Tag Archives: vår

Trögstartad säsong

Vi är halvvägs genom mars. Och inte förrän idag har jag inventerat jordsäckstillgången härhemma och plockat fram fröerna. Egentligen mer för att jag vet att nu måste vi igång – inte alls för att inspirationen infunnit sig eller längtan vuxit för stark.

Jag vet inte om det är för att vintern varit så usel. Det blev ju aldrig riktigt vinter. Det känns som att naturen och trädgården aldrig hunnit somna, och utan att somna känner man inget behov av att vakna, utan hamnar i en evig halvslummer.

Eller så hänger det samman med min allmänna stämning och mående. Jag har ju vacklat runt i någon sorts halvvakuum (jaja, taskigt ord…) ganska länge nu. Allmänt oinspirerad och utan direkt riktning. Inte så konstigt att inte odlarlusten infinner sig då, kanske.

Men nu har vi i alla fall köpt hem jord, plockat fram pluggboxar och roottrainers och fröer, och hunnit få tomat-, paprika- och chilifröer i jorden.

Inga nya sorter i år. Det fanns så mycket kvar av de gamla sorterna att det verkade orimligt att alls fylla på nåt i år.

Följande tomatsorter har vi sått i år:

  • Ildi (gammal favorit i ständig repris)
  • Naranja
  • Red Pearl (bara i elvaåringens pluggbox)
  • Cheerio
  • Chilega
  • Taxi
  • Sibirjak
  • Stupice
  • Alaskan Fancy

Och av chili/paprika:

  • Apple (paprika)
  • Lipstick (paprika)
  • Sweet Nardello (paprika)
  • Beaver Dam (chili)
  • Espelette (chili)

 

Visst får man glädjas – annars skulle vi ju snart bara ha möjlighet att gråta

Vabbar.

Hänger tvätt ute. För det är utmärkt torkväder: soligt och blåsigt.

Tror jag hör lärkan drilla i skyn?!

Ja, det är vår. Är det tidigt? Nej, inte egentligen; I våra trakten är normal ankomst för våren om en dryg vecka, och det händer definitivt ibland att våren har kommit vid den här tiden.

Däremot är det förstås konstigare längre norrut.

Och ja, det finns väl “goda” skäl att tro att detta är en del i klimatförändringarna. Vilket ju i sig är hemskt och sorgligt.

Så får man då inte glädjas åt den tidiga våren, för att den kan ses som ett tecken på något dåligt?

Jo! Absolut! Vi behöver våra glädjeämnen! Vi måste få glädjas åt det som är positivt i tillvaron. Våren är efterlängtad och behövlig för mindel, och jag gläds massor.

På samma sätt som man faktiskt kan glädjas åt idrottsliga prestationer även om de utförs i ett OS i ett land som struntar i mänskliga rättigheter och även om man uttrycker avsky över dem som styr där.

När ljuset äntligen vinner över mörkret och livet återvänder

Vintern är tärande.

Mörkret. Ja, framför allt mörkret. Och bristen på lust att gå utanför huset.

Visst, det är dubbelt. Jag gillar mörkret, det är mysigt och så. Under förutsättning att man typ kan gå i idé. Men samtidigt finns ju kravet på att hålla igång den vanliga tillvaron, med jobb och annat.

Och under de förutsättningarna blir mörkret egentligen mest bara förlamande.

Det är plågsamt att behöva släpa sig upp på morgonen när det fortfarande är mörkt. Och att behöva köra upp barnen när man själv knappt klarar av att ta sig ur sängen.

Mörkret suger bort all energi. All inspiration. All lust att göra saker. Till slut känns det som att det enda som jag kan komma på att göra är de där sakerna som måste göras. Disk, tvätt och städning. Mördande tråkigt.

Försöker komma på vad det egentligen är jag brukar vilja göra. Men även om jag kommer på sakerna, så hjälper det inte. Mörkret är i vägen. Och då inte bara som årstidsbunden melankoli, utan även rent praktiskt. Det är inte lockande att dra igång projekt med målning och annat när det är mörkt och kallt och trist utanför. Alla roliga projekt kräver utomhuset. Det ska hämtas färg och verktyg i uthuset, det behöver flyttas om saker och frigöras plats och det går lättare om man kan involvera utomhuset. Ska man såga eller måla är det mycket enklare att stå ute på backen än inne i trånga rum. Det kalla, mörka utomhuset hindrar min kreativitet. Och trädgården, detta livgivande och inspirerande att hänge sig åt eller åtminstone fördrivande av tid, är utom räckhåll och ligger i vintervila. Och nej, det ger inget att sitta och planera sommarens odlingar och sånt. Jag vet vad jag vill och ska göra. Att sitta och planera ökar bara frustrationen.

Det som blir kvar av livet är mörker och den aldrig sinande strömmen av disk.

Ja, och så datorerna. Facebookande och bloggande och liknande. Och spel, datorspel och TV-spel för barnen. Fast det är ju fult och fel, sånt ska man inte ägna sig åt. Moraliskt förkastligt skriker hela vår samtid. Man ska vilja gå ut och ägna sig åt utomhusaktiviteter fastän det är mörkt och tråkigt, och skämmas för att man fördriver mörker med skärmar.

 

Och så stiger temperaturen sakta. Ljuset vänder tillbaka. Solen finns där! Och fåglarna som kvittrar! Plötsligt finns livet igen. Plötsligt tar inte världen slut vid fönsterglasen som reflekterar disken och gör den dubbelt så stor, utan jag kan se utomhuset igen. Jag kan fly inomhusets tråkigheter genom att ta en sekatör och gå ut och klippa häckar. Och jag mår så bra av det. Även om det är ett ändlöst arbete så är det ändå så att varje litet klipp är ett litet steg i rätt riktning och en känsla av att jag gör något som bär framåt.

Längtan efter vår och snöstorm

Snön smälter bort, sakta sakta. Kanske är hälften av marken snöfri nu.

Det är bra. Jag längtar efter vår. Jag vill ja ljus, och jag vill ha frihet – friheten att springa ut och in utan att dra på sig en massa kläder. Se blommor komma upp i gräsmattan. Kunna röja i uthuset (vilket kräver att man kan ställa ut saker på gården). Känna livet återkomma. Jag är trött på snö och kyla och mörker.

Och samtidigt har jag en liten gnagande saknad. Den här vintern har inte bjudit på någon riktigt rejäl snöstorm. Och jag saknar det. Lite grann, i en idiotisk del av mig, vill jag att det ska hinna komma en ordentlig snöstorm innan det blir vår på riktigt.

Nejdå, helt kört är det inte, det vet jag, snöstormar kan mycket väl komma i mars också :-)

Vårvindar friska

Det blåser. Halv storm, tror jag.

Det är sex plusgrader. Bara några yttterst små jordskiktade snödrivsrester finns kvar.

På en del av de uppstickande snödroppsknopparna kan man ana det vita.

Jag hittar krokusblad som stuckit upp en bra bit i det tjocka fjolårsgräset.

Solen skiner. Det känns som vår i luften. Jag känner faktiskt längtan efter att dricka kaffe ute!

Ja, jag vet. Det väntas ny snö om några dagar. Än sen då? Jag passar ändå på att njuta av att det här vädret gör mig glad :-)

Vinterklagan och vårlängtan

Jag är ingen vinterälskare.

Eller jo, jag älskar den första singlande snön. Jag gillar på det hela taget när det snöar, jag gillar snöstormar (jodå, i huvudsak :-)) och jag tycker det är mysigt att sitta vid brasan.

Men jag brukar säga att det räcker med tre eller max fyra veckor vinter.

Nu är det bara deprimerande. Det blir alldeles för mycket innesittande. Nej, jag är inte mycket för “vintersport”. Jag tycker mest det är tråkigt ute så här års. Kallt och fuktigt. Man måste klä på sig en massa så fort man ska ut, och varje gång man kommer in igen blir det blött och sörjigt i farstun. Jag går ut mest för att jag måste, för att inte ryggen ska stelna till för mycket. Den stelnar väl till som en kombination av kylan och bristen på naturlig rörelse.

Jag känner mig så låst så här års. Under sommarhalvåret så finns det så mycket större yta att röra sig på – vill man greja med något praktiskt, som att såga eller plantera om eller vad det nu än är, så finns hela trädgården som ett extra hobbyrum. Behöver man slappna av eller tänka på annat eller är uttråkad så kan man alltid gå ut. Men i nuläget är utomhuset bara deprimerande, inte alls någon fristad.

Ska det nu ändå vara kallt så får det visserligen gärna vara snö. Fast nu tycker jag snön börjar bli i vägen. Och den är ändå bara vattnig och sörjig.

Jag vill ha vår! Jag vill gå och titta på saker som spirar – eller åtminstone dricka årets första utomhuskaffe.

Det är den tiden på året…

…när man så gott som varje dag (eller alla dagar det inte ösregnar) går ett varv i trädgården och spanar i fjolårsgräset efter uppstickande blad och knoppar från lökväxter. Snödropparna blommar för fullt, jag har hittat blad från en hel massa krokusar och några tulpaner och narcisser, och tre krokusar av olika färg och i olika delar av trädgården hr så mycket blomknopp att man kan uttyda färg.

Tyvärr påminns jag under dessa promenader även om stundande arbete i trädgården. Främst i örtagården, men också i det som skulle vara blomrabatter, finns det gott om gräs (ja, faktiskt just gräs – av flera olika arter) på ställen där det inte alls ska finnas…

Men jag och treochetthalvtåring högg i alla fall idag in på lite häckklippning – syren-alm-snöbärs-ask-häcken ut mot vägen.

Det är i alla fall vår! Visst, det väntas snöblask imorgon och det kan fortfarande komma snöstormar, men det är faktiskt vår :-)

Vår, kanske…?

De senaste dagarna har det varit plusgrader ganska stor del av tiden och regnat en del. Igår låg inte mycket kvar av snön. Innergården hade en stor vattenpöl med is under, och infartens hjulspår var kraftfulla isspår.

Dagen idag började med dimma, som sedan kombinerades med ösregn och blåst (ja, dimman låg ändå kvar). Vattenpölen på innergården växte och växte, och båda infarterna stod under vatten; den oanvända värre än jag nånsin tidigare sett. Tomten började likna en träskmark. Men nu på kvällen när jag gick ut till uthuset med saker till frysen hade det i alla fall sjunkit undan från innergården.

Vi har hållit oss inne, jag och minstingen. (Di andra är bortresta.) Bakat och sånt. Och sått. Ja, det är lite tidigt. Men vi brukar så tomater och sånt i februari de allra flesta år. Vid den här tiden kliar det i fingrarna av längtan efter vårbruk och att se fröerna gro i fönstret. Redan för ett par veckor sedan sådde vi lite basilika, för att liksom kunna klara av väntan på tomatodling. Och om det nu är lite tidigt för tomater och chili, så hinner vi faktiskt med en omgång till senare :-)

Det blev en drös sorter… Lite fanns kvar i gamla påsar, men vi har köpt en del nya (i år blev det från Runåbergs). Nej, vi behöver inte så många – men det är ju kul! :-) Sämre nöjen kan man ju ha, liksom :-)

Så nu har vi följt en pluggbox med 2/3 plantjord, 1/3 såjord och så en massa chili-, paprika- och tomatfrön:

  • Sweet Banana (paprika)
  • Ferenc Tender (paprika)
  • Sarit Gat (chili)
  • Corbaci (sötpeppar)
  • Ildi (tomat)
  • Cheerio (tomat)
  • Stupice (tomat)
  • Red Pearl (tomat)
  • Sibirjak (tomat)
  • Cal-J (tomat)
  • Red Pear (tomat)

Tomatodling är väl ett vårtecken så gott som något? Och en fågel sjöng som en galning en stund därute idag, och i princip all snö är borta. Det ska regna hela sportlovsveckan.

 

Den bisarra längtan efter snö när våren nästan är här och hösten aldrig tagit slut

Snödropparna är i knopp. Mamma ringer och berättar att blåsipporna är blåa och snöklockorna blommar. Det är inte nermörkt när jag hämtar barnen vid femsnåret.

Det går åt rätt håll. Ljuset är på väg tillbaka. Jag är trött på mörkret, jag behöver fler timmar med dagsljus.

Ändå spanar jag efter snö på väderprognoserna. Känner ett lyckligt pirr när prognosen visar snö. Blir besviken när prognosen, gång efter annan, ändras så att snön skjuts på framtiden, ändras till regn eller helt enkelt bara försvinner.

Jag längtar ju inte egentligen efter kyla – längtar inte efter att behöva bylsa på mig tjocka kläder och frysa. Jag vill inte skotta snö och vänta på inställda tåg. Och vi har väntat alldeles för länge på vintern redan, det är dags för vår nu.

Men ändå. Ändå längtar jag efter snön. Det är som att jag behöver snön och kylan, som någon sorts markering, som en övergångsrit.

Det kan liksom inte bli vår om det aldrig varit vinter.