fick gå till återvinningen. Det blev mycket glasskräp kan jag säga…

De burkar och flaskor som passerade nålsögat ställde jag sedan ut i uthuset (där deras hyllor får står under badrumsrenoveringen). Det var en lyxig känsla att kunna stå och ställa burkarna, rak i ryggen och med dagsljus.

Bland mycket annat fixande och donande har jag bräckt golvlister i hallen. Ja, som förberedelse för att det där golvet ska kunna plockas upp. Golvupplockandet lär väl hamna på vår lott – men det är ju kul :-) Liksom listbräckandet. Att arbeta med två bräckjärn successivt bakom en brda gör mig alltid glad :-) På köpet hittade jag lite gammal död förtorkad vinda bakom en av listerna. Och så rev jag bort lite av den lossnande tapeten. Den har lockat mig i tio år, men nu finns liksom inga skäl att låta bli längre.

Annars känns det huvudsakligen skönt att det här projektet är någon annans huvudvärk. Det är någon annan som får ta ställning till vad som behöver göras och hru och hur man ska lösa de komplikationer som kommer att uppstå längs vägen. Jag kan titta på det och fundera, men jag behöver inte komma med en lösning, jag behöver inte bedöma vad som är bäst.

Barnen har tagit ett sista bad i det befintliga badkaret. Jag har duschat och tvättat håret. Nu ska vi klara oss utan duschmöjligheter på hemmaplan i en dryg månad enligt planen.

Lite märkligt känns det. Eller mest ogreppbart.

Katten på råttan, råttan på repet och råttan i grunden – men nu tror jag vi nått botten

Vi började alltså det här golvprojektet för att en av golvbjälkarna sviktade – trodde vi. Men när vi tagit upp golvet så visade det sig att det inte alls fanns någon bjälke där det sviktade utan bara en extra ”spikbräda” mellan bjälkarna. Att det sviktade berodde alltså på att det inte fanns någon bjälke, och på att gruset under spikbrädan hade trycks ihopa såpass med tiden att det liksom fanns plats under pikbrädan.

Trodde vi.

Men gruslagret under spikbrädan var bara sisådär sex-sju-åtta cm tjockt, och snarast hade nog en del av gruset försvunnit ner mellan springorna i undergolvet – och anledningen till sviktandet var förmodligen framför allt att undergolvet höll på att ge upp.

Tror vi.

Och nu tror jag att vi kommit till botten. Men man kan ju aldrig veta ;-)

Idag har vi grävt bort de mesta av gruset ovanpå undergolvet (det var omöjligt att få bort allt: en del rasade ner i de flera cm breda springorna, en del rasade ner när vissa av brädorna gav vika igår, och en del lyckades vi inte gräva bort för att spaden fastnade i gamla spik – och för att det helt enkelt inte var meingsfullt att försöka få helt rent).

Sedan lyfte vi bort undergolvet. Det visade sig vara mycket enkelt. Undergolvet var alltså konstruerat som så att man på var sida av bjälkarna satt brädor en bit ner, för att skapa en list man kunde placera de korta undergolvsbrädorna på. Och sedan hade man lagt ner dem där. Punkt. Det var bara någon enstaka bräda som faktiskt var fastspikad, de allra flesta var bara att lyfta upp, rätt upp och ner. (Och så fick man duscha i grusdimma på köpet.)

Till undergolvet hade man (i vanlig ordning) använt vad man haft över. Så det var en salig blandning av brädor: olika bredder, delvis olika tjocklek, en del spontant (fast det hade man ju inte använt sig av här) men det mesta inte. Och antingen så var det av väldigt olika ålder redan när det lades dit, eller så hade det klarat sig väldigt olika bra av helt annan anledning, för en del var väldigt orangripet och annat inte alls. Jag tror att man använt en blandning av gammalt och nytt trä. en hel del av det var i alla fall gammalt och hade spikar i sig från tidigare användning.

Och vad hittade vi då, när kom ner till botten? (Förutom själva botten då, som består av grus/marken.) Jo:

  • En sedan mycket länge död råtta, med helt skelett och svans och en hel del skinn
  • Fortsättning på den största vindaplantan samt en hel planta till
  • Andra ändan av ett ventilationshål till matkällaren

Nu är vi nere. The botten is nådd – the only way is up!

botten1

På bilden syns botten i delar av rummet, och i andra delar finns undergolvet kvar. De översta plankorna är från det gamla brädgolvet och ligger utlagda för att vi ska ha något att gå på.