Tag Archives: klimat

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Den äkta sortens vit jul

Det slängs mycket med uttryck som vit jul och grön jul i olika betydelser för tillfället. Men egentligen tror jag att de flesta som drömmer om en vit jul tänker på snö.

Jag är född i Skåne och har sammantaget bott större delen av mitt liv här. Och visst har en del jular firats i Göteborg, Stockholm, Linköping och Småland. Men det är ändå det skånska klimatet under sena december som sätter ramarna för vad jag betraktar som normalt julväder.

Vita jular, jular med snö, är idealbilden, något man drömmer och fantiserar om, men som man trots allt vet är ganska orealistiskt. Något som hör till undantagen. Jag minns någon jul när vi jublat över de enstaka osannolika snöflingorna som föll under en kort stund ganska sent på kvällen.

Enligt SMHI har det under min livstid legat snö på marken, i någon mängd, åtta av de fyrtio jularna. Siffrorna gäller Lund, och jag har bara bott i Lund i typ nio månader (och aldrig varit där under julen, tror jag), men det ger väl liksom ändå en fingervisning.

Snötäcke på julen, statistik från SMHI.

Så… för mig är det inte särskilt konstigt att det inte liger någon snö nu när det närmar sig jul. Fast det brukar väl generellt vara lite kallare. På sistone har temperaturen legat ganska stabilt runt 9 grader. Det har fortfarande varit ytterst få frostnätter.

Uppåt landet verkar vädret vara konstigare. Där, där sannolikheten för julesnö är mycket större, verkar temperaturerna vara högre än här.

För övrigt är statistik på övergripande nivå som SMHI:s inte fakta när det kommer till den lilla skalan. Bilden ovan handlar alltså om snötäcke på juldagens morgon. Och vi bor alltså inte i Lund uta på Söderslätt. Och eftersom jag har en känsla av att jag skrivit ungefär samma inlägg som det här förut, så letar jag bland mina gamla inlägg – och hittar det här, som jag skrev på juldagen 2014:

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Inlägget jag egentligen letade efter finns här och är från 2013.

Jag är glad över klimatavtalet från Paris

Vi har ett avtal!

Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.

Så står det i pressmeddelandet från regeringen ikväll.

Nej, jag har inte läst avtalet. Jag har inte ens läst och hört alla analyser av innehållet. Jag har snappat upp delar av analyser och uttalanden från viktiga personer, personer jag generellt har förtroende för. Och ja, jag kan låta mig nöjas med det.

I kort sammanfattning uppfattar jag det så här: Det är en skärpning av ambitionsnivån, där man nu har ett mål på under två graders ökning och med siktet på 1,5 grader (tidigare var målet två grader). I övrigt är det ett ganska vagt avtal, men trots det med avstämningspunkter/uppföljning och något av en plan om än med få konkreta krav. (Ja, jag ska läsa mer om det senare. Det kommer att finnas gott om tid för närmre analyser.)

Men just nu är det viktigt ATT det blev ett avtal. Nej, det är inte ett fantastiskt avtal, men givet förutsättningarna tror jag ändå man åstadkommit något fantastiskt. Förutsättningarna är att många länder, många stora företag och så vidare, egentligen arbetar i motsatt riktning mot det här. ÄNDÅ har man kunnat enas om ett avtal där 195 länder säger att ja, det här är vi överens om, det här ska vi ta ett gemensamt ansvar för. Man har enats om något och med det satt en gemensam positiv anda och en vilja. Det ger en kraft, något att bygga på, något att hänvisa till, i alla möjliga situationer. Det ger ett underlag för att bygga nya förutsättningar, för att ge de långsiktiga spelregler som efterfrågas av näringslivet – både från de företag som verkligen vill göra bättre för miljön och för de som egentligen inte bryr sig men som inte har något emot att göra det som är bättre för miljön bara det är tydligt vilka förutsättningar som gäller. Det ger en gemensam positiv känsla för världen att gemensamt sträva mot något positivt i en värld som annars tycks präglas av mycket negativt (eller är det bara i vår del av världen det känns så?).

Och alltså, ärligt talat, det stod ju aldrig mellan det här avtalet och ett fantastiskt avtal som genast skulle lösa alla problemen och få oss rakt på rätt bana. Det stod mellan ett avtal som det här och inget avtal alls – eller hur? Alternativet var liksom snarast något i stil med att de gick därifrån oeniga, utan avtal eller överenskommelser. Att de flesta länderna skulle fortsätta precis som innan. Och då hjälper det faktiskt föga om det finns enstaka personer och grupper i världen som är perfekta och gör allt som behöver göras fullt ut. Det här gör sannolikt mycket mer praktisk nytta i längden.

Ja, det är bråttom. Men det är väl också ofta så att om man väl bestämmer sig och börjar jobba så når man mycket längre och mycket snabbare än man egentligen hade tänkt sig. Därför är det värdefullt att man har bestämt sig. Bestämt sig tillsammans.

För snart trettio år sedan beslutade man om det så kallade Montrealprotokollet, som reglerar användning och utsläpp av ozonförstörande ämnen. Protokollet har sedan reviderats flera gånger. Och man har varit mycket lyckosamma. I nuläget är Skyddande ozonskikt det enda av Sveriges sexton nationella miljökvalitetsmål som ser ut att nås. Och Montrealprotokollet är en väldigt avgörande del i det.

Visst, klimatförändringarna är en mer komplicerad fråga än ozonskiktet, med många fler komponenter. Men ett internationellt avtal kan ändå vara en viktig del i möjligheterna att göra något åt miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan på riktigt.

Jag är inte blåögd. Jag tror inte avtalet löser klimatkrisen. Men jag tror ändå det är ett viktigt steg. Kanske framför allt psykologiskt sett. Och jag tycker verkligen det är värt att fira att världens länder idag enats om ett klimatavtal i Paris.

Ledsen över att ha fått kritik över att vara glad

Jag var så glad innan ikväll. Det blev ett avtal i Paris, vilket jag väl inte riktigt hade vågat tro på. Och ett avtal är bättre än inget avtal, i alla fall i det här fallet. Och det hade jag tänkt skriva ett blogginlägg om när barnen somnat, om varför jag är glad fastän det förstås inte alls är tillräckligt.

Men nu sitter jag här och gråter. För att en vän på facebook talat om att det minsann inte är något att glädjas åt eftersom det är ett så dåligt avtal och att vi minsann ändå är tillbaka på ruta ett.

Så den där glädjen rann av mig. Och jag som hade tänkt pyssla med lite julklappsgrejer, tänkt titta på någon film, fundera på om jag skulle lussa för barnen imorgonbitti – och skriva ett blogginlägg om Parisavtalet. Men istället sitter jag och bara gråter.

Om man inte får fira för att man är tillbaka på ruta ett, då kan man ju inte heller fira att älsklingens tumörer krymper. För i det fallet kommer vi aldrig ens att komma tillbaka till ruta ett, och det finns inget lyckligt slut i det längre perspektivet. Men det gör inte att det är skitsamma hur länge han lever eller hur han mår under den tiden. Det gör inte att jag vill att läkarna ska säga att vi skiter i att ge cellgifter. Självklart vill jag att man ändå ska åstadkomma det bästa som går givet de omständigheter och faktorer som finns att ta med och hantera – i verkligheten. Även om jag självklart hellre skulle önska att de kunde göra honom frisk. Men så är det nu inte.

I en tillvaro som på det privata planet består av älsklingens cancer, en sjuåring som säger att han vill dö och slår sig själv i huvudet och så min egen ångestläggning som alltid har det svårt så här års, och som utanför det privata innehåller påtagliga komponenter av rasism och klimatförändringar och annat skit, så är det generellt sett inte så väldigt uppåt. Jag är glad åt och tacksam över när vardagen funkar någorlunda. Men jag har inte anledning att fira särskilt ofta.

Desto mer anledning att glädjas och fira när man faktiskt får chansen. Även om man faktiskt vet att det man firar inte kommer att räcka.

Och varför är det mer okej att de som hejar på ett fotbollslag jublar när deras lag vinner än att jag jublar när det faktiskt skrivs ett globalt klimatavtal?

Det blir lite som det här när den som anstränger sig att leva miljövändligt får kritik för de bitar hen inte gör rätt, men den som flyger till Thailand och kör SUV och skiter i vilket aldrig får ett ord av kritik.

Jag är ledsen nu. Riktigt ledsen. Jag behöver kunna hämta kraft ur framgångar ibland för att orka resa mig och fortsätta.

Englandsresa bokad

Häromdagen bokade vi flygbiljetter till England på sportlovet. (Här finns förra inlägget med mina tankar om varför.)

Flygresa dit och tillbaka. Hyrbil halva veckan. Fyra hotellnätter i London. Hela familjen.

Det blir första gången jag flyger sedan år 2000. Första gången någonsin vår sjuåring flyger. Andra gången för elvaåringen (som kommer att vara tolv vid det laget) – första gången han flög var också senaste gången älsklingen flög.

Hur ofta flyger du?

Vilken trygghet ska jag bygga tillvaron kring?

Tillvaron behöver trygghet. Grundvalar att vila på när förutsättningar ruckas och tillvaron svajar.

Min trygghet är min älskling. I honom har jag hittat det stöd jag behöver för att orka vara jag även när jag inte orkar, och stödet för att inte orka när så är fallet. Ja, kanske är jag från början en ganska trygg person – och samtidigt inte alls, delvis på grund av livets törnar och delvis på grund att mina egna svaga punkter. Älsklingen kompletterar och stöttar upp där jag av olika skäl inte räcker till.

När den trygghet man har inte längre är något man kan förlita sig på ska finnas, i alla fall inte ”for long”, då behöver man annat att förlita sig på och söka trygghet i. Som tankar om att världen i alla fall finns kvar därute och tillvaron rullar på som den alltid har gjort.

Men världen därute, världen som en gång var tillförlitlig och förutsägbar, den är inte längre det. Och då menar jag inte i min absoluta närhet rent fysiskt. Jag menar de politiska stämningarna, de självklara värderingarna som kändes som allmängiltiga, om människors lika värde och sånt. Och jag menar klimatförändringarna, som på sikt ändrar förutsättningarna för samhällen och liv över hela världen.

Så var ska jag hitta och bygga tryggheten på sikt? Jag vet inte säkert. I mig själv, antar jag. Vilket är just vad jag inte bör göra, förstås – eftersom jag har en tendens att ta på mig för mycket ansvar och kräva för mycket av mig själv.

Så jag försöker ändå bygga tryggheten i det jag har omkring mig. Och det blir liksom i det materiella: i huset, i trädgården, i sådant jag gör och skapar. Och i texter jag skriver och musik jag lyssnar på.

Men det känns inte väldigt stabilt i mig. Inte så att jag har ångest av ”vanligt” slag. Det är som att sånt rinner av mig, att jag inte orkar. Men däremot är det en sorts lågfrekvent vibrerande oro i mig. Och den gör mig extra stresskänslig. Just nu finns liksom inget att ta av, inga reserver. Minsta lilla ger mig ont i magen och får mig att vilja kapsla in mig i skalet av min kropp.

På tisdag ska vi till läkaren och få veta vad senaste undersökningsbilderna sa.

 

Idag känner jag mig som en pytteliten handlingsförlamad lort

Det är den stora klimatmarschdagen. Men jag pallar inte åka in till Malmö. Även om jättemånga viktiga och kloka människor sagt att det här, det är en stor och viktig dag och det är viktigt att vi är många som visar det och nu gäller det och…

Jag orkar inte.

Jag orkar inte ens försöka skriva ihop en skylt och ta mig in till torget i byn och demonstrera själv.

Jag orkar varken ta ställning till hur eller vad, eller rent praktiskt genomföra.

Jag är bara trött och lättstressad, får ont i magen och försöker stänga in mig i mitt skal när sjuåringen far runt som en tog och studsar och skränar i sina lekar.

Varför är just idag så jävla viktigt – viktigare än allt jag gör alla andra dagar? Varför är det plötsligt som att symbolvärdet av att en mer eller mindre medverkar på en demonstration blir så avgörande för jordens framtid? Är det för att det stressar mig så mycket i magen att veta att jag faktiskt inte alls pallar.

Någon kommenterade att jag förmodligen gör större nytta för klimatet bakom datorn. Och ja, det tror jag också. Faktiskt. Men det hindrar inte att jag har förbannat dåligt samvete för att jag är hemma. Så dåligt samvete att det gör mig ännu mer handlingsförlamad.

Det jag behöver göra är att stormsäkra och bära in ved, inför att stormen Gorm kommer ikväll.

Liten lösryckt tanke kring dagens nyhet

Ja, alltså det här med flyktingfrågan och regeringen…

Det frågas från en massa håll hur miljöpartiet över huvud taget kan välja att sitta kvar i regeringen i detta läge. Och det kan man ju verkligen fråga sig. Verkligen.

Och jag funderar här för mig själv på min kammare: Om det hade varit om tre veckor, hade miljöpartiet agerat annorlunda då – och brutit regeringssamarbetet?

Om tre dagar börjar klimatmötet i Paris. Där står i någon mån världens framtid på spel. Så här sa tydligen Rockström nyligen:

– Det går inte att utesluta att Sverige är det avgörande landet. För om inte vi, som har de bästa förutsättningarna av alla, klarar av att transformera oss till att bli en fossilfri nation, då är det en väldigt liten sannolikhet att andra länder kommer klara det.

Miljöpartiet och vår klimat- och miljöminister spelar faktiskt en viktig roll här. Om regeringen skulle spricka precis innan klimatmötet drar igång – då tror jag Sveriges roll i förhandlingarna skulle rasa samman. Eller i alla fall bli mycket sämre.

Om man verkligen bryr sig om klimatet och framtiden, så tror jag man försöker hänga kvar i regeringsställning i det läget. Åtminstone några veckor till.

Njurgryta

I lördags köpte vi tre grisnjurar i affären. Kostade typ 16 kronor.

I söndags lagade älsklingen gryta av dem. Njure, palsternacka, bacon (köpt som sistadatums och slängt i frysen vid nåt tillfälle), vitlök, grädde och säkert nåt mer. Ris till. Vi var tre hemma som åt.

Idag har jag och älsklingen ätit resterna till lunch.

Ja, de här måltiderna hamnar på ”köttkontot”. Jag gissar på att många som äter kött/animalier aldrig äter njurar. Och det är förmodligen ännu mindre sannolikt bland de som ”äter mindre kött för klimatets skull”. Men alltså, ska man äta djur så ska man äta upp så mycket som möjligt av djuret. Och då ingår även inälvsmat.

Hatdrevet

Paris. frihetsgudinnan

Min första reaktion handlade förstås om det hemska i sig. Döda människor. hemska attentat. I Paris. Det händer hemska saker runtom i världen, men Paris är närmre än det mesta av det. Paris och Frankrike är dessutom nära mig känslomässigt. I huvudet försöker jag att ta in att det är staden jag, älsklingen och barnen var i för knappt ett och ett halvt år sedan. Och jag intalar mig att sannolikheten att mina släktingar som hör hemma i Bretagne skulle ha befunnit sig i Paris just nu är väldigt väldigt liten.

Men väldigt snabbt kommer också andra tankar. Paris. Paris är ett vanligt ord på jobbet för tillfället. Och även privat. Ja, alltså innan detta hände. Om två veckor ska det stora viktiga klimatmötet i Paris börja. Mötet som allting strävar mot och kretsar kring. Mötet där världen ska försöka samsas om ett klimatavtal, för att försöka förhindra klimatförändringar som faktiskt sannolikt annars kommer att innebära så drastiska förändringar att vårt samhälle kollapsar. Och ja, väldigt många människors död. Mötet där världens ledare och beslutsfattare ska sammanstråla. Men också mötet dit oändliga mängder ”vanliga” miljöengagerade människor reser från hela världen, för att demonstrera och påverka. Jag har ett antal vänner som ska dit.

Medan nyheterna från Paris den 13 november fortsätter att rulla in under kvällen funderar jag över hur klimatmötet kommer att påverkas. Detta viktiga, avgörande möte, som måste ros iland för hela världens framtid, detta möte som är så beroende av att människor kan känna sig trygga i att åka dit. Vad kommer att hända nu?

Detta funderar jag över och oroar mig över. Det betyder inte att jag tycker att de människor som redan är döda är oviktiga. Det som har hänt är fruktansvärt på så många sätt. Och ett av sätten är att det påverkar våra möjligheter att vara människor och göra sånt som människor gör – de goda och bra saker som människor gör. Jag tänker på det hemska i stunden och de hemska efterverkningar det kan tänkas få.

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665288818271064066

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665289164351492097

En stund senare twittrar klimat- och miljöminister Åsa Romson. Först en klassisk tweet av det slag viktiga personer twittrar vid sådana här tillfällen:

Sedan, alldeles därefter, en tweet som hon numera raderat, men som finns i skärmdumpar överallt:

romson

Fler som funderat i samma banor som jag, noterar jag.

Och då startar drevet. Plötsligt är det som att twitter exploderar av alla människor som tycker att det här är så hemskt att Romson bör avgå.

För i ett läge som detta är det tydligen inte acceptabelt att tänka framåt och tänka på vilka konsekvenser terrordåden får framöver. I ett läge som detta får man bara tycka att det är hemskt just precis nu. Att man tänker på helheten, vilka konsekvenser det får för mänskligheten om vi inte lyckas lösa krimatkrisen, det är tydligen inte okej.

Och jag som tycker att det är ansvarstagande att tänka så.

Jag är van att bli betraktad som PK, inte minst för mitt miljöengagemang. Men just nu är det tydligen precis motsatsen till PK?

Det finns för mig ingen motsättning mellan att tycka det som har hänt är fruktansvärt och att fundera över vad det får för konsekvenser för andra väldigt viktiga saker. Inte enligt mig. Men drevet är av en annan uppfattning. Och drevet har en jävla makt. Drevet ägnar sig åt att smutskasta och hata på Romson.

Man får verkligen känslan av att det är värre att bry sig om klimatet än att döda hundratals människor.

Och jag får också väldigt mycket känslan av att det handlar om att folk hänger upp sig på Romson. Visst, hon kunde ha formulerat tweeten bättre. Men jag tänker många gånger att riktigt så här hade folk inte agerat om det hade varit en man. Män kommer undan med helt andra sorters ”klavertramp”.

Det kan inte vara lätt att vara en offentlig kvinna med engagemang. Jag skulle aldrig orka. Och det är väl det de försöker se till: att hon inte ska orka :-(

Bilden på frihetsgudinnan är från vår resa till Frankrike förra året.