Tag Archives: i-landsproblem

Ibland är det så tröttsamt

Det finns alltid de som har det värre. Så är det ju. Men det hindrar faktiskt inte att man kan få beklaga sig över sin situation eller önska att saker vore annorlunda eller försöka förändra saker om det är möjligt.

Min älskade man har dött. Det är för jävligt. Men det betyder inte att du inte får beklaga dig över allvarlig sjukdom – eller för den delen en eländig kräksjuka.

Det finns människor som förlorat halva sin familj i kriget eller i flykten undan kriget. Det är verkligen fruktansvärt. Men det betyder inte i sin tur att jag inte får tycka att min sorg är besvärlig.

Det finns de som förlorat sina fullgångna barn strax innan barnen skulle födas. Det är verkligen jättehemskt. Men det betyder inte att de som fött levande barn inte har rätt att tycka att förlossningen var hemsk – oavsett om det berodde på komplikationer eller på personalbrist.

Kvinnor i andra länder har det i många fall mycket sämre än vi kvinnor i Sverige. Men det är inget skäl för oss i Sverige att låta bli att klaga över de orättvisor och problem som finns här. Tvärtom.

Och ja, det dör många människor i terroristdåd och andra hemskheter i Afganistan och Syrien och Turkiet. Men jag är trött på att känna mig som en dålig människa för att jag bryr mig om vad som händer i Paris eller i München i vårt grannland Tyskland.

Och det här med i-landsproblem verkar för vissa ha blivit typ motsatsen

I-landsproblem. En välkänd benämning på småproblem som det är löjligt att engagera sig i när det finns större och allvarligare problem att ta hand om här i världen. Varför bry sig om cigarettfimpar på marken när det finns barn som svälter i Afrika, typ. Och alla som någon gång engagerat sig i någonting alls har nog upplevt kritik på någon nivå om att de inte borde engagera sig i sådana småsaker när de istället borde… ja, något annat, i alla fall – något större och viktigare.

Det intressanta nu är att det allt oftare liksom på något vis går åt andra hållet: man får kritik för att man liksom engagerar sig i något för stort. Att man engagerar sig i flyktingströmmar och integration och klimatfrågan och annat sånt, när det minsann finns ungdomar här hemma i byn som är arbetslösa och det finns gamlingar som inte får god mat på hemmet.

Personligen tycker jag att engagemang och förändringsvilja på alla nivåer är bra. Det behövs både de som försöker förändra i det lilla och i det stora. Och även om en hel del engagerade människor är sådana som drar lass inom många områden, så finns det ärligt talat ingen som kan fixa alla områdena. Försöker man engagera sig i allt så går man sönder.

Men det är så bisarrt med alla dessa människor som klagar på vad andra engagerar sig i och försöker diktera vad andra borde engagera sig i och talar om att andra engagerar sig i fel saker. Om de nu tycker att det behövs engagemang på ett område som ingen tagit tag i så är ju det bästa att de själva gör något? Och vad skulle nånsin bli bättre av att vi som engagerar oss i något istället lät bli?

För alltså, engagemang är ju liksom inget som kommer på beställning. Ideellt arbete, sånt där man inte får betalt för, det gör man för att man av någon anledning vill och brinner för. Och detsamma är i många fall sant för vad man arbetar med och får betalt för. Ett personligt intresse och engagemang är liksom ofta den grund det vilar på. Eller att man på annat sätt mår bra av det. Den grunden kan man inte bara flytta på beställning för att någon annan talar om att man enligt dem borde tycka något annat är viktigare.

Läs även I-landsproblem.

Hörni gnällspikar, sluta klaga på oss som försöker förbättra världen!

Jaha, nu är vi där igen…

Jag skriver på en gymkedjas facebooksida, med en undran kring deras kvitton: innehåller de bisfenol?

Då kommer kommentarerna, som ett brev på posten:

att man orkar…

Ja. Jag orkar. Och du orkar uppenbarligen klaga på att jag orkar. Min insats är mer konstruktiv, men inte mer ansträngande än din. (Om man då bortser från att man måste stå ut med sådana som dig.)

… känner du dig orolig så kan du alltid använda tunna handskar!

Jag är inte väldigt orolig. Jag ser det här som ett av många andra problem. Steg ett i att ta hand om problem är att uppmärksamma dem och att uppmärksamma dem som har möjlighet att göra något åt problemen. Ingenting blir sämre av att jag lägger ett par minuter på att skriva ett kort meddelande i frågan.

Däremot blir ingenting bättre av att jag sätter på mig ett par handskar. Eller, jag klarar mig undan lite bisfenol. Men jag är inte en av dem som är mest känsliga (de som är yngre och kanske rent av gravida är i så fall viktigare). Inte för att bisfenolen är nyttig för mig heller förstås, men för att få lite perspektiv. Men jag är ju ändå medveten om att jag inte ska sitta och pilla för mycket med kvittot. En del andra stoppar kvittot i munnen :-( (Det såg jag ett barn göra i mataffären häromdagen, för att han skulle lyckas få med sig ett mjölkpaket i vardera handen. Jag sa till honom att det inte var så bra. Det borde jag säkert inte heller sagt enligt en del?) Sätter jag på mig handskar slipper JAG undan bisfenolet. Jag tycker det verkar vettigare att göra något åt grundproblemet

om det blir stora merkostnader för dem så kan jag bara prata för mig själv när jag säger att jag hellre skulle se att pengarna användes till annat såsom maskiner, personal etc

Tja, det kan man tycka olika om, och det är förstås en bedömning gymmet får göra själva. Men de kan ju inte göra en bedömning av vilket som är viktigast om ingen ens uppmärksammat dem på problemet med bisfenol?

Dessutom, om ingen säger nåt nu, så kanske de byter hela kvittosystemet ändå om ett år eller två (för att det är slitet, eller för att de har nya behov, eller nåt annat), och så byter de till ett nytt som också innebär bisfenolkvitton, och så får de reda på bisfenolproblemet dagen efter. Är det bättre? Är det inte bättre att de får veta det nu, så att de kan ha med det i planeringen inför framtiden? Det tycker i alla fall jag.

Men att utgå ifrån att alla näringsidkare ska vara väl insatta i detta kanske är lite överdrivet.

Nä. Det är ju just det jag inte gör.

Det finns värre saker att bry sig om….

Ja. Absolut. Men vet du vad, jag bryr mig faktiskt om en del värre saker också! Det finns ingen motsättning i det, man kan nämligen bry sig om flera saker. Jag bryr mig också om en del saker som är betydligt mindre viktiga, som vilken choklad som är godast eller att vädret är gråmulet.

Man bryr sig om saker för att… man bryr sig ;-) För att det är något som man på ett eller annat sätt har en känslomässig eller kunskapsmässig eller värdemässig koppling till. Om man bryr sig om något men trycker bort bryendet för någon annans skull, så blir faktiskt ingenting bättre av det. Däremot sämre, för att man mår sämre.

Jag kräver inte att ni ska bry er om en sak bara för att jag bryr mig. Men jag tycker att det är ett jävla skit att klaga på att någon annan bryr sig.

Vad bryr ni er själva om? Engagera er i dessa saker! Oavsett om det är stort eller litet. Men ärligt talat, vad fan vinner ni på att klaga på att någon annan bryr sig bara för att ni inte gör det?

Det skadar inte er på något sätt alls att jag bryr mig. Det skadar inte er att jag försöker förbättra saker som är dåliga. I många fall är det nog snarast så att ni vinner, och har vunnit, på att jag och andra bryr oss om och försöker förbättra saker.

Men ni lägger alltså er energi på att klaga på mig. Hör ni, ärligt talat, spara den energin och håll käft istället.

(Gymmet har hittills svarat att de inte vet om kvittona innehåller bisfenol utan måste kolla upp det.)

Läs också: i-landsproblem

I-landsproblem

“I-landsproblem.”

Ett vanligt nedvärderande “argument” för att problemet man tagit upp, påtalat, försöker lösa, inte är värt att ödsla tid på. Underförstått: det finns mycket värre problem, som till exempel att folk dör av svält någon annanstans i världen.

Ja. Det finns folk som dör av svält, och av sjukdomar som är lätta att bota. Och en massa andra hemska saker.

Att jag engagerar mig i “små” saker, som personliga pronomen, nätmobbing mot dem som vågar avvika och sopsortering betyder inte att jag inte engagerar mig i stora frågor. Herregud, jag försöker ju rädda världen också!

(Fast det får man ju inte heller göra. Det är patetiskt istället, att man tror att man är så viktig att man kan göra skillnad på riktigt.)

Men visst, just världssvälten försöker jag inte göra något åt. I alla fall inte i det korta perspektivet. Däremot på lite längre sikt, kopplat till hållbar utveckling och planetary boundaries och sånt. Sopsortering är ju för övrigt en fråga om att försöka sluta kretslopp och få planetens resurser att räcka. Både stort och litet alltså.

Så är det ju för övrigt ofta. Det stora och det lilla hänger samman. Är delar av samma problem, eller symptom på samma systemfel. Att arbeta för att förändra de små sakerna innebär att vi tar små små steg i rätt riktning. Att åstadkomma små förändringar i Sverige innebär att vi fortsätter att vara ett föregångsland. Att vi har kommit långt innebär inte att vi ska skita i att bli bättre.

Om jag inte engagerade mig i det jag tycker är fel i min närhet, så skulle jag faktiskt ha svårt att engagera mig i “stora” frågor. Att trycka undan det jag har på hjärtat i vardagen skulle innebära att jag skulle behöva trycka undan en ganka stor del av mig själv. Då skulle jag ha svårt att släppa fram de stora problemen. Dessutom skulle jag må sämre och därför inte ha lika mycket energi till andra intressen. Att jag engagerar mig är faktiskt ett hälsotecken.