Tag Archives: födelsedagar

Det blev födelsedag och midsommar

Ja, det blev det.

Fast födelsedagen inleddes på lite småjobbigt sätt. Fem över tolv, när den 19:e nyss hade börjat och jag befann mig någonstans på väg mellan vaken och sovande, reste sig sexåringen ur sängen som en kanon. Jag tog honom ner till toa, insåg att han var genomblöt och fick duscha honom, gick tillbaka upp till sängen och konstaterade att det var en stor blöt fläck med cirka 60 centimeters diameter mitt i dubbelsängen, och förstås med täcken och sånt också nedblötta. Med huset fullt (nåja) av översovande ville jag inte rusa runt och störa och väcka folk för att plocka fram lakan och annat. Men vi behövde ha någonstans att sova… så det fick bli den lilla bäddsoffan som sexåringen tidigare haft som säng och som numera står i allrummet. Jag hittade en filt och ett täcka (utan lakan dock), och så fick vi krypa ner där lite på slump. Han somnade om som en stock, men jag som ju blivit störd precis i insomningsskedet låg vaken länge… Men när make, barn, föräldrar och svägerska kom och grattade på morgonen var det rätt smidigt att ligga i allrummet så alla fick plats runtom ;-)

Nå. Födelsedag.

Det kom massor med trevliga människor. Vi hade massor med god mat. Vi trängde ihop oss inomhus, vid bord i vardagsrum, matrum och hall, för vädret ute innebar småskurar på förmiddagen, kraftigare skurar på eftermiddagen och ganska kallt.

Elvaåringen gnällde över hur tråkigt han hade, trots flera jämnåriga på plats, ända tills jag gav upp och lät honom sitta vid datorn-

Sexåringen var ovanligt klängig och mammig, som att det liksom inte funkade att det var så många andra som pratade med mig. Dock inte så att det var ett jättestort problem.

Jag hade vanliga värdinnekänningar: Har nu alla trevligt, vem borde jag sitta och prata med, springa och fixa med ditten och datten och svårt att helt slappna av.

Mina föräldrar slet som djur med att hålla efter disk och greja i köket. (TACK igen!)

Och älsklingen… Älsklingen mådde bra! Älsklingen var med, roddade med bord och dukning och undanflyttande av saker och diverse praktiska grejer. Älsklingen åt av alla möjliga konstiga saker utan att må dåligt eller få ont. Älsklingen pratade och umgicks med vänner och hade trevligt. Älsklingen var liksom alldeles sig själv och mådde bra och gick inte över huvud taget och vilade.

Det var en mycket bra dag på det hela taget.

 

Igår, midsommardagen, levde vi på goda matrester. Och eftersom det envisades med att regna, först små korta skurar och sedan alltmer hopplöst ihållande, så satsade jag på att laga kläder. Fem jeans, ett annat par byxor, två tröjor och ett rejält antal trosor.

Karamellfärg och lego och rättvisa mellan syskon

Det börjar så sakteliga närma sig födelsedag och kalas och sånt där för den blivande femåringen. Och med det kommer många tankar och saker att ta ställning till.

Till exempel ska det planeras tårta. Födelsedagsbarnet ifråga har mycket bestämda idéer om vad han vill ha för tårta. Och jag är rädd att mina tidigare prestationer (vulkantårta till honom ifjol; riddarborgstårta till storebror vid nåt tillfälle) har trissat upp förväntningarna: han tror mig helt enkelt vara kapabel till vilka underverk som helst.

Han vill ha en tårta som ska vara som det exploderande regalskeppet Kronan. Det må ju vara hänt som idé. Och så långt som till att ha rulltårtebottnar i olika färger är det ju rimlligt. Däremot så tror jag inte mycket på hans idé om att bygga en hytt och så vidare…

Han vill ha blå botten som ska vara havet, brun botten till själva regalskeppet, och nåt rött till explosioner.

Jaha. Karamellfärger av diverse slag. Eftersom jag vet att Panduro har många färger, och dessutom av mer “traditionell” karamellfärgstyp än det som finns i affären hemmavid, så kollar jag upp deras utbud. En del av färgerna har naturliga färgämnen, andra syntetiska. Den bruna är sockerkulör – inga tveksamheter där, mer än att den inte finns hemma och får beställas hem. Den oranga, som är gjord på paprika, får duga till explosionerna. Men den turkosblåa är “briljantblå”, och efter lite googlande vill jag inte köpa den. Köper istället den gröna, gjord på bland annat gräs – färgämnet är klorofyll fast med en del av magnesiet utbytt mot koppar.

Den blivande femåringen är inte alls nöjd med detta när jag kommer hem. Grönt hav duger inte. Jag säger i alla fall att blått blir det åtminstone inte.

Jag skriver inbjudningskort till kalaset. Handskrivna kort. Och handritade av femåringen på andra sidan. Korten är av tillskuret kraftigare gråmelerat papper jag fick med mig när jag praoade på ett tryckeri på högstadiet, det vill säga runt 1990. Alltså papper som redan då var restpapper – det papper som blev över och skars bort vid produktion användes till lite allt möjligt. Och jag har alltså fortfarande kvar lite av det jag fick med mig då. (Och fortfarande har jag kvar några brevpapper och kuvert av det jag fick trycka till mig själv då, med riktiga typer.) Det blir handskrivet och handritat för att använda papper vi redan har istället för att skaffa nytt. Men också för att vi inte orkat göra något åt att vi återigen, sedan ett tag tillbaka, är utan fungerande skrivare. Jag inser, när jag sitter och skriver samma sak på kort efter kort hur ovanligt det är att göra så. Alla inbjudningskort som kommer nuförtiden är förtryckta eller uppkopierade på ett eller annat sätt – det enda som brukar vara handskrivet är namnet på mottagaren – och så adressen på kuvertet. Och ja, det tar en stund med skrivandet och  är ganska tråkigt och blir fulare för varje gång jag skriver. Jag ifrågasätter inte alls att man väljer att inte handskriva. Jag bara konstaterar.

Och så ska man fundera på presenter. Och vi försöker ju minska på konsumtionen av prylar, köpa begagnat i möjligaste mån, inte köpa för mycket över huvud taget… Men det är svårt det där. För samtidigt måste man på något vis väga in att vi har två barn, och vi måste trots allt sträva efter någon sorts rättvisa.

Nej visst, livet är inte rättvist, och hur man försöker kan man aldrig nå rättvisa. Olika personer har olika behov. Och två syskon kommer, trots att de växer upp i samma familj, trots allt aldrig att få samma uppväxt. Men som förälder tycker jag ändå man måste sträva efter och göra sitt bästa att vara rättvis, trots att det är omöjligt.

Och då blir det komplicerat. För nioåringen har växt upp med att vi visserligen haft ett stort miljötänk och ett försök att inte skaffa alltför mycket leksaker och presenter – men inte med att vi aktivt försökt minska konsumtionen, välja begagnat, etcetera. Medan vi alltså senaste året eller så (eller ja, det är ju en successiv förändring) försökt minska. På alla möjliga fronter – inte bara vad gäller vad vi köper, men också när det gäller vad vi “önskar åt” barnen från andra. Så storebror har massor med lego och lillebror mycket mindre, och det beror definitivt inte bara på de fyra och ett halvt åren i åldersskillnad. Och lillebror är mycket medveten om att han har mycket mindre lego – och vill ha mer. Av många skäl. För att det är kul att bygga (förstås). För att känna sig mer jämbördig med storebror. För att inte storebror hela tiden ska säga “det är mitt” – och så får lillebror vara med som på nåder.

Så jag vet att av en massa skäl borde vi köpa mer begagnat och mindre totalt. Och alltså rimligen inget lego till lillebror i födelsedagspresent. Men samtidigt så är det inte rimligt att göra så som förälder. Det rimliga i så fall är istället att aldrig mer köpa något sådant till storebror, men fortsätta att “fylla på” åt lillebror ett tag till. För det är dessutom lillebror som mycket oftare får leva med begagnade kläder – storebrors avlagda, urvuxna saker.

Och ja, jag letar lego på Tradera. Men det ger trots allt inte fantastiska valmöjligheter. Och det tar mycket tid att bevaka och följa och hålla koll – och det är inte säkert att man lyckas.

Många tankar…

Nioåring

Vi har alltså en nioåring nu. Det är på samma gång helt bisarrt och jättenaturligt.

Det är bisarrt att tänka att jag klämde ut den där ungen för nio år sedan. Det är bisarrt, i alla fall på nåt vis, att jag är förälder, och att det gått så lång tid sedan jag blev det, och att jag är förälder till en NIOÅRING.

Och samtidigt är det fullständigt naturligt och hemtamt med en nioåring. Jag har ju liksom betraktat honom som nio i ett halvår eller nåt sånt. Ja, i princip sedan jag vande mig vid tanken på att det var nio han skulle fylla nästa gång. Det känns egentligen oftare mer bisarrt att han inte är mer än nio år.

Som förälder är det samtidigt alltid konstigt när ens barn fyller år. Det fattade jag aldrig när jag var barn, att det där med min födelsedag liksom alltid måste innebära något helt annat för mina föräldrar. För jag antar att jag inte är den enda förälder som inför varje gång ett av mina barn fyller år liksom snabbrepeterar de där dygnen som föregick barnets födelse, i samma veva som jag slår in paket. Vilket i det här fallet inebär att jag tänker på att vi storhandlade den där lördagsmorgonen. Att dagen, som var BF, gick utan att något hände. Att jag tänkte att vi skulle få vänta i evigheter. Att jag gick och la mig och något knäppte till. Att jag reste mig och vattnet forsade. All den där förvirringen – vad gör vi nu? Och så ett smärtsamt dygn efter det… Det är sånt jag tänker på. Och ibland undrar jag om det blir mer för varje år.