Tag Archives: häckar

När barnen inte längre är små och saker går snabbare så är tiden typ slut

Jag klipper häckar. Alm och hassel och annat.

Jag fascineras över hur snabbt det går, nu när barnen är stora och jag kan jobba på och få saker gjorda och inte konstant måste avbryta för uttråkade eller hungriga barn. Inte så att det går skitsnabbt nu heller, inte så att jag kommer att hinna allt som skulle behövas i trädgården, men ändå. Det är en ofantlig skilllnad mot alla de där åren när man kämpade sig till att få ägna korta stunder i trädgården – eller när det för den delen kunde vara så att man på ett sätt ägnade hela dagen åt det, men det samtidigt sammantaget var rätt korta stunder det verkligen blev i praktiken. Alla dessa dagar när man kände sig som en brottsling som smet ut till trädgårdsarbete istället för att umgås konstant med småbarn.

Det är tuffa år, de där småbarnsåren. Många föräldrar blir osams eller reder inte riktigt ut påfrestningen av att aldrig hinna, alltid vara uppbunden. Många går isär som en effekt av den där påfrestningen. Men vi klarade det.

Nu är vi igenom de där åren. Barnen börjar bli stora. Nu finns liksom tid och möjlighet att göra saker tillsammans igen. Eller ja, nu borde det finnas, liksom. Om inte om vore.

Jag skulle gärna velat få några år av det här stadiet tillsammans också. Jag tycker vi kunde varit värda det.

Alm och buxbom och älskling

När jag klipper häckar i trädgården vandrar tankarna.

På almhäckarna är det varje år en hel del döda kvistar och grenar. Ja vet ju inte vad det är som gör att en del grenar självdör ända in till stammen. Men almsjuka är förstås en av de möjliga varianter jag funderar på. Och ännu mer när det gäller de almplantor som dör mer “totalt”, bit för bit.

Är det almsjuka så är det ju en kamp som är omöjlig att vinna.

Men det är liksom i så fall på längre sikt. Jag har hittat döda pinnar på almar sedan vi flyttade hit. Kanske har det ökat på en aning, men än så länge går det i så fall ganska sakta. Och även om alla almar på tomten tids nog dör, så är det liksom inget jag kan göra något åt nu. Det får jag hantera den dagen det händer.

Och jag kommer att tänka på buxbomen. Jag har inte hunnit klippa på buxbomen ännu i år (svärmor har). Men i maj ifjol stod jag och klippte de buxbomshäckdelar som mådde sämst. Och jag funderade över risken att det skulle vara buxbomssjuka. För den risken finns ju trots allt. Och stryker buxbomen med så få vi liksom en helt annan tomt. Jag minns den lätt rökiga känslan i munnen när jag tänkte tanken, kände känslan, att det kunde vara buxbomssjukan. Den där rökiga smaken och känslan jag får när jag får riktig ångest.

Men än så länge så lever både buxbom och alm, även om de dör av lite i taget – en gren eller två eller tre.

Och så är det med älsklingen också <3

Påbörjat årets häckklippning

Klippsäsongen har börjat. Det vill säga, jag har återigen gett mig på evighetsprojektet hålla efter våra häckar så de inte tar över världen.

Så i kyla, blåst och enstaka rasslande snöflingor (bara en kort stund på det sista) har jag stått ute och klippt.

Jag har börjat med häcken på baksidan, på utsidan ut mot åkern, där det är viktigast att försöka hålla inne häcken så att den inte brer ut sig över åkern=inte vår mark. Plus att den häcken är den som ränner iväg mest på höjden och som vi dessutom valt att ha ganska hög. Det vill säga klipphöjden är ungefär så högt upp som jag når när jag sträcker armarna uppåt och använder en grensax med långa handtag.

Jag tänker en del medan jag står där och klipper. Ja, huvudsakligen inte så avancerade tankar. “Fasiken vad det är kallt.” “Det känns som att jag blivit kortare sedan ifjol, nådde jag verkligen att klippa av toppgrenarna in i mitten förra året?” Sådana saker.

Och så tänker jag på sådana där böcker med instruktioner för att beskära. Tänker att de nog egentligen är inriktade på folk som har betydligt mindre trädgårdar. Har man en liten trädgård har man ju bättre tid att stå och pilla med varje liten detalj, välja vilken knopp man ska kapa vid, se till att gör vartenda snitt snyggt.

Ursäkta, men jag har inte den möjligheten. Jag måste se till att klippa in och ner häckarna av alm, fläder, syren, ask, hassel, buxbom och annat innan de tar över världen, eller i alla fall breder ut sig så att trädgården i övrigt försvinner. Och helst ska jag få lite tid över till resten av trädgården.

Det är inga snyggehäckar. Det är lite vindstopp och avgränsning. Och arbetet med dem får inte stjäla för mycket tid från sånt jag faktiskt vill göra i trädgården.

Dessutom är säkert sådana där böcker huvudsakligen inriktade på att beskära buskar. Eller möjligen beskära träd som får vara träd. Inte på att beskära träd som planterats som häckar och som växer som ogräs.

Det tänker jag också på där jag står. Det här att man ofta träffar på beskrivningar av fläder som en “buske”. Ha! Pytt heller…

Kompost, ogräs och syren, syren, syren

Så vad har jag gjort idag då…?

  • Hackat ogräs i trädgårdslandet.
  • Vattnat tomaterna.
  • Klippt uppslag i häckarna (mer om det längre ner).
  • Röjt/rensat lite mer i örtagården.
  • Nästan fyllt komposterna.
  • Ja, och så lite annat smått och gott ;-)

Jag blev lite inspirerad av den fina kompostjorden vi fyllde pallkragarna med i förrgår. Så efter att de senaste åren ha dumpat ogräs lite varstans (till exempel mellan äppelträden) på grund av platsbrist i komposterna fick jag nu ett ryck och la snällt och duktigt ogräs, buskklipp och annat i komposten under dagens arbete. Bland annat har jag faktiskt stått och klippt en liten del av pinnhögen från vårens häckklippningar i mindre bitar för att kunna lägga i komposten. – Men säg den glädje som varar. Nu är de två kompostfack som är tillgängliga så gott som fulla igen.

Finns det nåt sätt att beräkna hur mycket komposteringskapacitet man behöver per kvadratmeter tomt? Jag kan ju konstatera att våra tre fack trädgårdskompost, plus en extra i örtagården, räcker absolut ingen vart alls för vår tomt på knappa 2000 kvadratmeter.

Ja, och så det här med uppslag. Det är nog det absolut tråkigaste trädgårdsgörat…

Vi har ju en hel massa syrener. Syren är en av de växter som bildar stommen i våran trädgård, kan man säga. Det är syrenhäckar men också syrenträd. Vackert och trevligt och väldoftande. Men. Syren är väldigt bra på att sprida sig. Väldigt. Skickar utlöpare av bara helvete. Alltså kommer det upp syrenskott typ överallt. I gräsmattorna runt syrenträden. I gräsmattan längre bort. I rabatterna. I buxbomshäckarna (som ju är en annan av stommarna i vår trädgård). Speciellt och jättegärna långt in i buxbomshäckarna, där det är omöjligt att klippa bort ordentligt.

Ja visst, man borde gräva upp, inte klippa ner. Teoretiskt sett skulle det förstås vara möjligt i gräsmatta och rabatter (om än inte i praktiken). Men nere in under skitgamla buxbomshäckar? Självklart inte ens teoretiskt möjligt, om man inte vill ta död på både buxbomen och sig själv.

Alm är en annan viktig stomme i vår trädgård, i form av häckar. Och uppslag i andra häckar (buxbom) och buskar (till exempel schersmin). Var det någon som trodde att almen var hotad, på grund av almsjukan? Ha!

Ja, och så har vi snöbär. Egentligen inte alls en stomme i vår trädgård, även om det nog funnits mer avsiktliga och samlade häckpartier en gång i tiden. Nu är den en del av vissa syrenhäckar. Och så kommer den förstås också gärna upp i buxbomshäckarna, i rabatterna och på andra olämpliga ställen.

Det här är ett sånt där jobb som man inte kan göra klart. Om jag så hade all tid i världen så skulle det inte gå att bli klar. Alltså måste man lägga sig på en lagom nivå. En lagom nivå av fusk, som typ handlar om att det inte ska sticka upp alltför synliga uppstickare i toppen på buxbomshäcken. För det är då det 1. bli fult och 2. påverkar buxbomen genom att tränga undan den. Att det sedan finns syrener, snöbär och alm som står och stampar nere i buxbomn får man leva med, om man inte ska bli helt knäpp. (Och samtidigt är det skitjobbigt att göra saker så halvdant.) Det blir liksom att hålla det på en estetisk nivå istället för en ordentlig nivå.

Jaha, det är väl ungefär vad jag gjort idag. Vädret har varit småkallt, småregnigt, småblåsigt, och först framåt sena eftermiddagen lite småskönt och med en liten tendens till sol.

Trädgården – en miljöfara? Jag hävdar att det beror på

Jag läste häromsistens i Miljöaktuellt att

Ny forskning visar att trädgårdarna är sämre för miljön än vad många tror.

Tja… jag tror förstås att det beror på.

Dels på vad alternativet är, det vill säga vad omgivningen i övrigt består av. Vår trädgård ligger mitt i fullåkersbygd. Alternativet här vore alltså hårt brukad jordbruksmark, med både besprutning och konstgödning. I vår trädgård använder vi ingetdera. i fullåkersbygd är varje åkerholme, varje stengärde, varje åkerren av betydelse för den biologiska mångfalden. Rimligen bör våra nästan tvåtusen kvadratmeter vara lite värdefulla.

Dels beror det förstås på vilken typ av trädgårdsskötsel man ägnar sig åt. I vårt fall är det ganska extensiv skötsel. Visst, jag ägnar många timmar åt att klippa häckar – eftersom vi har massor med häckar. Och vi har trädgårdsland. Men gräset klipps väldigt sällan. Vi räfsar aldrig löv. Vi rensar väldigt lite (och våra rabatter ser hemska ut). Jag ägnar mig inte åt att systematiskt rensa bort döda grenar och liknande.

Jag är alltså, så biolog jag är, övertygad om att vår trädgård, ur biologiskt och miljömässigt hänseende, är ett bra inslag i våra omgivning.

Vackra knoppar och förfallna husutskott

Häckklippningssäsongen har börjat. Jag har stått ute i sol och lite blåst och klippt, i sällskap av treochetthalvtåringen. Syren, alm, hassel och ask.

Eller ja, asken har jag inte klippt. Förra året kapade jag av de långa vackra askarna, trots att det bar mig emot. Det ser ju så konsigt ut att ha små träd stickandes upp ur häcken. Men i år får de faktiskt stå. Kanske jag friserar dem sedan. Asken har så vackra knoppar och så speciell bark. Jag tycker om den.

Jag tycker om hasseln också. De raka käpparna i hasselknippena är trivsamma, men vackrast är de grenar som inte växer rakt utan lite fram och tillbaka. Knopparna är så nätta, har en så söt form och så fin färg.

Hanhängena på hasseln blommar för fullt och får mina ögon att klia. Det hör till de besvärligare delarna med den här årstiden. Synd, för hängena är verkligen vackra (liksom honblommorna). Och krokusarna har slått ut.

Vi har mätt verandra nummer två, för att kunna börja fundera på hur vi ska lägga upp arbetet med den och kunna leta nya/nygamla fönster till den. Det är spännande det där… För ja, visst händer det att jag tröttnar på renoverandet, eller i alla fall känner att vad är det vi sysslar med – är det här vettigt? Men när vi står där och tittar på verandan, denna underbara glasveranda, men så nergången, då fylls jag av inspiration. Det är ett underbart rum, att sitta och titta på stormar och hagelskurar och åskväder i, att driva upp tomater i, att sitta och läsa sagor i eller bara dricka te och titta på utanföret. Det är fina detaljer. Och det är slitet och dåligt för att fönstren målats med fel färg och plåtar satts galet, så att fönsterträet nu ruttnar bort. Liksom golvet därinne, som är angripet. Och det kliar i fingrarna att få sätta igång och börja riva ner och åtgärda.

Betydligt mindre inspirerande är det att leta efter “nya” fönster dit. Vi behöver, om vi ska göra det likdanat som det är nu, tolv fönsterbågar på ungefär 42×128 cm. Plus en dörr och ett fönster av något mindre bredd. Ja, visst, man kan beställa nytt. Jävlar vad dyrt det skulle bli… Och även i övrigt känns det bättre att återanvända gamla fönster. Förmodligen är det så verandan är byggd en gång i tiden. Det går förmodligen att trolla en del, det måste inte vara precis de måtten.

Men det är inte lätt att få överblick på begagnatvärlden. Det är en sak att skanna av Blocket. Det är betydligt svårare att få koll på de ställen som säljer begagnat byggmaterial. Bara att hitta vilka som finns är svårt. Och det normala är att man måste åka dit för att kolla deras sortiment. Man kn alltså lägga precis hur mycket tid som helst på att fara runt och leta utan att vara garanterad att hitta nåt. Det känns ju inte heller som en hållbar lösning, varken gällande tid eller körning. Så efter en stund vid datorn slog renoveringsdepressionen till igen :-(

Det är den tiden på året…

…när man så gott som varje dag (eller alla dagar det inte ösregnar) går ett varv i trädgården och spanar i fjolårsgräset efter uppstickande blad och knoppar från lökväxter. Snödropparna blommar för fullt, jag har hittat blad från en hel massa krokusar och några tulpaner och narcisser, och tre krokusar av olika färg och i olika delar av trädgården hr så mycket blomknopp att man kan uttyda färg.

Tyvärr påminns jag under dessa promenader även om stundande arbete i trädgården. Främst i örtagården, men också i det som skulle vara blomrabatter, finns det gott om gräs (ja, faktiskt just gräs – av flera olika arter) på ställen där det inte alls ska finnas…

Men jag och treochetthalvtåring högg i alla fall idag in på lite häckklippning – syren-alm-snöbärs-ask-häcken ut mot vägen.

Det är i alla fall vår! Visst, det väntas snöblask imorgon och det kan fortfarande komma snöstormar, men det är faktiskt vår :-)

Så vad är det då på bilden i nya blogglayouten?

Bilden är inte nytagen precis :-) Den är från maj 2005. I krukorna står tomater och chili, i väntan på att det ska bli sommar och utflyttning på gården.

Platsen är verandan. Ja, inte verandan på husets framsida, utan den på västra sidan, som vi ännu inte gett oss på att renovera. Fast bilden är tagen innan verandan hann förfalla fullt så mycket som den gjort nu. Numera är flera av fönstren nedrasade. Det beror inte på oss, utan på dem som byggt och tagit hand om stället tidigare. Nedanför fönstren består verandan av putsad stomme (jag vet inte säkert om den är gjuten eller murad). Och kanten i övergången lutar inåt. Alltså, regnvatten som landar på putskanten har i åratal runnit in mot fönstren och blivit stående där och sugits upp av fönstren, istället för att rinna bort. Dessutom har fönstren målats med plastfärg. Och då blir det till slut så att träet i fönstren ruttnar bort.

Numera har vi inga tomater stående på verandan. Numera sitter vi inte på verandan och skyler för hagelskurar på midsommar. Numera går vi helst inte ut där alls.

Men ja, den ska också renoveras. Tids nog. För det är ett ofantligt mysigt ställe.

Utanför fönstret kan man för övrigt ana kaffegrottan, alltså vår lilla berså av almhäckar.

Buxbom, almar och sjukdomar

Vi har ju förstås redan en del buxbom som inte mår bra. Men så har det ju varit länge: det är ett parti som var litet och förtorkat och förkrympt och långamt döende redan när vi flyttade dit. Och nej, vi vet inte varför. Å andra sidan så mår de allra flesta av våra buxbomar bra och växer så det knakar, trots att de är gamla och har fått växa lite för mycket och sedan klippts ganska hårt och så vidare. Och de blommar och frösår sig.

Undrar om det har någon del i det förresten. Jag antar att de allra allra flesta buxbomsplantor som säljs är sticklingar. Det vill säga väldigt väldigt många av dem är genetiskt sett samma individ – det är bara fråga om en vegetativ förökning. Och det innebär ju förstås att de är väldigt utsatta: det finns ingen genetisk variation, och det som tar kål på en planta tar förmodligen kål på alla som är från samma ursprungsplanta (eller i alla fall väldigt många av dem). Fröförökade plantor borde alltså ha bättre odds för att vara friska/inte smittas. I alla fall generellt.

För övrigt har vi ju även en hel massa häckar av en annan väldigt utsatt växt: alm.

Att döma av gamla flygfoton har det tidigare (fram till för 25 år sedan, kanske?) funnits ett antal stora träd på tomten som nu inte längre finns kvar. Vi gissar på almar, och att almsjukan tagit död på dem och att de tagits ner.

Men almhäckarna har vi kvar. I mängder. Enstaka plantor ser inte ut att må bra, eller är nästintill döda. Men de allra flesta växer och frodas (och behöver ibland klippas flera gånger per år för att kaffegrottan ska förbli en grotta och inte ett ogenomträngligt snår och för att det ska gå att köra ut och in bilen på infarten).

Undras om de hårt klippta häckalmarna inte är gynnsamma för almsplintborren? Om det helt enkelt behöver vara stammar över en viss diameter för att insekten ska kunna ta sig in – eller för att svampen ska kunna få fäste?

Ja, hur ska det gå för våra buxbomshäckar?

Buxbomshäckarna är det som ger hela strukturen och karaktären i vår trädgård. Och buxbomen hotas av en svamp, det har man kunna läsa många artiklar om de senaste åren.

Än verkar problemet mest ha nått kyrkogårdar, plantskolor och större planteringar. Så kanske kan våra häckar klara sig ett tag till. Men förr eller senare lär väl smittan dyka upp även hos oss.

Då är det kanske kört för våra vackra skånska buxbomsträdgårdar :-(