Tag Archives: klimat

Satsa på laddstolpar och gasmackar på landet så blir det politiskt möjligt med höjd bensinskatt

Vi behöver styrmedel som minskar trafik som påverkar klimatet negativt. Styrmedel som gör att folk kör mindre med fossilbränsledrivna bilar. Som olika skatter som gör det jävligt dyrt att köra vanlig bensin- eller dieselbil.

Så fort någon för fram den sortens förslag blir det ramaskri från landsbygden. Och det är ju fullt förståeligt. För det är på landsbygden bilarna framför allt behövs.

Fast det finns ju andra sorters bilar. Bilar som går på biogas. Bilar som går på el.

Problemet är att satsningarna på infrastruktur för de klimatmässigt bättre bilarna ofta görs i större städer – inte på landsbygden. Argumentet är att det bor fler människor i städerna, och att miljösatsningarna i städer därmed gör större nytta per satsad krona.

Det innebär att människorna i städer i allt större utsträckning har möjlighet att göra miljövänliga val vad gäller sina transporter. Och att människor på landsbygden känner sig ännu mer trampade på varje gång någon säger ”koldioxidskatt på bränsle” eller nåt liknande.

Därmed blir det egentligen hela tiden alltmer omöjligt att införa nödvändiga skatter. Även om behovet ökar. För det är en sak att gynna stadsbefolkningen med de bra lösningarna, men det är politiskt sett väldigt svårt att vara den som driver igenom skatter som gör det nära nog omöjligt att leva på landsbygden.

Jag tycker lösningen på det här är ganska självklar: Satsa på fossilbränslefri infrastruktur på landsbygden. Laddstolpar. Gastankstationer. Och så vidare. TROTS att det inte är mest fossilbränsleeffektivt per satsad skattekrona.

För om vi på landsbygden får en fungerande vettig möjlighet att välja ett fossilbränslefritt alternativ till att köra våra bilar på, så blir de där skatterna på bensin och diesel politiskt möjliga att genomföra. Och det borde i det något längre loppet vara rätt mycket mer effektivt.

Som en bonus kan vi på landet på känna att vi inte bara är bromsklossar och miljöbovar som de bestämmande i storstan inte bryr sig om.

Storleken på köttbitarna

Idag stekte jag karrékotletter till kvällsmat. Jag köpte ett paket med två karrékotletter med ben till nedsatt pris eftersom det var bäst före-datum idag. 386 gram var det i förpackningen.

Vi är ju numera tre i familjen – en vuxen (jag) och två barn (en tolvåring som mellan varven drabbas av äta hur mycket som helst-vansinne och en åttaåring som mellan varven äter ganska lite).

386 gram kött – om än med ben – känns ganska generöst till oss tre, tycker jag. Jag kunde mycket väl ha kört med samma mängd när vi var fyra i familjen. Då hade jag delat varje kotlett på två. Nu delade jag istället båda kotletterna i tre bitar var, och så fick vi vars två bitar.

Till de stekta kotlettbitarna åt vi även kokt broccoli, stekta champinjoner och egenodlad blå potatis. Alla var nöjda och tyckte det var gott och bra.

Jag funderar ibland över det där med storleken på köttbitarna i affären. Storleken på karrékotletter kan variera ganska mycket. Detsamma gäller andra sorters köttskivor avsedda att stekas. Hur många av dessa olika köttsorter kan man egentligen bestämma storleken på genom styckningsfinlir?

För de köttskivor som säljs i affärer är nästan alltid större än vad en person bör äta om dagen i köttmängd. Och jag tror det påverkar. Jag tror att de allra flesta bara rakt av tänker ”en köttbit per person”. Oavsett om kotletten/biffen/vaddetnuär väger 100, 150, 200 eller 250 gram per styck. Och därmed tror jag att köttkonsumtionen blir större.

Personligen tycker jag ändå att det är de första tuggorna som är godast. Större köttbit än 100 gram behövs absolut inte för smakens skull. Och knappast av något annat skäl heller.

Och om fler åt mindre köttbitar så kunde fler få äta lite kött utan att miljön ska lida av negativa effekter. Och äter man mindre köttmängder så har man råd med bättre kött. Till exempel ekologiskt svenskt naturbeteskött.

Så jag undrar: har de som styckar kött för butiksförsäljning funderat över hur de kan påverka portionsstorleksnormen för kött som portionsstyckas?

Egentligen har jag ju gett upp

Om miljön och klimatet, alltså. För det känns som att vi har harvat så länge, och det händer så lite och långsamt, och det går så fort åt fanders. Så egentligen tror jag liksom inte det är väldigt mycket lönt längre. Eller ja, lönt och lönt, det finns ju grader i helvetet och klimatförändringarna kan bli olika många grader och så, men i alla fall.

Men nej, det hindrar mig förstås inte från att fortsätta. Ganska mycket miljögnetande har jag vid det här laget så djupt rotat att jag kan fortsätta av gammal vana, på ryggmärgsreflex.

Det får duga. Jag orkar inte bry mig mer än så för tillfället.

Folks märkliga uppfattning om sommar

Folk klagar på sommaren. På det dåliga vädret. På att det är för kallt. ”Hur gör man för att reklamera sommaren?” frågar de. ”Vart tog sommaren vägen?”

Jag fattar inte vad de menar. I början av sommaren var det skitvarmt ganska länge. Det har varit torrt under en lång period. Sedan har det regnat en hel del och åskat en del. Och nu är det lite ”mellanväder”: dagar med växlande molninghet och ganska normala sommartemperaturer. Jag har gått i ganska kort klänning och inget på benen de allra flesta dagar i minst en månad.

En normal svensk sommar innebär inte 25-30 grader och ihållande solsken i tre månader i sträck. Och det ska vi vara tacksamma för.

Jag uppfattar det som en ganska genomsnittlig sommar, med en blandning av allt. Det har jag ingen statistik på, nej. Och förmodligen är sanningen att medeltemperaturen ligger över det som räknas som normalt, för så är det liksom numera på grund av klimatförändringarna.

Så jag vet inte riktigt vad det är folk vill reklamera – eller var de fått sina förväntningar ifrån.

Ibland undrar jag om du ändå drog vinstlotten

Därute är det högsommar, trots att det bara är den siste maj. Alltså högsommar av typen när SMHI går ut med meddelande om skitjävla höga temperaturer. Månad efter månad slås det temperaturrekord. Och till och med människor som aldrig verkar ha brytt sig noterar att allting är skittidigt och konstigt. Samtidigt som det liksom inte känns som att världen gemensamt tänker fixa det här.

Så jag antar att vi står inför en ganska otrevlig framtid.

Kanske var det trots allt du som drog vintslotten? Som slapp finnas kvar i denna osäkra och ganska läskiga framtid. Du lämnade världen innan det hann bli besvärligt på riktigt.

Och du slipper leva din ålderdom på rosenbönor och jordärtskockor. Det får jag göra själv – om jag ens orkar odla dem.

Vattenfall och mina barns trygghet

Som förälder är det mycket man vill ge sina barn. Men väldigt mycket av det kan sammanfattas i en trygg framtid.

En trygg framtid handlar förstås om väldigt många saker, om trygghet i både det lilla och nära och i det stora.

En av de grundläggande bitarna är att ha kvar sina föräldrar friska och levande… Där kommer jag att misslyckas gravt. Även om det är i det lilla jag borde kunna påverka, så står det inte i min makt att ordna detta. Att bota älsklingens cancer står utanför min makt. Som det ser ut nu så står det utanför läkarvetenskapens makt också. Som det ser ut nu finns det ingen som kan ordna så att mina barn får ha kvar sin pappa. Åtminstone inte så särskilt länge – definitivt inte så länge som vi skulle önska.

Det som faktiskt däremot står i människans makt är att begränsa klimatförändringarna. Visst, klimatförändringarna är redan här, det kan vi inte hindra. Men vi kan fortfarande begränsa dem! Det står i mänsklighetens makt. Det är inte ens särskilt komplicerat. Det finns gott om experter som faktiskt tydligt och klart kan tala om saker som behöver göras och som inte är raketvetenskap.

Som att låta kolet stanna kvar i marken.

Som förälder vill jag ge mina barn trygghet i det lilla och i det stora. Till det stora hör bland annat att världen ska finnas kvar, och vara hyfsat begriplig och beboelig, även när de blivit vuxna. Om klimatet förändras alltför mycket så raseras tryggheten även på det området.

Mina barn behöver trygghet, precis som alla andra barn. Även som vuxna.

Om Vattenfall säljer sin brunkolsverksamhet vidare till någon som tar upp kolet och använder det, så minskar mina barns chans till en trygg framtid.

Om regeringen bestämmer att Vattenfall får sälja sin brunkolsverksamhet vidare till någon som tar upp kolet och använder det, så minskar mina barns chans till en trygg framtid.

Och i båda fallen så går det att stoppa. Faktiskt genom något så enkelt som att rätt personer bestämmer sig.

Och jag vet, det låter patetiskt att jag ska sitta här och uppmana Vattenfall och regeringen att ta rätt beslut för mina barns skull, för att det är synd om mina barn. Verkligen patetiskt. Nästan hötorgskonstmässigt, på nåt sätt. Även om det inte är min avsikt. Men ärligt talat så ingår det i föräldraskapet, att ibland ställa upp på att vara patetisk när det kan hjälpa ens barn. Ibland tror jag snarast att jag borde stå ut med att vara mer patetisk för mina barns skull.

Så Regeringen och Vattenfall, var nu förnuftiga och gör rätt, för tryggheten för mina barn och alla andras barn. Låt det jävla kolet ligga kvar i marken!

Den där framtiden…

Egentligen är det här saker som borde vara ett långt och resonerande inlägg. Fast jag är trött och det kommer inte att hända.

Men mitt huvud har en gegga av framtiden.

Som det här huset. Platsen där jag vill bo kvar. Platsen som är mina drömmar, stället som ger mig kraft och vilja att fortsätta sträva framåt, åstadkomma något. Bygga. Fixa. Göra.

Fast själv?

Det märks så tydligt mellan när han mår bra och när han mår dåligt, vilket enorm skillnad det gör att vara två som vill och gör och strävar mot ett gemensamt mål – eller när jag står självoch kämpar. När det bara är jag ser jag mycket mer av det jobbiga. Allt känns oöverstigligt, jag kommer aldrig att bli klar och då kan det kvitta, liksom.

Fast ändå. Ändå behöver jag detta. För att ha kvar oss. Ha kvar honom. Ha kvar mig. Ha kvar drömmarna och livet. Här trivs jag och mår bra. Här finns människor jag gillar.

Fast här finns också människor och krafter som skrämmer mig. Och de växer sig starkare med tiden. Här som i resten av omvärlden – men förmodligen lite öppnare här än på många andra ställen.

Och jag vet att huset är för stort för en ensam mamma när barnen är utflugna i framtiden. Det är inte hållbart. Jag skäms för att vilja stanna här. Samtidigt som det liksom skulle vara att behöva släppa en del av mitt liv om jag måste flytta. Och ett tvång att orka börja om.

Vill inte det. Vill vara kvar här. ABSOLUT.

Mörkret är så stort därute. Världen är så hemsk.

I Paris enades världens länder om att temperaturen helst inte ska öka med mer än 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Nya siffror från Nasa visar på plus 1,6 grader i februari.

(Svenska Dagbladet 13 mars 2016.)

Och människan har vetat om klimathotet länge. Många decennier. Det har funnits gott om tid att ställa om. Ändå har det liksom bara fortsatt åt fel håll – trots många människors strävan.

Varför skulle något ändras nu?

Ja, stundtals känns det hoppfullt att så många fler människor bryr sig nu än till exempel på 90-talet. Men stundtals inte. Inte nu. Egentligen är vi väl mest på väg käpprätt åt helvete.

Det är så få som bryr sig, som fattar allvaret, som försöker ändra sig. Och så många som verkar tro att det blåser över, löser sig.

Även om jag inte vill tappa hoppet och ge upp så är det stundtals svårt. Och ja, jag vet att det är värdet för en månad, att det inte är den genomsnittliga temperaturökningen över en längre period som uppmätts till 1,6 grader. Jag vet. Men ändå.

Cancer.
Klimatförändring bortom farlighetens gräns.Och en mänsklighet som inte är beredd att hjälpa sina medmänniskor från andra länder i denna tid av kris.

Ibland undrar jag om det är dags att övergå till ett sådant där ”Världen går snart under”-dekadent leverne.

 

Och i fåtöljen här bredvid sitter älsklingen och har de senaste dagarna ätit riktig mat flera gånger, om än i små portioner, och han sitter och lyssnar på musik. På vårt lilla hemmaplan är tillvaron just nu hoppfullare på ett bra tag. Läge att passa på att njut av det.

 

Behovet av laddstolpar på landet – igen

Malmöbaserade energijätten Eon Sverige ska bygga 150 nya laddningsstationer för elbilar runt om i Skåne. Det är en väsentlig utbyggnad mot de 30 publika laddningsstationer som finns i Skåne i dag.

Projektet ska genomföras inom ramen av Naturvårdsverkets satsning Klimatklivet, samt det EU-initierade projektet Great, som syftar till att minska de klimatpåverkande utsläppen från vägtrafiken.

Det står att läsa i Sydsvenskan. Och det är förstås jättebra.

Längre ner i artikeln står dock det här:

Exakt var i Skåne laddningsstationerna kommer att finnas är inte klart i nuläget.

– Men de kommer att placeras i urbana miljöer där det finns logistiska knutpunkter, säger Jonas Abrahamsson.

Därför vill jag påminna om det inlägg jag skrev i höstas om varför man faktiskt bör satsa på laddstolpar på landsbygden. (Ja, visst skulle jag kunna klippa in hela inlägget här igen – men det skulle faktiskt kännas lite fånigt. Klicka vidare och läs istället!)

Miljömålsberedningens kardinaler

Jag har skrivit mycket om klimatet och behov av samarbete m.m. under mina bloggår. För drygt tre år sedan skrev jag till exempel det här:

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

(Jag har utvecklat delar av det ytterligare här.)

Och ibland brukar jag säga att man borde stänga in politikerna i ett rum tills de kom överens om en lösning, ungefär som man gör med kardinalerna när de ska välja påve.

Därför blir jag väldigt glad av att läsa på DN Debatt idag. Där skriver representanter få sju riksdagspartier, i sin roll som ledamöter av den parlamentariska miljömålsberedningen, bland annat följande:

Våra partier har i många frågor olika uppfattningar, men när det gäller just klimatfrågan menar vi att situationen kräver bred samling. Det är mot den bakgrunden vi idag presenterar en historisk överenskommelse. Vår avsikt är att sända en tydlig signal till näringsliv, kommuner och regioner samt till medborgarna om vilken långsiktig kurs politiken kommer att ha framöver och detta oavsett regering.

/—/

Vår avsikt är att den politik vi nu gemensamt föreslår ska ge politiken både ökad tydlighet och långsiktighet. Vi menar att detta är en av förutsättningarna för att få till stånd de investeringar som krävs för att nå uppsatta klimatmål och som samtidigt kan möjliggöra ökad sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vår ambition är att Sverige ska vara internationellt ledande genom att visa att god ekonomisk utveckling och jobb går att förena med en ambitiös klimatpolitik.

Och vad föreslår de då? Jo:

Mot bakgrund av överenskommelsen i Paris föreslår vi nu att det svenska klimatmålet – som hittills uttryckts som en vision om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050 – skärps i linje med FN-beslutet. Vi föreslår att riksdagen beslutar att målet tidigareläggs till 2045. Nettonoll år 2045 innebär enligt vårt förslag att utsläppen i Sverige ska ha minskat med minst 85 procent jämfört med 1990. Med den kraftiga befolkningsökning som förväntas i Sverige till mitten av seklet är en minskning med 85 procent till år 2045 ett ambitiöst mål. De utsläpp som kan kvarstå år 2045 (för att åren därefter uppnå negativa utsläpp) ska dessutom kompenseras med åtgärder i enlighet med internationellt beslutade regler, vilket gör målet än mer ambitiöst.

Det innebär att per capita-utsläppen i Sverige då ligger på mindre än ett ton per person – en nivå som ligger i linje med Parisavtalet. Samtidigt kan strategier och åtgärder behöva utvecklas för att minska utsläpp i andra länder som uppkommer genom svensk konsumtion.

För att stärka ramverket föreslår vi att riksdagen beslutar om en klimatlag som tydliggör processerna inom klimatpolitiken och den långsiktiga inriktningen på arbetet. Lagen innebär bland annat att regeringen en gång varje mandatperiod ska presentera en handlingsplan som visar vilka åtgärder som behövs för att klara det långsiktiga målet och samtidigt ger tillfälle att löpande pröva om de etappmål som sätts på vägen mot 2045 behöver förstärkas.

Vi föreslår också att regeringen inrättar ett oberoende klimatpolitiskt råd. Rådets uppgift blir bland annat att ge en ”second opinion” genom att granska regeringens samlade klimatpolitik – inte minst se till att politiken inom olika områden drar åt samma håll. En förebild till det klimatpolitiska rådet är det finanspolitiska rådet, som granskar den ekonomiska politiken i förhållande till det finanspolitiska ramverk riksdagen fastställt.

Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och jag tycker mig se om inte vit rök så i alla fall någon sorts paradigmskifte.

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.