Tag Archives: elektronik

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en “riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med “brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Vi måste börja göra saker som faktiskt funkar att laga!

I mitt undanplockande av julpynt stoppar jag också ner elektriska ljusstakar i sina kartonger. Av en händelse läser jag säkerhetsinformationen. Där står, precis som det brukar med den sortens produkter:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

Först reagerar jag inte alls. För, som sagt var, så står det ju alltid. Sen slås jag plötsligt av det fullkomligt bisarra i detta.

Det handlar om en vanlig ljusstake och en vanlig sladd. Det borde väl rimligen inte vara något omöjligt för en el-kompetent människa att göra något åt?

Alltså, visst, el är farliga grejer, och den som saknar kompetens ska självklart inte ge sig på att greja med sånt. Men det det står är ju inte “reparationer ska enbart utföras av fackfolk” eller liknande. Det står att reparationer inte ska göras alls.

Så vad består problemet i? Vad är det som gör att det verkligen är totalt olämpligt att laga istället för att kassera? Och vad är det som gör att man anser att man måste tillverka produkter på ett sådant sätt istälet för på dett sätt där någon kompetent skulle kunna laga prylen?

Och som sagt var, min uppfattning är att det är så här det står på ALLA sådana här saker. Eller? Finns det högkvalitiva prylar av det här slaget där det faktiskt står att de går att laga? Jag tvivlar, men skulle vara väldigt glad om jag har fel – för då måste vi få folk att köpa de prylarna istället.

Och om inte, så behövs det en massiv omläggning hos tillverkarna. För vi behöver börja tillverka saker som faktiskt går att laga. Det måste vara en förutsättning för att alls få lov att sälja sakerna.

Planerat åldrande: förklaringen till dåliga glödlampor, skrivare som lägger av och maskor i strumpbyxorna

Har du någon gång undrat över varför nylonstrumpor går så lätt sönder? Från början var de för hållbara, så tillverkarna ansåg att de skulle tjäna för dåligt, och kemisterna fick göra om och skapa ett mindre hållbart material.

Funderat på varför skrivaren lägger av? Det är för att tillverkaren monterat in ett litet chip som räknar antalet utskrivna sidor. Efter ett visst antal sidor säger chipet åt skrivaren att sluta fungera.

Det kallas “planerat åldrande” och beskrivs i dokumentären “Glödlampskonspirationen” som visades i SVT igår. Du kan se den på svt play (men bara fram till och med 12 juni). Namnet kommer sig av att alltsammans började inom glödlampsbranschen, där man för snart 90 (!) år sedan oroades över allt hållbarare glödlampor och därför bildade en kartell där man bestämde att glödlampor inte skulle få hålla i mer än 1000 timmar. Principen för planerat åldrande är helt enkelt att se till att saker inte håller för länge. Håller sakerna för länge så köper konsumenterna inget nytt, och då finns det ingen som vill köpa det fabrikerna tillverkar. Därför tillverkas saker som inte ska hålla för länge och som inte ska gå att reparera. Så byggs ett slit- och slängsamhälle. (I USA finns dock en glödlampa från 1901 som fortfarande fungerar.)

Nackdelarna? Tja, ifall det inte är uppenbart: naturresurser som tar slut, energi som slösas, och oändliga mängder elektronikskrot som dumpas i Afrika. Skulle du vilja att det var ditt barn som eldade bort plasten från gamla datorkablar för att kunna komma åt metallen innaför?

I dokumentären får vi också förklaringen till att saker från gamla östblocket funkar i all evighet: där sysslade man inte med planerat åldrande, eftersom ingen hade något att vinna på det. Och, för övrigt, från gamla östblocket kan du numera tanka ner gratisprogram som nollställer räkneverket i chippet i skrivaren, så att den börjar fungera igen.

Och i Ghana har man börjat samla namn på de företag som tidigare ägt de datorer som dumpats där. Så kanske är det din arbetsplats som en dag anklagas för att skita ner i Afrika?

Den här dokumentären borde förstås alla se. I vanlig ordning så är det säkert de som verkligen borde se den som inte kommer att göra det.

Eeegen – efter sju sorger och åtta bedrövelser

En egen.
Jag har länge sagt att det skulle vara så smidigt med en liten bärbar dator. Att det skulle jag vilja ha, om det fanns. En liten som man faktiskt lätt kan ha med sig.

Nu finns det.

Så nu har jag gått hela hösten och grunnat på det. Sambon har sagt till mig att jag ska köpa mig en. Men jag är en snåljåp, och dålig på att unna mig saker. Behöver jag verkligen en? Och jag kan ju vänta ett tag till, priset sjunker ju fortfarande.

Tills priset uppenbarligen började stiga igen. Då tog jag mig samman och bestämde mig. Jag vill ha möjlighet att skriva på tåget – det är ju den enda tid som är bara min. Tid som ändå bara slösas bort.

Så jag skulle köpa en teknisk pryl, bara till mig själv. Det har jag nog inte gjort sedan jag köpte min första CD-spelare, av bergsprängarmodell, när jag haft mitt första sommarjobb. Det vill säga för uppskattningsvis 16 år sedan. (Den har lagt av nu.) Och för ungefär samma pris – vilket ju innebr att det nu rör sig om betydligt mindre pengar, när man räknar in inflation, plus att jag nu har en riktig lön

Så i lördags morse åkte jag och köpte den.
Med småbarnsförälderns alla bestyr, så var det inte förrän sent lördag kväll jag hade möjlighet att plocka fram den och testa den.
Satte i batteri. Kopplade in sladd. Tryckte igång.
Tja, något hände uppenbarligen. Men skärmen var svart.
Svart.

Vi tittade i instruktionsbokoch testade olika saker, men inget hjälpte. Inget syntes på skärmen.

På söndagen, efter lussekattsbak och före julskyltning, fick vi klämma in ett nytt besök och byta mot ett nytt exemplar. Redan i affären krävde vi att få koppla in den och se att den funkade. Det gjorde den.

Hemma på kvällen satte vi oss igen för att testa. Jodå, den här datorn funkade. Jag satt och testade runt lite.
Men den verkade ha problem att koppla upp mot det trådlösa nätverket. Sambon skulle titta närmre på det, och jag gick och la mig.

I morse bekräftade han: den här datorn var inte heller frisk. Den del som skulle koppla upp mot det trådlösa nätverket var trasig.

Idag åkte sambon själv för att byta. Och fick först ut en låda med ett före detta demonstrationsex eller liknande, men krävde sedan en ny.

Nu tror jag det funkar. Men jag vågar inte riktigt ropa hej än

En eeegen.
Det känns i alla fall ganska bra
Jag tror jag är värd det?